”Fan, man borde rökt svamp eller något innan det här.” En kille med nervös norrländska passerar mig på väg upp till läktarplatsen, och är en av de första människorna jag ser. Restaurangen, där det brukas drickas öl i väntan på en försenad världsstjärna, är nästan helt tom. Jag undrar varför det inte var trångt på tunnelbanan på väg hit, blir lite nedstämd av tanken på ett Globen helt utan köer. Går in till min plats.
Sen skriker alla. Miley Cyrus publik är inte ett dugg gles. Nu står vi där och skriker i väntan på att den kanske mest 2010-taliga människan av alla ska glida ut på en gigantisk rutschkana, formad som den symbol hon har kämpat för att göra till sin: tungan. Och showen börjar. Flera av låtarna från albumet Bangerz trycks ut till studsande ballonger, långt innan man är beredd på den snabba animerade värld som är Mileys universum. Det är klädbyten (alltid body) varannan låt, högt diskantigt ljud som inte riktigt vill släppa igenom hennes röst och dansande trippiga björnar. En rödrutig häst klafsar runt på scenen till 4x4 och istället för att lyssna på det lite tjatiga Nelly-samarbetet funderar jag mest på vem som åkte på nitlotten att i flera minuter utgöra hästens bakdel. Allting känns ovant för ögonen, som om man är den enda som missat att man faktiskt skulle bära 3D-glasögon ikväll. Innan man har hunnit vänja sig vid glittret, dollarsedlarna och gosedjuren så kommer Darlin’, en av förra årets finaste uppmaningar om att ”stand by me”, alldeles plötsligt. Animationerna tonar över från att likna Happy Tree Friends på syra, till lackade naglar i 3D och telefoner som aldrig ringer.
Det är vackert men går alldeles för fort. Miley kan sjunga innerligt och hjärtskärande av bara farten, trots uppstoppade mjukisdjur och onanisimulationer behöver hon ingen hjälp för att framstå som mänsklig. Mileybird kan vara ledsen, hon är en människa av kött, blod och hormonimpulser, allt det. Men låten framförs slarvigt och då inte slarvigt på ett rock-manér. Mitt i den lilla besvikelsen som jag, visuellt attackerad av så mycket 3D ändå aldrig hinner hålla fast vid, ser jag en kvinna som står snett bakom scenen. Där, i förgrunden av en Pride-flagga, står Mileys mamma Tish. Hon mimar något till sin dotter, som nickar tillbaka och sedan fortsätter maxa i en timme till.
Det kommer bobbleheads föreställande rappare, My Little Ponies, en flera meter hög staty av hennes gamla hund Floyd, twerk, mer twerk och en lång video där Miley med svart tejp på bröstvårtorna får en att förstå att hon och hennes team har nog kollat på Madonnas Erotica mer än en gång. Miley vill inte bara simulera onani eller tonårspojkaktigt jucka mot sina dansare, hon drar igång en fluffig gruppsex-show också. En efter en ploppar hennes designade älskare upp ur den stora sängen med pastelliga lakan. Men hur mycket kyssar hon än får på halsen av männen och kvinnorna, blir det aldrig mer sexigt än när hon senare sitter på en flygande varmkorv. Det vill säga inte alls. Miley är inte där för att kåta upp någon (tack gode gud, tänker nog mamman som sitter brevid mig med en förfärad min, varken hon eller den 12-åriga dottern har tagit av sig sina jackor). Miley är där för att göra precis vad hon vill, leka med publikens förvirring och stora ögon. Varje dag är Mileys Stora Dag och det vet hon om.
Det verkligt storartade börjar efter balladen Adore You, där hon uppmanar alla som gillar någon att kyssa denna någon med tungan. På min show kysser vi aldrig utan tunga, deklarerar hon bestämt och lyckas slänga in ordet ”fucking” efter varje stavelse. Det finaste som finns, det vill säga bästisrelationen man kan ha i de tidiga tonåren, projiceras på den stora skärmen, inramat av en vigselring. Kanske är det ikväll många får sin första kyss och nu, när Mileys röst äntligen får fylla komplexet med hela sin självlysande kraft, kan jag inte tänka mig en bättre setting för ett första, fumligt hångel, även om det bara handlar om en bästis.
Hennes röst är faktiskt helt otrolig. När vi tillsammans vrålar ”fuck you” i F U, Miley i gult fjädersläp, vi i en plågsam medvetenhet om våra egna rösters brister, slutar showen vara den bästa fredagsunderhållningen som kan tänkas (tips SVT!) och går över till att förklara varför Miley Cyrus är världens största stjärna just nu.
Man hade knappt vågat hoppas men hon ger oss fyra covers. Lucy in the sky with diamonds, covern hon nu säljer tillsammans med The Flaming Lips till förmån för hundar utan hem, får en att undra varför någon någonsin skulle vilja vara nostalgisk. Jag ryser. Hennes Summertime sadness äger ingen av den passivitet som Lana del Reys original har, Miley vrålar istället att ”baby you’re the best”. Sedan ursäktar hon sig eftersom det förmodligen är så att ”nobody knows this song” men det spelar ingen roll för det är hennes show, och hon får göra vad hon vill. There’s a light that never goes out kommer på och man vill riktigt se surgubben Morriseys min när hon äger även den låten med sin country-röst. Gudmor Dolly Parton har också varit framme och gett sin välsignelse till lån av låtmaterial och Mileys arv som äkta ”southern belle” uppenbarar sig när hon sjunger om den där ”stupid cunt Jolene”. Till och med mamman bredvid mig ställer sig upp.
Men varför finns Miley Cyrus? Förmodligen är svaret att vi behövde henne mer än vad hon behövde oss, kanske skapade vi henne. Hon som vägrar ställas till svars för sitt instagrammande av gräs, sin ständiga nakenhet, sin barnsliga ignorans och hänsynslöshet inför kultur och historia.
Hon kommer aldrig lägga upp en bild där hon har kryssat i Soraya Post. Miley Cyrus kanske inte ens röstar. Men det är just denna Cirque du soleil-spya av dansande joints, senapsflaskor och frihetsgudinnor som gör att jag inbillar mig att jag förstår henne. Med så mycket extra allt, dubbeldippat, pålagt, framträder ändå alltid en person. Och hon känns viktig. Hon får tolvåriga bästisar att hångla, kramas och skrika "FUCK YOU" tillsammans. Hon är så proffsig i sin knalliga bekymmerslöshet, hon ger oss tillåtelse att vara likadana. Kanske har hon aldrig bett om att vara en symbol men ikväll gör hennes närvaro att vi skäms inte om vi dansar fult, skrattar för högt.
När Wrecking Ball till slut kommer på spricker hennes röst. Men det gör ingenting. Alla som är här, de som har väntat tålmodigt och absolut inte druckit en öl innan. Iphone-ljusen ser ut att sväva, burna av musiken. Och Miley, tar en bild med telefonen, förevigar just här och nu när hon är världens största stjärna.
