Foto: Emil Jönsson
Mognad, låtskrivande och gemenskap är några av de saker Hästpojken resonerar med Nöjesguiden om under en kväll på krogen.
Det blir en lugn kväll tillsammans med Hästpojken. När vi ses i Växthusbaren på Taverna Brillo vid Stureplan har Martin Elisson och Adam Bolméus visserligen hunnit med någon öl på egen hand (”det blev för tråkigt att bara sitta på hotellrummet och vänta”), men några hedonistiska excesser motsvarande dem som tidigare hamnat på löpsedlarna är det inte fråga om. Det kan bero på att det är måndag, och att morgondagens intervjuer med bland annat Kamratposten kräver ett visst ansvarstagande. Men det är inte hela förklaringen.
Med sitt tredje album En magisk tanke har de mognat ytterligare sedan 2009 års Från där jag ropar. Det gör att de nu perfekt balanserar den skivans väl avvägda hantverk mot den brinnande desperation och energi som gjorde debuten Caligula så överväldigande. För första gången är därmed Hästpojken ett komplett band.
Så har det alltså inte alltid varit. Under Nöjesguidens långa och intensiva relation med Martin och Adam, först i Bad Cash Quartet och sedan som Hästpojken, har artiklarna präglats framför allt av ett intensivt festande. Och den ursprungliga ambitionen med Hästpojken kan inte beskrivas som mogen.
– Allt var kul då, och från början var det en reaktion på hur det varit på slutet med Bad Cash Quartet, minns Martin. Vi skulle liksom ha kul i replokalen, och hänga med folk vi gillade. Kunna spela fulla och så. Det var kul i tre spelningar, men jag minns hur förvånad jag var över alla dåliga recensioner vi fick. Det var en enda lång rad tvåor på den turnén.
– Det höll inte, suckar Adam. Jag blev förbannad. Först på Lars (Malmros, som var en viktig del av Hästpojken de första åren, reds.anm.) för att han spelade så jävla dåligt vid något tillfälle, och sedan den där gången i turnébussen på dig. Du sjöng så kass.
Till det kommande albumet En magisk tanke har Hästpojken skrivit nya låtar, för första gången under sex års existens.
– Det är så, nickar Martin. Tidigare har vi rippat och skrivit texter på svenska till låtar som vi skrev för vårt kortlivade projekt Family Romance direkt efter Bad Cash Quartet. Men den här gången är allt skrivet efter 2010. Och ledordet var att det skulle kännas bra live.
– Det skulle vara ganska avskalat, nickar Adam. Och så skulle det vara möjligt att ösa.
Så det fanns en masterplan?
– Jo. Där kommer Gun Club in, skrattar Adam, som sett i mina anteckningar att jag planerat att be dem kommentera att de ända från början haft en vana att tala om Jeffrey Lee Pierces gamla band. Vi tänker hela tiden att nu ska vi göra låtar som låter som Gun Club. Och så lyckas vi aldrig.
– Men vi har också gjort en massa låtar som är guilty pleasures, invänder Martin. Sådant där vi prövat som man inte direkt associerar till Hästpojken men som vi gillar, egentligen.
– Jo. I Olskroken stomp var idén att göra David Bowie. Men du har någon sorts pop i dig, Martin, som gör att det blir pop vad vi än gör.
– Vi siktar mot något, kanske mot punk till exempel, men så hamnar det lite bredvid, nickar Martin. Och det är bättre att vi låter det låta som vi. Gitarrer & bas, trummor & hat på förra skivan är ett typiskt exempel på det.
– Jag var väldigt mycket emot att vi skulle spela in den, minns Adam. Vi gjorde den på värsta tänkbara sätt, men alla andra tjatade om att den var speciell.
Och skivbolaget drev igenom att den skulle vara första singeln på Från där jag ropar, och strax låg den i topp på Trackslistan.
– Ja, haha, skrattar Martin. Skivbolaget hade rätt om den, bland alla strider vi hade.
– Det fick vi höra intill döddagar, suckar Adam.
