”Kolla, jag spelar fortfarande nylonsträngat! Det är inte jag som vill låta så här, det är Tobias och Elias!” Så planerar José González att försvara sig mot Judas-beskyllningar från publiken som är van vid hans stillsamma sånger. Men sanningen är att Junip gillar att föra oväsen.
Även om det kanske inte längre finns så många människor som enbart dröjer sig kvar i hans version av Heartbeats uppfattas José González fortfarande i många läger som den stillsamma sångaren med klassisk gitarrteknik på sina nylonsträngar. Det är visserligen en korrekt bild, ibland, men den täcker inte ens halva sanningen. Men att alla hans facetteringar inte lyser igenom är knappast José González fel. Med sina inhopp hos allt från ett vilt röjande Ingrid-kollektiv live på Way Out West till Looptroop Rockers på deras nya album förmedlar han en helt annan bild. Och faktum är att det gått sex år sedan hans senaste soloalbum, år där den trio han drivit parallellt under 15 år tillsammans med sina gamla hardcorekamrater Tobias Winterkorn (keyboards) och Elias Araya (trummor) har hunnit släppa både ett debutalbum och nu en andra skiva.
När Nöjesguiden första gången intervjuade Junip i samband med deras debutalbum Fields sommaren 2010 envisades jag med att beskriva bandet som José González tillfälliga tidsfördriv och sidoprojekt. Det var jag inte den enda skribenten att göra, trots att hela trion envist insisterade på att de var något större och mer permanent än så.
– Sedan dess har jag mjuknat, ler José. Jag menar, det är många månader varje år som Junip inte är vårt jobb, och jag har min egen verksamhet också. Junip har inte lika många fans som jag har.
Så visst, hobbyband är okej, och sidoprojekt också. Men jag känner inte så när vi spelar tillsammans, jag går inte till spelningar med känslan av att det är en hobby.
– Det spelar inte så stor roll, nickar Tobias. Oberoende av om jag spelar för försörjning eller bara för att det är kul går jag in i det helhjärtat.
– Det var en spansk journalist som intervjuade mig, och han kallade det för ”antojo”. Jag har ingen bra svensk översättning på det, men det gick ut på att när Junip nu släpper ett nytt album så pass snart efter det första är det inte bara en tillfällig grej, en ”antojo”.
Med sitt andra album har bandet tagit flera stora utvecklingssteg.
– Musiken känns lite bättre nu, konstaterar José. Jag är nöjdare med den här skivan, både ljudmässigt och låtmässigt.
– Jo, instämmer Tobias. Det finns många grejer på Fields som jag hade velat göra annorlunda. Redan då. Men när jag börjar lyssna på den nu igen, för att kunna spela grejer live, hittar jag mycket som är riktigt bra faktiskt.
– Don Alsterberg, som hjälpt till att producera skivan, är också nöjdare nu, fyller José på, och Tobias fortsätter.
– Han säger att han lyssnar på den ibland fortfarande, och det är ovanligt att producenter gör med sådant de gjort.
Det är riktigt, och det är lite förvånande. Skivan är nämligen framjammad i bandets replokal under lång tid, och låtar som skapats på det sättet brukar sällan ha ett sådant distinkt fokus som hos Junip.
– Jag vet inte det, invänder José. Vi jobbade som med Fields, genom att alltid börja från scratch tillsammans. Ingen tar med sig ett färdigt riff eller en låtidé till ett jam.
– Men ändå var det skillnader, menar Tobias. Sångmelodierna kom mycket snabbare den här gången, och då kunde man arbeta mycket mer utifrån dem. Det påverkar säkert så att låtarna känns mer vers-refräng-baserade.
Så har det inte alltid varit.
– I absoluta början kunde jag komma med färdiga idéer, erkänner José. Men det blev inte riktigt lika bra. Så numera hittar vi till musiken tillsammans först, istället för att spela in färdiga låtar en efter en.
Men hur hittar trion rätt i sitt samspel, undrar jag.
– Vi klickar på ungefär samma saker, förklarar José. Jag har mina kriterier för vad jag vill göra. Eller egentligen för vad jag absolut vill undvika att göra.
– Jag vet vad både José och Elias gillar, och då håller jag mig inom ramen för det när jag spelar, berättar Tobias.
– Visst händer det att vi pratar innan vi börjar spela, och bestämmer till exempel tempo och så, mildrar José det som börjar likna ett bestämt dogma. Det är inte viktigt att det alltid föds i det spontana, det viktiga är när alla delar plötsligt smälter samman. Vi börjar alltid tillsammans, men sedan kan det hända att vi jobbar vidare var och en för sig. Nästan i skift ibland, faktiskt.
Eftersom resultatet är viktigare än reglerna för processen kryper fler avsteg från de grundläggande principerna fram.
– Det kan nog hända att vi har lite albumtänk ibland, erkänner Tobias, och José nickar instämmande.
– Det kändes länge som att vi hade fem-tio låtskisser som var väldigt olika, så jag funderade på hur de skulle fungera tillsammans.
– Men det där med en röd tråd på en skiva är så jäkla tråkigt, menar Tobias.
– Jag vet inte om jag håller med om det, tvekar José. Jag menar, Dinosaur Jr låter ju på ett och samma sätt igenom hela skivan, och det funkar ju. Jag kan sitta och lyssna på en jättesamling skamusik från Trojan, och där är det ju på samma sätt. Då älskar jag att det är lika, medan spretiga skivor som Gorillaz är helt ointressanta. Men när jag sedan gör en spellista med favoritmusik varierar den så mycket att folk förmodligen tror att jag är galen.
