Hot Chip - Vårens snackis

[B]Hot Chips nya[/B] skiva The warning svämmar totalt över av enorma popmelodier, trasiga syntljud, och stökiga 2-step-rytmer. En tjej jag känner brukar köpa chocolate chip-kakor från Willys och stryka över bokstäverna "c c o l a e" i ordet Chocolate på förpackningen. Andra gillar att prata om Hot Chip och säga saker som att de är "världens bästa popband", att de är nördar eller att de är roliga. Joe Goddard är en femtedel av Hot Chip, och den som har programmerat de flesta av de där fantastiska rytmerna på The warning. - Jag är helt självlärd som producent. Inför nya skivan besökte jag DFA:s studio och plockade upp några knep, men det mesta görs på en dålig gammal pc i mitt sovrum. - Hiphop är en av mina största influenser. Timbaland är min favoritproducent, med alla hans små polyrytmer. Det är så grymt när man röker en spliff och blir helt förlorad i rytmerna, när man till och med glömmer bort att dansa för att man är så fascinerad. Det är det jag vill folk ska känna när de lyssnar på Hot Chip. [B]Ni ska vara väldigt olika live och på skiva?[/B] - Ja, skivorna har en massa subtila detaljer, live är vi mer energiska och råa. Vi är ju fem stycken som ska hållas sysselsatta på scenen, så det blir gärna rätt hårt och snabbt. Det är jobbigt att turnera, jag börjar alltid dricka för mycket, men jag älskar faktiskt att åka till Skandinavien. Man blir mycket bättre behandlad än i andra delar av världen. Vi var i Stockholm för två år sen och spelade på Debaser, då bjöds vi på en otrolig buffé med underbar mat, rostbiff och sallad och allting. När vi spelar på andra, större ställen brukar det på sin höjd finnas lite chips och några öl. [B]Ni är kända för era komiska texter och bisarra referenser. Är humor viktigt i musik?[/B] - Det är viktigt för alla konstnärer att inte vara för seriösa hela tiden. Det är ett misstag väldigt många begår. Vi vill försöka återskapa det där egendomliga, bisarra som band som Devo och Ween hade. [B]Kan det gå överstyr?[/B] - Det är svårt att avgöra. Ta Goldie Looking Chain som exempel, jag har svårt att tänka mig att folk kommer lyssna på deras musik i framtiden, det finns liksom ingenting bakom skämten. Kanske vi drev det komiska för långt på förra albumet. Den här gången låter vi både det roliga och sorgliga komma fram. Äkta glädje och äkta förtvivlan, det är det bästa.