När Nöjesguiden återser Hurts har allting förändrats. Utom den svartklädda och dramatiska duons strålande humör.
På andra sidan bordet i ett konferensrum på Spotifys huvudkontor sitter Theo Hutchcraft och Adam Anderson. Där har de låtit sig intervjuas hela dagen, men trots att eftermiddagen är sen är de fortfarande vid gott mod, och som alltid oantastligt svartklädda i skarp kontrast till det anskrämliga skotskrutiga lilla rummet. Vi har träffats förr, faktiskt vid en hel räcka tillfällen. Men vi har inte haft tillfälle att sitta ned för ett ordnat samtal sedan Hurts gjorde sin första lilla showcase-spelning i Stockholm 2010, ett par månader innan Manchester-duons debutalbum Happiness släpptes. Så hur har de haft det sedan dess?
– Det har varit en galen tid, svarar duons sångare Theo Hutchcraft med ett stort leende. Galen! När vi träffades den gången hade vi knappt spelat live överhuvudtaget. Sedan dess har vi rest och spelat oavbrutet i två år. Då visste vi inget om vad som väntade.
Adam Anderson, som är den musikaliska motorn i Hurts, instämmer.
– Men även om kaoset i våra liv bara blivit värre är faktiskt lugnet när vi väl dragit oss undan också desto mer intensivt.
– Hela livet har intensifierats, förklarar Theo. Vi blev som besatta. Men vid julen 2011 började vi arbeta med det nya albumet, och även om också det arbetet under ett helt år har varit hårt är det en helt annan sak att vara utanför strålkastarljuset.
Trots den uppmärksamhet de fick i samband med sitt debutalbum vill ingen av dem tillstå att de känner någon press med sin uppföljare.
– Vi har ett väldigt självförtroende, slår Adam fast, och vi har jobbat hårt med det nya albumet.
– Möjligen har vi känt press i relation till fansen, funderar Theo. Vi hade väntat så länge inför den första skivan, och den här gången ville vi göra något större, något mera.
Och större och mera har det blivit.
– Det behövde vara mer ambitiöst nu, förklarar Adam. Vi är mer erfarna, och allt sker i större skala den här gången.
– Vi ville fånga vårt livesound, instämmer Theo, och även om vårt ljud var stort på debuten höll vi igen då.
Bland annat har gitarrerna fått rejält utrymme i de tidigare så syntetiska arrangemangen.
– Man kan uttrycka sig helt annorlunda med gitarr, menar Adam. Dels ger de volym åt musiken, men det finns också sätt att använda dem utan att någon kan höra att det ens är en gitarr. Vi kan låta som oss själva på många olika sätt nu, och utmaningen ligger snarare i att kombinera och bygga ihop till en avvägd helhet. Att lägga Sandman, relation till The Road.
– Exile är nästan som ett samlingsalbum, tycker Theo.
Men än har vi inte sett slutet på Hurts utveckling.
– Det kommer en annan tid när vi vill göra något svårare och mer udda, påpekar Adam. Men den tiden var inte nu, med vårt andra album. Ändå försöker vi hela tiden hitta balansen mellan det enkla och lättillgängliga och det djupa och komplexa. Inför inspelningarna nu hade vi till exempel samlat en massa upphittade ljud. Det kunde vara billjud, ekot i ett gammalt källarvalv, en dörr som slår igen.
Det låter nästan som att ni har dada-istiska ambitioner.
– På sätt och vis, nickar Adam. Vi vill att människor ska kunna hitta nya lager i vår musik efter att den där omedelbara attraktionen bleknat. Vi vill dels vara popartister och dels konstnärer. Det är ett förhållningssätt som vi har lånat från Alan Wilder till exempel, och Trent Reznor.
– Med vårt första album tyckte en del att vi var retro, skrattar Theo. Och även om inte vi såg det på det sättet kan jag förstå varför. Den här gången kan ingen påstå det.
Så det är ett medvetet beslut att utelämna varje antydan till åttiotal den här gången?
– Ett i högsta grad medvetet beslut, bekräftar Theo. Vi tog bort allt som riskerade att kännas retro.
Det fanns alltså en klar plan innan inspelningarna satte igång?
– Åtminstone kan man säga att riktningen stod klar väldigt tidigt, förklarar Adam. Vi hade bestämt undermedvetet innan vi började prata om det.
– Medan vi spelade in kunde vi sätta ihop skivan till en helhet, beskriver Theo. ”En sång av den karaktären behöver vi”, konstaterade vi, och så gjorde vi en sådan. Vi hade titeln klar innan vi hade någon musik överhuvudtaget.
Albumtiteln är inte slumpmässigt vald.
