I ett land med en stabil tradition av duktiga/präktiga/supertrista singer-songwriters kom Frida Hyvönen som en blixt från klar himmel 2005. Hennes musik var rå och naken, hon själv var dödligt cool, och när hon sjöng om tonårssexualitet och vemodiga bilfärder tystnade allt annat. Sedan dess har Frida Hyvönens fanskara växt och nu är hon aktuell med sitt tredje riktiga album To the Soul (soundtracken till Dorte Olesens dans-föreställning Pudel och Elin Berges fotobok Drottninglandet räknar hon som sidoprojekt). Nicholas Ringskog Ferrada-Noli träffade den Parisbaserade norrländskan för att prata om skönhet, döden och osynlighetspennor.
Frida Hyvönen är snäll. När vi sätter oss ner i skinnfåtöljerna i hotellets lounge är det första hon gör att berömma min tröja. Med en större känsla för fashionvokabulär än undertecknad påpekar hon att färgen har en krämig nyans av jadegrön. Jag kontrar med en ny komplimang.
Jag såg din spelning i Vitabergsparken i somras, så bra den var!
– Tack! För mig var det en ganska diffus spelning, jag visste inte att det skulle komma så många, och de nya låtarna var knappt inrepade.
En låt som jag älskade vid den spelningen har du också med på din nya skiva To the Soul, den heter Farmor. Det är så vackert när du pendlar mellan de två vackra ackorden på slutet. När man hittar en sådan musik, två ackord som är så totalt perfekta tillsammans – hur känns det?
– Jag kan nog vara ganska krass när jag skriver musik. Nästan som att det finns en lampa som börjar lysa och signalerar att ”skönhet har uppnåtts, nu låter det som det ska, gå vidare, fortsätt”. Det är inte som att jag sitter och dör av skönheten och spelar samma ackord i flera timmar. Du vet sådana här osynlighetspennor? Man stryker över den ”osynliga” skriften med den andra änden av pennan och så framträder bokstäverna. Så tycker jag det är att skriva låtar. Jag upplever ofta att en låt redan är gjord, och det som är min uppgift är att ta osynlighetspennan och sudda fram det som är skrivet. Alltså inte så mycket att jag bygger som att jag hittar det som är dolt. Jag känner igen det när det blir rätt.
Blir den här processen svårare eller lättare med åren?
– Ungefär lika. Ibland är det hemskt lätt, ibland fruktansvärt svårt. Det har hänt att jag också lagt till någonting, men det är en helt ny grej för mig. På senaste skivan har jag gjort det i en låt, Saying Goodbye, den har ett stick som jag lagt till lite som ett skämt. Låten var färdig men jag satte in det, för att låten skulle bli mer intressant för mig. Och det var något nytt – att jag tog saken i egna händer, jag nöjde mig inte med att sudda fram låten.
Hur känns det att ”bryta mot naturen” på det här sättet?
– I am intrigued… så känns det. Liksom, här tar man sig friheter! Var ska det här sluta? Men jag erkänner det ju för dig här. Man bryter kanske mot pakten med låten, men samtidigt ville jag ge låten en chans för jag tyckte om den, och hade jag inte satt in sticket hade jag inte haft med låten på skivan. Men det känns lite som hädelse.
Din nya skiva, vad känner du för den?
– Den är ganska nytillkommen, så det känns inte riktigt som jag har hunnit vänja mig vid den riktigt. Men jag känner mig stolt över skivan, det känns kul att få släppa den. Det är roligt att den är klar, att jag tycker om den och att texterna känns roliga. Jag är inne i en bra skivperiod just nu, jag känner mig hungrig.
När förstasingeln Terribly Dark kom trodde många att det var ett chockerande nytt sound som var att vänta, men skivan påminner ganska mycket om Silence is Wild.
– Precis, det var en låt som stack ut. Den krävde ett speciellt sound, i mitt huvud.
Det känns ändå som att det sakta men säkert blir mer och mer instrument i din ljudbild.
– Jo, det är något jag tycker är kul att testa. Att utforska olika instrument och se hur de är. Den här gången var det till exempel harpan som jag ville utforska, den är med på flera låtar. Men det finns hela tiden en parallell version av låtarna i mitt huvud, med bara piano och sång. Jag älskar det soundet, men det intresserar mig inte så mycket att göra på skiva. Kanske kommer jag någon gång i framtiden att göra en mer avskalad skiva, för jag älskar det, det ger så mycket utrymme, men det är inte så kul att göra något som man vet hur det låter, och jag vet ju exakt hur det avskalade låter.
En låt är lite otippat men mysigt calypsoaktig, Postcard.
– Den är lite som en fars. Den är ett vykort från Bali. Lite ”Evert Taube är ute och reser och skriver hem till sin lilla älskling”. Den var rolig att göra. En idé om något exotiskt: ”här lyser solen älskling, hoppas du är kvar när jag kommer hem, hehe”, en liten sådan bagatell.
Skivan heter To the Soul. Vad är det du vill kommunicera till själen?
