Värd bättre än spekulationer om graviditet.
Jennifer Lawrence sa nyligen till Vanity Fair att spridningen av hennes privata nakenbilder var ett sexbrott, och att alla som tittade på dessa bilder borde skämmas. Svenska Hänt Bild publicerade i veckan kändisars, däribland Jennifer Lawrences, privata nakenbilder, något censurerade på omslaget.
Hänt i Veckan skriver denna vecka om vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke. På omslaget skriver de om sin bildspecial, ”Vi hittade Alice Bah i badkaret”, och bryr sig inte ens om att skriva ut kulturministerns fulla efternamn.
Hänt Extra tycker att kronprinsessan Victoria ska offentliggöra att hon är gravid, fastän att de inte har några belägg för detta annat än en analys av hennes kropp, att hennes mage ”putar”. Deras grepp är extra prekärt med tanke på att hon lidit av allvarliga ätstörningar.
Vi vandaliserar sexistisk reklam i tunnelbanestationerna och bojkottar American Apparel. Men veckopressen tycks sväva i ett oåtkomligt vakuum, fri från kritik och seriösa analyser.
Den har levt i detta vakuum väldigt länge. Under 1960-talet framfördes kritik mot skvallerpressen, främst från feministiska röster som ansåg att den förmedlade traditionella könsstereotyper och därmed motverkade kvinnors frigörelse. Sedan dess har det inte hänt så mycket. En kritisk artikel här och där, ett argt blogginlägg, en slagkraftig tweet som får 500 retweets.
Så varför blundar vi för det mest sexistiska skräpet vi har i alla våra tidningshyllor?
För det första tror vi inte att det angår oss, och i förlängningen att det inte påverkar oss. Vi avfärdar det som något extremt, i periferin. Det är ungefär på samma sätt som vi resonerar om reklam. Jean Kilbourne skriver i Can’t Buy My Love att reklamen har en enorm inverkan på oss, just för att vi inte tror att vi påverkas av den. Hon påpekar att om inte reklamen påverkar oss, hur kommer det sig då att det är en miljonindustri?
För det andra sker en alienation, för att vi stämplat veckopressen som låg masskultur, inte hög populärkultur. Det är att skjuta ifrån sig något man inte anser passar in i den egna självbilden, en självbild med ett mått av klassförakt.
För det tredje beror det på en känsla av vanmakt. Vi känner att det helt enkelt inte är någon idé att kritisera skvallerpress, eftersom den hittills inte visat något intresserad av att förändras. Veckopressen är stagnerad, den förblev stagnerad i samma sekund den uppfanns. Det är samma ruttna ideal och kvinnosyn som förmedlades då som förmedlas idag.
Precis på samma sätt som reklam förmedlar idéer om livsstil och normativitet, förmedlar veckopressen idéer om vilka vi är, vilka vi ska vilja vara och hur vi kommer dit. De berättar vad det innebär att vara kvinna, hur samhället ser och värderar kvinnor, och hur vi talar om kvinnors kroppar.
Det kan ske öppet, som när de, utan samtycke, publicerar kändisars privata nakenbilder. Det kan ske subtilt, något som synliggörs när man analyserar vilken retorik de använder. I Hänt Bild använde man nyligen begreppet ”fin och smal” när man beskrev Kelly Osbourne, ett ”och” mellan orden ”fin” och ”smal” som om de två hörde ihop.
Det är ett helt koncept de förmedlar. En idé om vad det är att vara kvinna.
Även skvallerpressen skulle tjäna på att läsa Michaelas 9 tips om vad män kan göra för feminismen.
