Intill döden skiljer oss åt

I varje relation finns det två parter, men den i det ständigt pågående hatkärleksdrama som är artisteri och artistbeundran har grå massan av artister inte fått komma till tals. Nu ger Nöjesguiden artisterna en chans att tala ut och ge sin bild av relationen till sina beundrare.

 

Kärleken mellan en artist och hennes fans är en ojämlik relation, utan tvekan, men i högsta grad en ömsesidig. Det är en relation som i sina hetaste stunder rymmer samma passion som vilken kärlekshistoria som helst, som i sina mest omhändertagande stunder kan bli lika innerlig och långvarig som de livslånga tvåsamheter vi mot bättre vetande envisas med att drömma om, och som i sina värsta kriser kan leda till lika drastiska reaktioner som i våra värsta privata erfarenheter.

 

Men ömsesidigheten i relationen uppmärksammas sällan, och vare sig relationen är fin eller i kris så är det konsekvent fans som fått sin röst hörd, i beundrande insändare, på forum och till och med i litteratur, sedan Fredrik Strages Fans givit de hängivna beundrarna fritt utrymme att beskriva sin sida i de kärleksrelationer de var involverade i med sina idoler. Den andra sidan då?

 

”I’m stalking a fan.
He used to write all the time
how lovely I am,
he really made me feel fine.
But how they forget.
He needed a wake-up call
and he will regret
having been so shallow.”

Salig Kirsty MacColl beskrev i Treachery hur en artist kan reagera när ett fan visar sig vara inte så trogen, och hon är inte den enda som knutit nära relationer till sina beundrare.

 

Historierna om hur Joe Strummer brukade släppa in biljettlösa fans till spelningar genom logefönstret, och i gengäld allt som oftast lät sig bli bjuden på en öl eller två, är otaliga. Även på närmare håll. När This Perfect Day spelade på Kvarnen i Stockholm på 90-talet fick de genom fönstret se två fans som inte hade åldern inne. Självklart avbröt de spelningen tillfälligt för att gå ut och hämta dem. Det är kärlek. Slagsmålsklubben ska ha hyrt ut sitt Berlin-kollektiv till sina fans, och sedan då och då mellanlandat där själva under tiden. Det är kärlek, till och med i sin mest fysiska form om man vågar lita på vissa uppgiftslämnare.

 

2003 annonserade The Libertines en spelning i Pete och Carls lägenhet, och relationen mellan band och deras fans fick ett ny och intimare innebörd än någonsin. Ett 20-tal fans dök upp. Och polisen. Genom att senare generöst skjuta upp fans som råkat somna i hans lägenhet tog Pete Doherty artist/fan-relationen till helt nya höjder, men det får vi nog ändå betrakta som ett sidospår.

 

Andra är mer avståndstagande. Otaliga är historierna om avspisade autografjägare, välbevakade chateuer och garnisoner av livvakter som skyddar artister från deras partners beundrarna. Kristin Hersh verkar ha kommit över den öppet avståndstagande fasen till sina fans i sin relationsbearbetning, men hennes nya ”koalition” CASH (Coalition of Artists & Stake Holders) tyder på ett fortsatt distanserat förhållningssätt.

 

I en relativt ny intervju i Uncut berättar Ian Brown att han aldrig läser fan-brev. ”Det första jag öppnade kom från en japansk flicka från Japan”, som hade Stone Roses musik som enda flykt från misshandelssituationen hemma. ”Och jag blev liksom, fuck, är det sånt fan-brev handlar om? Jag sa till bolaget att aldrig mer ge mig ett fan-brev. Har aldrig fått dem sedan dess. Om jag kommer till kontoret och det ligger en hög med sånt där slänger jag helt enkelt det i papperskorgen.”

Vashti Bunyan släppte sitt första album 1970, och sedan försvann hon utom hörhåll ända tills Devendra Banhart lockade fram henne igen härom året. Läs om den nya samlingen singlar och demos i månadens retrorecension.

 

    — Ända från början har jag alltid försökt svara alla som skriver till mig. Det blir allt svårare nu, eftersom det är fler som skriver, men jag försöker fortfarande svara. Det är så bra att få alla möjliga åsikter om musiken, och att ha direktkontakt med dem som lyssnar, och få höra deras historier.

 

    — En som lever i mitt minne är en man som skrev för att berätta att hans autistiska barn blev lugnad av Just another diamond day, att pojken kunde hela texten och sjöng den för sig själv när han blev upprörd. Det betyder allt för mig.

 

    — När vi turnerade i USA kom en kvinna fram till mig efter en show. ”Här är någon jag vill presentera. Vashti”, sa hon, och det var hennes dotter. Uppenbarligen hade den här Vashtis pappa hittat Diamond day och tagit den med sig när han flyttade till Amerika. Där hade han gift sig och fått ett barn, och givit henne namn efter skivan. Det var första gången jag någonsin mött en annan Vashti.

 

    — Jag vet inte säkert. Jag gjorde definitivt inte min del genom att fortsätta med musik efter Diamond day. Men jag visste ju inte att jag hade några fans. Nu är det annorlunda, när jag vet att folk lyssnar på det jag gör. Inte ens när jag skrev musiken till Lookaftering visste jag om någon någonsin skulle få höra den. Så jag kan inte svara utifrån erfarenhet, allt det här är fortfarande nytt för mig.

 

Suburban Kids with Biblical Names har dokumenterade fall av övernattande hemma hos fans, dock inte på den just avslutade Brasilien-turnén. Johan Hedberg och Peter Gunnarsson berättar om den tunna linjen mellan att ha ett fan och att ha en vän.

 

    — Jag tycker det är viktigt att ha en bra kontakt med sina lyssnare. Vissa har till och med blivit goda vänner med åren.

    — Vi brukar alltid svara på de flesta frågorna via mail och prata med folk efter spelningar.

 

    — Vi har nog aldrig mött någon som är så extremt insnöad att de lever och andas enbart för ens musik. Det skulle vara väldigt sorgligt, i varje fall om personen vore vuxen.

    — De flesta är lugna och sansade.

    — Vi träffade en del människor i Brasilien som nog skulle gå under beteckningen fans. De var där på soundchecket till och med.

    — Jag kommer ihåg en liten kille som kom upp på scenen, slet åt sig mikrofonen, och sjöng en hel låt med sin nasala tonårsröst under en spelning på Göteborgs filmfestival.

 

    — Man ska ju försöka vara till lags, men det får inte gå till överdrift. Man måste kunna sätta gränser också.

    — Medlidande.

Om en månad släpper Dogge sitt första soloalbum, Superclassico, och fansen som troget väntat medan Dogge ägnat sig åt annat i tre år belönas bland annat med gästinsatser av Harald Treutiger och den svenska nationalsången i reggaetappning. Vad är det som får dem att stå ut?

 

    — Den ser ganska bra ut. Mina största fans är såna man känner igen och blivit polare med under åren. En del är gamla, en del unga. Grejen är att jag gjort så mycket genom åren så jag har fans överallt.

 

    — Det är en kakelläggare, han har fett med Latin Kings-plattor. Han skulle lägga kakel hemma hos mig och det visade sig att han var värsta fanet.

 

    — Det har hänt allt. Man får presenter från fans när man fyller år - en gång fick jag en tårta. Inga konstiga grejer, bara smarta och intelligenta. Träffar jag fans på stan vill dom ta kort och sånt, och det får de göra såklart.

 

    — Att artisten bjuder på sig själv, men också att fanet har en förståelse för artisten.