Korta Villain är ett exempel på det, liksom på den avgörande skillnaden mellan José González solo och det som är Junip. För visst kan hans fans identifiera såväl hans mjuka röst och stillsamma melodier som hans skimrande gitarr-spelande också i Junip. Men Junip har dessutom andra avsevärt mer högljudda ambitioner, och i den här urladdningen sparkar de ambitionerna in dörren.
– Vi hade sju-åtta låtar färdiga och en känsla för vart skivan var på väg, berättar José. Då behövde vi något som bröt av ordentligt mot det vi hade.
– Och det är Villain absolut, bestämmer Tobias. Den är ett avbrott mot resten av skivan, men också mot allt vi gjort överhuvudtaget.
– Dessutom är den ett avbrott mot det där att göra alla låtskisser tillsammans allihop, ler José. Elias gjorde trummorna och riff själv i den.
Även So Clear låter kraftigare än vad José González någonsin har gjort tidigare.
– Den gjorde vi i samband med debutalbumets b-sidor, minns José. Jag kommer inte ihåg om vi medvetet ville repa högljutt eller om det bara blev så. Det finns klara kopplingar till när jag och Elias spelade i hardcoreband där.
– Det är skönt att landa i att låta mycket ibland, myser Tobias. Men vi har nog varit på väg ditåt tidigare också, live så har till exempel In Every Direction blivit alltmer högljudd för varje gång vi spelat den.
Tanken på hur José González trogna publik kan tänkas reagera på att deras stillsamma sångare plötsligt röjer loss får mig att fnissa och undra om de utsätts för publik som vill kalla dem för Judas. José skrattar.
– Jag skyller ifrån mig! ”Kolla, jag spelar fortfarande nylonsträngat! Det är inte jag som vill låta så här, det är Tobias och Elias!”. Hehe. Nä, jag har en vision att kunna ha ett liveset där man röra sig mellan tyst och högljutt. Det har hänt att Junip har blivit bokade att spela i teaterlokaler för att man har föreställningar om min solomusik. Men vafan, jag vill ju att folk ska kunna röra sig, kunna dricka öl.
Till skillnad från musiken är Junips texter inte resultatet av samarbete och allas bidragande. José González skriver dem själv.
– För väldigt länge sedan, runt 1998–99, prövade vi faktiskt att alla skulle skriva texter, drar sig José till minnes. Men det gick inte, för på den tiden tyckte jag att det var alldeles för svårt att sjunga andras ord.
Resten av bandet har inga invändningar mot texterna.
– Tvärtom, ler Tobias. Det enda jag tänker är hur spännande det ska bli att se vart låten tar vägen när text och sångmelodi kommer.
– Det är lite annorlunda med Elias, berättar José. Det kan nog hända att han säger ”tjaa... sådär” om någon sångmelodi jag kommer med, och det uppskattar jag.
Finns det skillnader i texter mellan Junip och José González egna låtar?
– Nä, tvekar José. Inga stora skillnader, jag jobbar ungefär likadant och skriver om det som är viktigt oberoende av vart texten ska. Möjligen har jag försökt känna efter vad Tobias och Elias gillar för texter och kanske lite försökt anpassa mig efter det. Den här gången har jag försökt undvika alla svåra ord, men ändå skriva om krångliga ämnen.
Men texterna är inte okomplicerade för José González.
– Det är helt olika saker med musik och med ord. Jag har fått kämpa med texter, jag har någon sorts ordkomplex och det är inte ord som är mitt uttrycksmedel. När vi la upp videon till Line of Fire på Youtube började folk transkribera texten i kommentarerna under. En rad blev fel, men den blev bättre än den textrad jag hade skrivit, så nu kommer vi att använda den nya raden istället live.
Det här är också anledningen till att en låtskiss kan bli liggande flera år.
– Vi arbetar ju så, prövar varv efter varv och låter saker komma istället för att brainstorma och tvinga fram något.
För även om releaserna kommer avsevärt tätare än José González solo-skivor har Junip sannerligen inte bråttom. Deras nya album är inspelat under ett helt år i deras replokal. Det är rätt lång tid, påstår jag, men José håller inte riktigt med.
– Nja. Det är lagom tempo för oss. Då behöver vi inte ha så långa arbetsdagar.
– Och över jul och nyår unnade vi oss långa uppehåll, fortsätter Tobias.
Att arbeta mot en deadline är inte deras stil.
– Samtidigt kommer ju deadlines vare sig man vill eller inte, suckar José. Oftast i samband med att det är räkningar som måste betalas, så att inkomst krävs.
I och med att skivan fått ett release-datum fastslaget blir processen desto mer intensiv. Först väntar en Europa-turné och sedan omedelbart en USA-turné. Vare sig det handlar om soloarbete eller med Junip har José González en stor internationell publik att möta.
– För min del var jag faktiskt inte så superpepp på turné för ett år sedan, erkänner Tobias. Då höll folk redan på att planera turné på detaljnivå, och tvekade kring datum och spelställen. Nu är jag glad för det, för nu är jag sugen.
– Och nu planerar de var vi ska spela i oktober, suckar José och himlar med ögonen. Men vänta lite nu! Vi vet ju inget om hur skivan tas emot. Och att spela i lokaler där de stängt balkongerna för att för få köpt biljetter är lika trist som att veta att det står en massa människor utanför en liten klubb och inte får plats att komma in.
– Det känns lite som Saida sierskan, om du minns henne, skrattar Tobias.
Junips andra album heter Junip och har just släppts på City Slang i Europa (Mute i USA).
