Jag kommer inte inleda den här texten om Tintin med ett käckt citat från någon av serieböckerna. Jag kommer inte dra någon putslustig slutsats som innehåller operasångerskor, Dupondtare eller uttryck från sjökaptener, inte heller kommer jag att raljant lyfta fram att Tintin innehåller stereotypa bilder av vetenskapsmän och andra yrkesgrupper. Det kan bero på att jag aldrig läste Tintin som barn och att jag som vuxen inte heller känt mig manad att ta del av denna kulturskatt. Och det kan vara så att jag är en själsligt fattigare människa på grund av detta.
Jag menar, jag förstår ju att det är något visst med Tintin. Något alldeles speciellt. Något som får vuxna män att släppa sin iPhone, skjuta ut sig från sitt kontorsbord och häpet stirra ut i tomheten framför sig: finns det en konstnärlig ledare på en barn- och ungdomsverksamhet som under ett par stormiga dagar ville ta bort Tintin från bokhyllan? Ja. När den insikten slog ner var det säkerligen fullständigt ogreppbart för en massa människor. Yttrandefrihet är helig och skall beskyddas, barndomsminnen än mer och bör försvaras.
För är det inte lite det som har hänt här? Man har försvarat en personlig upplevelse av något som tillhör ens barndom. Efter de första timmarnas hetta och höga skrik om censur gick nämligen det offentliga samtalet i sociala medier raskt över till att handla om en dissektion av Tintin som fenomen. Folk berättade om sina egna upplevelser av Tintin och avhandlade verkens upphovsman Hergé. Det viktiga blev liksom aldrig att hitta en hållbar hantering av gammal kultur. Ingen sökte ett förhållningssätt som gör att dagens unga inte nedslås av rasism i gamla böcker.
Allt fokus lades istället på att slå fast faktumet att ”rasistiskt innehåll” inte alls är en rimlig stämpel att sätta på Tintin. Folk förklarade att det ”bara” rör sig om ”typ en” utgåva tidigt i Hergés yrkesliv. En bok som Hergé själv bad om ursäkt för och stoppade försäljningen av. Andra titlar twittrades ut för att understryka det befängda i rasismkritiken - Castafiores juveler, för guds skull!
Och visst visar det på en ack så behjärtansvärd logik: Blå lotus är antirasistisk! -> Alltså är inte Tintin rasistisk! -> Alltså var inte Hergé rasist! -> Alltså har vår barndom inte innehållit böcker med rasistiskt innehåll! -> Alltså kan vi inte vara rasister!
Men att detta är den enda reaktionen från den stora normativa massan gör att jag blir bekymrad.
Från vem eller vilka utgår diskussionen? Med vilket barns blick läser vi dessa böcker? Hur föråldrade känns Hergés gamla rasistiska beskrivningar för ett barn som igår eller idag kallats för ”neger”? Det menlösa i att vuxna människor lägger tid på nostalgi istället för att ta tillfället att diskutera hur vi i modern tid ska förhålla oss till dåtidens slentrianmässigt rasistiska innehåll i böcker. Behrangs Miris initiativ var tydligen inte den rätta vägen att gå – men hur gör vi då? Hur bemöter vi kränkande stereotyper på ett konstruktivt sätt?
För de allra flesta verkar det inte ens vara ett problem. De menar att det enbart handlar om att Behrang Miri är okunnig. De konstaterar att han saknar både förståelse och djupare insikt om vad Tintin egentligen innehåller. Den grävande journalisten Jan Gradvalls skriver i Expressen Kultur den 6 oktober:
”Tintin består, liksom alla tecknade serier, av karikatyrer. Olika karaktärsdrag överdrivs. Efter att ha återigen läst igenom samtliga 23 album kan jag konstatera att de grövsta karikatyrerna i Tintinalbumen - förutom kongoleser - gäller operasångare, vetenskapsmän och sjökaptener.”
Något som självklart torde vara en godtagbar förklaring för den som inte tror på kontextens betydelse, som inte är medveten om att vi som läser dessa serier lever i samhällen med allvarliga rasistiska strukturer – ja, för alla som välsignats med den milda världsåskådningen är det förstås inte alls konstigt att likställa en karikatyr av en operasångerska med en karikatyr av en asiat, en indian eller en någon annan folkgrupp.
Serieteket gav den kanske mest nyanserade bilden av just Tintin när de skrev:
”Vi kan någonstans förstå om även ’Koks i lasten’, ’Krabban med guldklorna’, ’Faraos cigarrer’, ’Tintin i Amerika’ och några till ifrågasätts med tanke på den bild som förmedlas av olika etniska grupper. Däremot är det för oss totalt obegripligt varför man rensar bort exempelvis ’Castafiores juveler’ som behandlar romernas utsatta situation, eller ’Blå lotus’ som är en lysande skildring av Kina på 1930-talet.*”
Med det senare tillägget:
”*ADDENDUM: Vi har under dagen fått reaktioner på de ’goda’ exempel vi framhåller i texten. Och vi får erkänna att det är olyckligt formulerat av oss – vi vill alltså inte påstå att ’Blå lotus’ eller ’Castafiores juveler’ är helt fria från rasstereotyper. Det är de inte. Däremot vill vi framhålla att berättelserna som helhet är komplexa och innehåller många rent antirasistiska element.”
Kanske handlar det alltså inte ”bara” om Tintin i Kongo, utan fler titlar än så. Kanske handlar det inte bara om Hergé, utan fler författare än så. Kanske handlar det här om hela vår historia och hur vi alla är präglade av den. Hela vägen från Pippi Långstrumps negerkung till pappa, rakt in i vårt moderna samhälles dagliga rasism, hela spektrumet från främlingsfientlighet till populistiska Sverigedemokrater i vår riksdag och sportjournalister som kallar folk för ”svartingar” i public service.
Om Tintin till stor del för fram antirasistiska tankar är jag besviken att entusiasterna inte lyckats lyfta blicken från sin egen nostalgi. Det handlar inte om vad ni läste som barn, utan om att Sverige är fyllt med ungar som ser olika ut – vi behöver problematisera vårt nutida förhållningssätt till dåtidens karikatyrer och samtidens kränkande rasism. Det räcker liksom inte med att med självklarhetens tonfall säga något i stil med att ”det viktiga är att vi pratar med våra barn om det”.
Visst låter det vettigt och ansvarsfullt att prata. Frågan är bara vilka som initierar dessa samtal och som vilka hakar på? Var i vår vardag sker dessa viktiga samtal om rasism? Vilka av oss tar ansvar för att ta dessa komplexa frågor med våra barn, idag, när det är så uppenbart att rasismsamtal även behöver föras med en hel del av oss vuxna.