Våra förrätter kommer in, och Adam är påfallande nöjd med sin carpaccio på havskräftor, även om tillbehör som oliver och kapris fördunklar kräftsmaken. Ännu mer nöjd är Martin, som för första gången i sitt liv äter råbiff. Åtminstone nästan, för den tartar vi båda beställer är gjord på lättgrillad biff och serveras enkelt och effektivt med ruccola och citron. En flaska friskt italiensk rött får fungera för oss alla tre.
– Sa du att vinet var flörtigt? undrar Martin, men vår servitris informerar honom kallt om att hon aldrig skulle använda ett sådant ord om vin. ”Fruktigt”, har hon sagt. Den irritation hon antyder är som bortblåst när Martin senare önskar sig en cigarett, som hon utan svårigheter trollar fram åt honom.
Vinet leder in vårt samtal på låten Sommarvin, som hade kunnat vara en fullständig sommarhit. Om det inte hade varit för drogreferenserna, som gör att P3 inte kommer att vilja ta i den. Adam och Martin tittar på varandra.
– Det verkar inte som om någon bryr sig längre, tvekar Martin. Men att det finns i texten behöver ju inte betyda att det är självupplevt. Det kan ju vara en betraktelse bara.
I Huset vid ån citerar ni The Libertines.
– Det är min enda textrad på hela skivan, nickar Adam nöjt.
Och de där Per Gessle-associationerna som folk brukar göra lär få nytt bränsle.
– Tycker du det? flinar Adam. Jag hör inte det. Men Mattias Glavå som producerade sa att folk skulle associera till Gyllene Tider. För min del tänkte jag på Dag Vag. Eller Rasta Hunden, om du minns dem. Det gamla Sundsvallsbandet som hade fått fel trummis, som konsekvent spelade reggaerytmer till deras punkpop.
Till varmrätt äter Martin en strålande röding med musslor, tillsammans med torrt vitt vin. Adam och jag fortsätter med rött till vår fina grillade rödvinsbrässerad oxkind med tryffel-sabayonne. En bit ifrån oss i den Ålandsbåtsdimensionerade matsalen dinerar Mauro Scocco. Martin och Adam kikar, och Adam som har rätt bra koll på sin musikhistoria pratar om sina favoritlåtar med Ratata. Men inte blir det några bransch-ryggdunkningar mellan borden, inte.
– Vi har aldrig varit en del av någon gemenskap, konstaterar Adam. Den där Göteborgsscenen man talade om var inte vår. Vi har aldrig umgåtts med andra band, utom med Broder Daniel. I Göteborg har det snarare varit en massa rivalitet mellan band än någon gemenskap. Eller känner du att vi har hjälpt varandra, Martin?
– Nä. Bara i Bad Cash Quartet, som var ett kompisgäng från början till slut.
Men Imperial, ett av Hästpojkens allra stoltaste ögonblick och en låt som omedelbart fyller rummet och sedan fortsätter växa, är ett lokalpatriotiskt epos.
– Vi kommer från östra Göteborg, berättar Martin. Vi är inte från Majorna som de flesta band i Göteborg. Det kändes viktigt att skriva om vår del av staden, om Danska vägen och om Lundaskolan där vi gick.
– Det är bara vi, Franska Trion och Hammerfall som är därifrån, fyller Adam på. Imperial är en kinakrog där, där man kan slinka in och få en vårrulle och en öl för 60 spänn.
Från Franska Trion har Hästpojken hämtat Matti Ollikainen. Han är Sveriges bästa pianist, enligt Adam, och den som är ”minst regisserad på skivan”. För även om Hästpojken ibland är många på scenen så är det Martin och Adam som är bandet.
– Det är bra att vara två, bestämmer Martin. Då kan man luta sig mot varandra.
– Vi känner varandra så bra nu, instämmer Adam. Jag ringer Martin och spelar upp en melodi och om han inte återkommer så höll den inte. Och tvärtom.
– Det har hela tiden varit viktigt att markera att det inte är jag som är Hästpojken, förklarar Martin. Hästpojken är vi. Men att definiera bandet närmare än så är inte viktigt, även om skivbolaget har velat göra det hela tiden.
– Just nu är vi sex personer, resonerar Adam, men skulle man kunna påstå att Hästpojken har sex medlemmar, eller att det i så fall skulle vara just de här sex? Nej. Vi två däremot, vi sitter ihop. Vi kommer att dö tillsammans.
