"I första hand människa – i andra hand gängmedlem"

Foto: Bo Randstedt.

Eftermiddagen den 19 mars händer det något i mitt Facebookflöde. Mina vänner i Glasgow pratar plötsligt om min hemstad. 

I statusar, wallposts och meddelanden undrar de om jag är okej. De säger att de tänker på oss i Göteborg. Ska jag vara helt ärlig förstod jag först inte ens vad de pratade om. Tills någon postade en artikel från The Guardian och det gick upp för mig: de syftar på skjutningarna i Biskopsgården. Exakt så segregerat är Göteborg 2015: Biskop ligger ibland närmare Glasgow än Majorna. 

Inte ens när våldet kommer nära centrum reagerar vi. Två män blev skjutna på Jaegerdorffsplatsen, men så fort polisen sätter gängkriminalitetsstämpeln på dådet vänder vi bort blicken och fortsätter med det vi höll på med. I kommentarsfält och fikarum upprepas samma obehagliga mening: “Låt dem skjuta ihjäl varandra”.

På spårvagnshållplatser runt om i Majorna sitter ett A4-papper upptejpat. “Det här är min son, och han är ingen gängmedlem” lyder rubriken. En desperat mamma till en av de två som sköts vill rentvå sin sons namn. Men har polisen smetat “brottslingar som skjuter brottslingar” på händelsen är det försent. Göteborgarna har slutat bry sig.

Glasgow som stad har länge varit starkt sammankopplat med våld. 2004 mördades 39 människor där och stan räknades som en av Europas våldsammaste. Idag ser det annorlunda ut. Genom att myndigheterna riktat in sig på att bryta de mönster som gör att unga begår grövre och grövre brott har siffran sjunkit till 18. För problemen börjar förstås inte när någon plockar upp en pistol och skjuter någon annan, utan i utanförskapet, i meningslösheten, i avsaknaden av framtidstro, i ett samhälle som svikit. Ingen föds som gängmedlem.

Det finns alltså de som har lyckats med att åtminstone börja vända våldsvågen. Det finns förebilder som Göteborg kan se till, beprövade åtgärder att använda sig av. Allt tyder på att vi som bor i den här stan glider längre ifrån varandra. Inkomstskillnaderna ökar. Du kan bo i Askim och aldrig träffa någon från Frölunda, och tvärtom. Föräldrar väljer skolor åt sina barn, och samtidigt väljer de segregationen. Det krävs uppenbarligen politiska lösningar, men de känns i nuläget otroligt avlägsna. Kanske kan vi börja med att se människor i första hand som just människor, och i andra hand gängmedlemmar. Kanske kan vi på så sätt bli av med föreställningen att deras död inte har något med oss andra att göra.

Läs också: Valerie Kyeyune Backströms text Den vita medelklassen måste integrera sig i samhället.