Hannah Arnhög om orgasmer i munnen

Hannah Arnhög, sex- och relationsrådgivare, samt krönikör på VeckoRevyn, nöjesguidar oss i det bästa – och sämsta – nöjeslivet har att erbjuda just nu.

 

 

Black Eyed Peas – The Time?! J Lo – On the Floor ?! Vad är grejen med jävla skitcovers som är så dåliga att det gör ont?

 

Vanessa Falks debutsingel Private Party är så fruktansvärt het! Och har ni sett videon?! HET! Och Black Shadow med Still Pee & Ru!

 

 

Jag kommer inte gå och se Åsa-Nisse.

 

Jag har snöat in och fått total dille på bombastiska domedagsfilmer à la Independence Day, The Day After Tomorrow, Armageddon och2012. Ju sämre specialeffekter, desto mer pirrar det!

 

 

Det enda ställe de serverar mat på som jag aktivt hyser agg för är Panini. Man får ju skörbjugg om man äter där två gånger på ett halvår. Allt smakar likadant: inget. Fyfan, jag får utslag.

 

På Supper får man alltid en orgasm i munnen och nästan en vanlig också för att det är så trevligt.

 

 

Min kontorskompis DJ Taro sa till mig häromdagen att Vitamin Well-drickorna innehåller fyra sockerbitar per flaska! Även om jag kanske visste det innerst inne ville jag inte tro att så var fallet, jag tog det hårt.

 

Fick jag bara dricka en sak för resten av mitt liv skulle det vara 7-Eleven-kaffe. Ute slinker gärna ett och annat järn ner, mellan ölen. Om det inte är vinkärring-kväll, vill säga.

 

 

Rose har jag sällan vägarna förbi. Alla tror att de är bättre, snyggare och rikare än varandra – det är ju inte så pepp.

 

Jag festar på ställen där mina polare spelar skivor. Supper, Vassa Eggen,Pleasant, O-baren, East… men ingen av dem är ju klubbar så då säger jag Berns och Marie Laveau, hamnar jag på klubb så hamnar jag där. Och varhelst klubben Stockholmsnatt huserar!

 

 

Jag är mest sur för att jag inte går på fler konserter. Och då går jag ändå på många.

 

Om detta tvistar kreddpersonerna och svennarna, och jag sluter mig tveklöst till de senare och vidhåller att det inte finns några som bjussar på en konsertupplevelse såsom Hoffmaestro, varje gång. Och Timbuktu! Fast han är soloartist och ganska liten fyller han scenen nästan som de elva snubbarna i Hoffmaestro .

 

 

Jag älskar kläder och accessoarer och grejer – men just ”mode” intresserar mig så häääär lite (visar pyttepyttelite, nästan obefintligt, med mellan pekfinger och tumme).

 

Det enda ”modet” jag diggar är det Mathilda visar i sin blogg. Galet, sexigt, färgglatt, blingigt och skoj!

 

 

Tönt som jag är köpte jag alla balla tv-spel när jag flyttade in i min lägenhet. Ett år senare har jag fortfarande inte en jävla aning om hur man sätter på Wii-konsolen eller spelar nåt annat än Singstar på Playstation.

 

Orangino – var tog det vägen, det var ju svinkul?

 

 

Jag har råkat glömma nån satans ComHem räkning så mitt internet ligger nere, vilket gör att jag får nöja mig med att titta på det som bjuds på själva tv-apparaten. Finns ju helt okej program men hela grejen känns så omodern.

 

Jag bråkade en gång med en gammal kollega som tyckte att Barney Stinson var den roligaste tv-personligheten genom tiderna. Jag tyckte då att han var fullkomligt från vettet. Men nu när alla andra har gått vidare i livet, kan jag känna att det låg något i vad han sa. Det kombinerat med lite sömnproblem gör att jag älskar att sexan sänder How I met your mother på nätterna!