– Det är dels att skivans låtar är tillägnade själen. Men det är också ett samspel med omslagsbilden där jag försöker klyva en eld med en yxa. Elden symboliserar här själen. Det är som att man skålar för själen, ”to the soul!”, men istället för att skåla ger man själen ett yxhugg, man försöker klyva den i två delar, en dualitet, ont och gott, men det går ju inte. Så det handlar lite om det fåfänga i att försöka klyva själen i två.
Du har sagt i tidigare intervjuer att du känner samhörighet med den amerikanska konstnären Agnes Martin och du skrev låten Straight Thin Line inspirerad av henne. Agnes Martin har sagt såhär: ”When I think of art, I think of beauty. Beauty is the mystery of life. It is not in the eye, it is in the mind.” Håller du med henne?
– Åh… ja, jag känner precis samma (skratt). Jag strävar väldigt mycket efter skönhet. Jag pratar inte om utseendemässig skönhet, jag menar skönhet i världen. Även det fula kan vara skönhet. Vi är skönhet, vi strävar efter skönhet. Skönhet är lika med sant, bra, rätt. Skönhet är det som vissa människor kallar Gud. Det ska finnas.
Är det din roll som konstnär, att leta efter skönhet?
– Ja. Inte att min musik behöver låta vackert, utan att den ska innehålla den där kvaliteten. En sorts expansion: skönhet är när saker expanderar. När ett lager tas bort.
Det är en ganska romantisk eller andlig syn på tillvaron. Tror du på Gud?
– Jag tror på skönhet, haha. Jag tror på skapandet som driver oss, men jag tror inte på någon religion. Men jag tycker att det är ganska intressant. Vad är vi, vi har inte bett om att komma hit, eller har vi det? Jag vet inte, jag tror inte, men jag är ganska undrande. Jag kan inte nöja mig med förklaringen att allt bara är en viljelös slump. Vi är en del av skapelsen. Vi är en del av naturen, och naturen förnyar sig, naturen fortsätter liksom. Och vi fortsätter, genom att göra musik till exempel. Man känner att det är en energi – liv och längtan och allt vad det innebär. Vissa saker har det där, de har liv, de har juice i sig; vissa saker är tomma.
Kanske handlar konstnärligt skapande om att man hittar tillbaka till sin naturliga funktion, att vara organisk, att skapa på samma sätt som naturen skapar. För naturen skapar ju, jorden skapar hela tiden. Nu när det blir vår är det så tydligt, det är häftigt.
– Ja! Och se på kroppen. Det växer hår och naglar hela tiden.
Och det är egentligen samma sak när naturen är igång i dina pianospelande fingrar.
– Ja. Jag tänker att det är den tanken som ger mig tillåtelse att göra det jag gör. Jag gör det inte för att visa upp mig själv och mina tankar. Det skulle inte komma på fråga. Jag känner att det här är en del av något som är livet. Det här ska fram, och det är min uppgift att utföra det här. Varken mer eller mindre. Precis som det är en orms uppgift att ömsa sitt skinn. Eller för en kokaburra att låta som de gör. De låter ju jävligt konstigt.
Haha, ja. En annan sak: döden återkommer hela tiden i din musik. Din första skiva heter Until Death Comes, sedan har du fortsatt med sånger om aborter och, på den nya skivan, släktingars bortgång. Tänker du mycket på döden?
– Jag är skitintressserad av döden. Både födsel och död. Det är som naturen, det fascinerar mig. Det är inte så ångestladdat att tänka på, det är mest att det är så sjukt att vi går omkring här och inte vet vad som händer sedan. Jag häpnar hela tiden. Vi vet ju ingenting! Och ändå så bara kör vi, vi föds och lever och dör, en efter en. Det förvånar mig. Och så är det i sig förvånande att vi har en hjärna som vi kan förvånas med.
Tänker du mycket på att skaffa barn? ”If I had a child” sjunger du i en låt på nya skivan.
– Ja, väldigt mycket. Det beror på att många av mina vänner har skaffat barn, och att jag är i den åldern där jag är ett år från att fertiliteten sjunker drastiskt.
Hur ser du på äktenskapet då? My Cousin uttryckte en ambivalens inför detta.
– Jag tror på familjen. Jag är i en fas i mitt liv då jag tror på och tycker om gruppen. Även i hela samhället, vi behöver bry oss mer om varandra. Gemenskapen lockar mig mer nu än tidigare. Att finnas till för varandra, det tycker jag känns fint.
Tänker du politiskt då också? Att man är ett kollektiv.
– Ja, det hänger väl ihop? Det är konstigt i vårt samhälle, att det som är individualistiskt ses som något bra. Folk skryter och ska klara sig själv. Är det alltid viktigt att göra det? Jag vet inte. Jag har fått otroligt mycket uppmärksamhet för det jag gjort själv. Men det är inte spännande eller utmanande längre. Det som är utmanande för mig är socialt samspel.
Hon må vara en stolt del av kollektivet och världsalltet, men Frida Hyvönen är alltjämt en unik röst. Och hennes sjungna berättelser har en besynnerlig förmåga att fängsla lyssnare. Vi får inte nog av de vackra sångmelodierna, de skarpa ackordväxlingarna och de orädda formuleringarna. Det finns något i Frida Hyvönens låtar som får oss att reagera. De har den där magiska kvaliteten. De har juice i sig.
