Albumaktuella Könsförrädare gör normkritisk pop som dröjer sig kvar. De är skramliga, angelägna och unga. Men framgången tar de med ro. För Nöjesguidens Sara-Märta
Höglund berättar de hur allt startade.
Janinne Sandström Oja: Jag började spela piano när jag var nio år. Lärare från Kulturskolan i Luleå åkte ut till byn där jag bodde och vi som spelade instrument fick gå från klassrummet och den ordinarie undervisningen för att lära oss spela instrument.
Alina Björkén: Blinka lilla stjärna var nog den första låten jag lärde mig alla ord i och att spela på piano. Men vet inte om jag skulle kalla det ”att börja med musiken”. När jag var typ nio började jag ta pianolektioner och fick en egen gitarr, det är en tydligare början.
Vad tyckte ni var coolt då?
Måns Lundstedt: Dylan i Beverly Hills, look-mässigt.
Robin Bernhardsson: För mig var musiken då, likt nu, ett sätt att umgås med folk en tycker om. Att pilla lite på instrument är inte så himla annorlunda från att hänga i en trappa i ett köpcentrum.
Vad är egentligen en könsförrädare?
RB: En som ser det positiva i att begränsande normer luckras upp och gärna även bidrar till det.
JSO: En könsförrädare är någon som bara kör.
När er musik ska beskrivas dyker ofta ordet normkritisk upp. Vad är det med normsamhället som är problematiskt?
RB: Jag är en vit semihetero man så jag upplever i princip bara att samhället älskar mig hela tiden, vilket är sjukt då massor av andra människor rasifieras eller könas konstant. Det är äckligt och orättvist och borde förrådas.
ML: Normkritik är livsviktigt om en inte vill att den starkaste samhällsgruppen – till vilken vi till sorgligt hög grad bör sägas tillhöra – ska fungera som referens för alla andras värderingar och livsvillkor.
AB: Vad är inte problematiskt med normsamhället? Det sätter folk i små lådor där de inte trivs och inte växer rätt. Normer hämmar och hindrar, det är sämst.
Har det alltid varit självklart för er att ni skulle satsa på musiken?
AB: Jag har alltid haft, eller åtminstone försökt ha, andra sysselsättningar för att musiken aldrig har betalat någon av mina hyror, men det har ändå alltid varit självklart att ägna mig åt musik. Det är jag värd.
ML: Jag, som tror att det är möjligt att leva fyra liv på samma gång, pluggar som en dåre samtidigt som jag ströjobbar med forskningsassistans. Jag är en hoarder när det kommer till sysslor.
Ert album är producerat av Mattias Alkberg. Hur kommer det sig att ni ville jobba med honom?
ML: Vi kände att vi behövde ett yttre öra för att kunna utveckla våra gamla demos och Matti är och var både vän, fan och idol.
JSO: Han är en fantastisk musiker och han bor i Luleå. Dröm-combo.
Vad vill ni med Curse All Law?
ML: Få fin respons, bli viktiga för någon, provocera någon annan.
AB: Sälja platina, spela på Wembley och bli ekonomiskt oberoende. Nej då, det vore fint om någon lyssnade på det och blev inspirerad, peppad, intresserad eller kanske arg. Om någon skulle känna för någon av låtarna som jag känner för mina favoritlåtar, om någon låt var med på någons pepplista, vore jag enormt stolt och glad.
Skivan släpps under årets bokmässa i Göteborg och i samband med det ska ni också prata om genus på själva mässan. Hur kommer det sig?
ML: Centrum för Genusforskning ska köra en serie kortare samtal med feminister inom popkulturen, och av någon anledning ville de ha oss. Jag är råpeppad.
AB: För att vi blev förfrågade! Det är ett intressant ämne, som jag ju till och med har 30 högskolepoäng i! Vi har ett intresse helt enkelt.
Könsförrädares debutalbum Curse All Law (Teg) släpptes den 26 september.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden #8.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2013.