– Vi älskar allt som man kan associera till ordet Exile, förklarar Theo entusiastiskt. Det finns något frihetligt med det, det har religiösa och politiska dimensioner, och det finns en internationalitet i ordet. Man kan se titeln som en hyllning till allt det där. Och låten The Road, som kanske är den mörkaste låten på skivan, skildrar samma saker. Vi dras till det mörka, det dovt introspektiva.
Till skillnad från andra band med samma allvar och samma mörka aspekter har Hurts nära till leenden.
– Från början handlade det nog om att vi inte riktigt visste hur man skulle uppträda, funderar Adam, hur man skulle skapa en bild av sig själv. Nu känns det inte som att vi riktigt behöver konstruera någon sådan bild, vi har ju gjort två album som visar vilka vi är.
– Det finns ju flera apekter i personligheten, instämmer Theo, och vi visar gärna upp alltihop.
– Men om någon fångar oss mitt i skapandeprocessen, när vi skriver låtar eller spelar in, får de inga leenden, slår Adam med stort allvar fast, och Theo skriver under på det.
– Då är det som att jag upplever hela världen ur ett sånt här litet kikhål.
Theo kniper ihop tummen och pekfingret framför ögat, och Adam kan inte låta bli att skratta högt när han lutar sig fram för att se exakt hur smalt tunnelseende Theo har.
– Det kanske är därför vi är så positiva i sådana här sammanhang, när man möter media för att prata om skivan, skrattar han. Då är den där allvarsamma delen av arbetet över.
I mitten av mars spelade Hurts i Sverige igen, för fjärde gången och med stadigt ökande publiksiffror. Vilka som ingår i publiken är dock vanskligt att definiera.
– Vi har väldigt olika publik i olika länder, berättar Adam. I Finland till exempel är det bara tjejer.
När jag såg Hurts på Loveboxx-festivalen i London sommaren 2010 var publiken nästan löjligt hängiven. Den gången spelade Hurts på den inofficiella HBTQ-dagen intill akter som Grace Jones och Peaches.
– Det var en bra spelning, har vi förstått senare, drar sig Theo till minnes. Men just då var vi så sjuka. Vi hade åkt från Europa i vår skruttiga turnébuss, och blivit förgiftade under tiden. Hälften av avgaserna läckte nämligen in i bussen. Men det var en bra publik – vi har en ganska stort följe i de kretsarna i England. Och dessutom har vi rätt många goths som har hittat oss där.
– Fast, invänder Adam eftertänksamt, även i England är det nog faktiskt mest tjejer i publiken.
Platser lämpliga för exil
Nöjesguiden bad Hurts lista sina fem europeiska favoritstäder.
1) Reykjavik
– Island är ett av de mest fantastiska ställena på jorden, slår Theo fast. Det är som yttre rymden i sin miljö, men med ett fantastiskt nattliv.
– Jag tror att de som bor där verkligen känner sig som i en annan värld, nickar Adam entusiastiskt.
2) Berlin
– Vi har tillbringat mycket tid där, menar Adam, nästan varannan vecka det senaste året. Det är alltid väldigt cool. Dekadensen, historien, arkitekturen. Och klubbarna.
– Berghain är den bästa, i den gamla kraftstationen. Men gå inte ner i källaren, råder Theo med ett diaboliskt leende.
I Berlin har Hurts till och med fått ett eget hotellrum designat åt sig.
– Och så vill de att vi ska bo där, skrattar Theo. Med bilder på oss på väggarna och våra låttexter målade på väggen över badkaret. Nej tack, hehe.
3) Tallinn
– Det är kanske otippat, flinar Theo. Vi skulle nog aldrig ha upptäckt den staden om det inte hade varit för att vi kommit dit med Hurts.
– Den är vacker, liten, gammal, menar Adam. Och så har de en fantastisk Depeche Mode-bar. Det spelas enbart DM-musik, deras konserter visas nonstop, och överallt är det bilder av dem. Det är helt fantastiskt, myser Theo.
– Och så har de en bild av oss mitt i alltihop.
4) Kiev
– Det är kanske inte heller en särskilt välbesökt stad, men den är väldigt speciell, berättar Adam. De har en stor staty som breder ut armarna över staden, Moder Moderland, och även om befolkningen har blandade känslor inför dess kommunistiska förflutna är den hursomhelst väldigt mäktig.
– Och så finns där världens största utomhusmuseum, fyller Theo på, med saker från andra världskriget. Det är tanks och flygplan, och överallt i högtalare hörs den tidens musik. Dessutom är det nära från Kiev till...
5) Odessa
– Det stället är som Ibiza för ryssar, fortsätter Theo. Det är otroligt dekadent, och har fantastiska stränder med fullt av barer. Vi spelade på en stor utomhusfestival där, och det var faktiskt omöjligt att föreställa sig att vi var i Östeuropa.
Hurts andra album Exile (Columbia/Sony) finns ute nu.
