Gott samvete kostar

Att producera kläder i U-länder med usla avtal och minimilöner är mindre och mindre något som man kommer undan med smärtfritt. Men vad är alternativen? Går det ens att få ihop det ekonomiskt? Sanna Samuelsson mötte regnrocksmärket Stutterheims grundare Alexander Stutterheim en dag med stekande sol och blå himmel och pratade om hans morfar, Borås och handtejpade sömmar.

Om man vandrar längs Åsögatan i Stockholm möts man förr eller senare av en svart skylt med den något provocerande texten ”REGN”. I skyltfönstret under hänger enkla regnrockar och armégummistövlar. Det är inte, som man skulle kunna tro, en militäroutlet utan det svenska regnmärket Stutterheims butik. Här kan man köpa handsydda regnrockar signerade och numrerade av sömmerskor från en av Sveriges sista sömnadsfabriker i Borås.
– Jag satt på Götgatan för lite mer än ett år sedan och kom på att, fan, folk har ju inte snygga regnkläder. Jag själv satt där i en prasslig goretex-jacka. Det slumpade sig så att jag åkte ut till min släktgård i Roslagen och hittade min morfars gamla Farbror Melker-rock. Dels hade den ett affektionsvärde eftersom han jämt hade den när han var ute och fiskade på somrarna, men den hade också en viss karaktär. Då tänkte jag, eftersom den här var för stor, att en sådan ska jag köpa. Men det fanns ingen, såklart. Så jag bestämde mig för att producera 250 regnrockar.
Alexander Stutterheim tog en prototyp som skapats utifrån sin morfars rock och en Comme des Garçons-rock han hade till Syverket i Borås.
– Jag tror att det är Sveriges sista sömnadsfabrik. Alla företag har ju i masskonsumtionens och massproduktionens tidevarv lagt produktionen i lågprisländer med 200–300 sömmerskor. Men i den här svenska fabriken är det tre.


Alexander Stutterheim hoppas på expansion i New York, Berlin, Tokyo och London.

Ni syr upp era rockar efterhand att de säljs?
– Jag och många andra tycker att det är ett väldigt slöseri att lansera nya kollektioner varje höst, som sedan ska reas ut, för att sedan ta in nytt. Dels är det tveksamt miljömässigt, och dels kan man fråga; ska det vara den här slit och slänghysterin? Det är så många fina produkter som försvinner. Min filosofi har varit att gå emot den snabba modevärlden och göra en regnrock som man håller fast vid, producerar kontinuerligt och som inte slängs på tippen. Jag är så trött på att allt ska gå så snabbt och effektiviseras. Jag låter ju som 75 år nu, men jag orkar inte riktigt med det där.
Är folk redo att konsumera på det sättet, tror du?
– Vi får se. Det här kanske är ett Don Quijote-projekt. Det kanske blir för dyrt att sy i Sverige och folk är kanske för vana vid att det kommer nya produkter hela tiden och tycker att vårt sortiment är yesterday’s news. Så det är lite av ett experiment. Rent kommersiellt är det inte någon succé, men vi hoppas kunna röra oss ut i världen och lansera i New York, London, Berlin och Tokyo.
Vilka är era genomsnittkunder?
– Det är en reklamare eller en arkitekt. Framförallt arkitekter. De gillar väl det enkla och raka utan krusiduller.
Det är ju intressant, för reklamare och arkitekter som har kontorsjobb behöver väl inte funktionsplagg så mycket egentligen? Skulle en fiskare köpa en Stutterheim?
– Nej, men reklamare och arkitekter är ju ofta pragmatiker. Regnar det behöver man regnskydd, liksom. Vi är nog för dyra för fiskare, även om de säkert skulle älska regnrockarna. Men många seglare och hundägare har köpt. Vi vill gärna att regnrockarna ska vara i skärningspunkten mellan land och stad.
Hur dyrt är det att producera på Syverket?
– Vi skulle kunna sy upp för halva priset i Estland och i Kina för en tredjedel antagligen. Eftersom regnrockarna är handtejpade med små tejpbitar som går under alla sömmar för att verkligen inte släppa in någonting så går det åt en del tid. Det är ett hantverk som inte syns utifrån.
Stutterheim berättar att en del klagar på priset. Folk som inte vet bakgrunden, att den är handgjord, handsydd och handtejpad av sömmerskor som har bra lön och bra villkor.
– Vet man det så förstår man att den kostar som den gör. Vi försöker hitta en balans där, för jag vill verkligen att många ska kunna använda den. Men det krävs en viss transparens för att folk ska förstå. Men det var inte förrän jag själv klippte upp en rock för att kolla på sömmarna inuti som jag förstod, ”Helvete, vad de måste slita!”.
Tror du att sömnadsindustrin har en framtid i Sverige?
– Det finns ju en trend som går åt hållbarhet och bra kvalitet. Jag vet också att Syverket i Borås får fler förfrågningar. Men priset blir ju så högt att konsumenten kanske inte tar fram plånboken ändå, trots att man sympatiserar med produkten. Man har ju andra utgifter och det finns en gräns för vad man kan ge för en regnrock eller ett par jeans. Det är lite som att vända på en stor oljetanker. Det kräver att många får en annan bild av sin konsumtion. Jag är inte alls säker på att det kommer att fungera, men jag hoppas. Man skulle vilja få tillbaka alla de där jobben till Borås, det skulle vara helt fantastiskt. Det kanske går, om folk är beredda att betala.
                                                                                                                                                                      
Regnbutiken ligger på Åsögatan 132 i Stockholm. De har även en webbshop på www.stutterheim.se