Drottning Kristina, Vanna Rosenberg.
Tänk om vi i framtiden kommer att sakna teatergubbarna – de tafsande bockarna i kulisserna, de maktfullkomliga manliga genierna, scenkonstens alfahannar och allt vad de kära barnen har fått för namn under den gångna vårens stora scenkonstdebatt.
För antingen gör man som kommentarfältherrarna (tack Pontus Lundkvist i senaste Galago för uttrycket) på Newsmill och Gud vet var – och andra både herrar och damer för den delen – och klamrar sig fast vid det uppenbarligen dregelframkallande i att Ekots omdebatterade undersökning om sexuella trakasserier inom scenkonstena olyckligt framställdes som om den visade något ännu större än den gjorde. Hurra, då kan vi avfärda hela frågan om jämställdhet!
Eller så orkar man fortsätta intressera sig för det brännande. Fundera på om inte varje fall av sextrakasseri är ett fall för mycket, på hur stort mörkertalet kan vara, på vad som möjliggör sådana händelser och framför allt om det inte hänger ihop med något större (man kanske läser böckerna Plats på scen, I väntan på vadå? och Att gestalta kön). Det blir jobbigt för antagligen börjar man i slutänden fundera även över sig själv och sitt beteende, sin egen bransch (om man nu inte arbetar i just den ”sexuella branschen” teater, för att tala med Lena Endre).
Men det är ju när ett problem kommer upp till ytan och diskuteras – på allt från fikaraster på teatrarna till kultursidor och riksdagsdebatter (och nåja, kommentarfält) – som vi kan hitta utveckling och förändring. Tänk på till exempel chefsposterna på teaterinstitutionerna, där vi förra året för första gången kunde se en jämställd representation, vilket skulle kunna förklaras av diskussioner, mediebevakning, en statlig jämställdhetsutredning och en chefsutbildning för kvinnor ordnad av Svensk Scenkonst och Teaterförbundet.
Vem vet, om fler väljer det andra alternativet kanske det så småningom blir dags att till och med fridlysa några sista kvarvarande forskningsexemplar av den där ojämställda sextrackande teatergubben.
1 Puls på Sverige
Dramaten, den 12 juni
Den trötta ”Clownen” som drar lika usla vitsar som korttricks är en teatergubbe jag gärna bär med mig, alltsedan jag första gången såg Shima Niavarani är en übermensch, där Niavarani spelar honom och fem andra på en gång. Föreställningen är en av fyra utvalda i Puls på Sverige (Dramatens och SVT:s biennal för nyskriven svensk dramatik). Där Christina Ouzounidis hit Heterofil annars borde ge högst puls för en stockholmare som vill få koll på Sverige – Teatr Weimar är hetast i Malmö. Dessutom: Hamadi Khemiris Moral Science Club från Judiska Teatern och Gustav Tegbys Alla älskar Bernie Madoff från Dramalabbet.
2 Drottning Kristina
Stadsteatern, till och med den 4 juni
Det är roligt att se Vanna Rosenberg regera stora scenen till specialskriven musik av popdrottningen Jenny Wilson. Även om pjäsen är lite mer traditionell drottning-biografi än vad man kunde vänta sig efter regissören Farnaz Arbabis förra Drottning Kristina-uppsättning på Uppsala stadsteater.
3 En familj
Dramaten, till och med den 5 juni (tillbaka i höst)
Apropå drottningar, jag säger bara Marie Göranzon. Själva pjäsen är annars intressantast sedd som en ironisk intertextuell lek med den amerikanska dramatikens kanon.
4 Monkey Mind
DI-projektet, Dramatens entré, den 4–8 juni
Kolla in några av årets avgångsstudenter från Dramatiska institutet.
5 All in! Och ...
Dansens Hus, den 27–29 maj
Glöm inte avgångsklasserna vid Balett-akademin och Kungliga Svenska Balett-skolan.