– Det låter dramatiskt, fyller Martin på. Men det finns ingen annan som förstår, bara vi två. Vi är de som vet hur det känns med ångesten det innebär att släppa en ny skiva.
Ångest? Är det den känsla som dominerar när en skiva ska släppas?
– Jo, nickar Martin bestämt. Ångest.
– Jomen, lindrar Adam, det är ändå mindre och mindre för varje skiva.
– När den är klar kan man ju inte ångra sig, menar Martin. Då spelar det ingen roll vad man tycker längre. Samtidigt är det klart att det finns korta perioder av lyckorus inför en ny skiva.
Redan i augusti bloggade Martin om att Hästpojkens nya skiva var så gott som klar. Men det blir den ju egentligen aldrig.
– Nä, nu är det drygt en månad kvar till skivan ska komma ut, men den är inte riktigt klar, erkänner han. Men det vore väl egentligen konstigt om man inte försökte jobba på att få skivan bra så länge det bara går.
Även om releasen av En magisk tanke innebär att Hästpojken mognat betyder inte det att de är beredda att bli mainstream. Man bör nog inte dra för stora växlar ens på att Martin i år bidrar till det mest mainstream som existerar i Sverige.
– Skulle du inte fråga om Melodifestivalen också? påminner han när vi lutar oss tillbaka med varsin tiramisu. Dels påminner han för att jag redan inledningsvis snuddat vid ämnet, och dels gör han det för att alla journalister gör det.
– Då passar jag på att gå toa, suckar Adam. Jag vet exakt vad du kommer att säga ändå, Martin.
– Vår producent Mattias Glavå spelade in med Lena Philipsson, berättar Martin. Hon skulle visst göra någon sorts indie-skiva, så jag skrev en text till det där. Den ville hon inte ha, men Anna Järvinen ville ha den för att vara med i Melodifestivalen förra året. Sedan hoppade hon av – jag vet inte riktigt så mycket om det – men i år har hon bestämt sig för att vara med.
Så då kommer vi att se dig och Björn Olsson stå längst fram och ta emot blommor när din Porslin har vunnit? Och så finns det inte plats för Hästpojken för att du får fullt upp med tyska topplistor och framträdanden i Spanien och Ukraina?
– Vafan. Anna ska tydligen sjunga den i Karlskrona, och jag har frågat om jag verkligen måste vara där. Det är ju inte jag som ska sjunga, jag har bara skrivit en jävla text. Jag har inte ens sett Melodi-festivalen sedan Stad i ljus. Men min mamma är väldigt nöjd.
För att inte tala om kvällstidningarna, som kommer att uppmärksamma Martin avsevärt mer än de brukar. Hästpojkens relation till kvällspressen är inte enkel. När de just bildats var det stora skandalskriverier.
– Hästpojken gjorde en spelning i Mariestad, minns Adam. Vi hade druckit för mycket – jag minns att vi spelade hela giget med bar överkropp allihop – och efteråt hamnade någon av oss i bråk med en vakt. När han tog något sådant där grepp protesterade jag, och det slutade med två timmar i fyllecell.
– Managern ringde mig i turnébussen. ”Om kvällstidningen ringer – säg inget”, sa han. Men när jag vände mig för att säga det till alla satt Adam i telefon med Expressen.
– Och nu slog Aftonbladet upp att jag hade en stalker. Vafan, det var något vi snuddade vid i samtalet, och det stämmer visserligen, men det var det enda de skrev om i sin artikel. Men jag får skylla mig själv, hur kan man börja tala om en stalker när man vet att det är Aftonbladet man pratar med?
I Nöjesguiden blir det inga skandaler. Som de mogna och ansvarstagande individer vi är avslutar vi vår supé i stillhet med Calvados av finare kvalitet, eftersom Adam slår fast att det är den bästa spriten. Sedan ramlar vi kontrollerat åt våra respektive håll. Imorgon väntar Kamratposten.
Efter vår krogkväll tillsammans har Hästpojken hittat rätt även i den där nästan färdiga låten med arbetsnamnet Japans tunnelbana. Därför dröjer det ända till den 11 mars innan En magisk tanke (EMI) äntligen släpps.
