Det är svårt att få in Guns N’ Roses i shoegazer-facket. Jag vet inte hur det skulle gå till.En någon mer naturlig artist, som gjord för att förlösa och förlösas på en scen, än Axl Rose eller Izzy Stradlin finns inte i något musikfack.
Samtidigt har det funnits en väldigt oattraktiv mekanism i indiebandens rörelseschema då det kommer till att öppna munnen och visa upp sig på en scen. Det finns liksom ingen rimlig anledning till att band vars natur så illa kompletterar en offentlig uppvisning ska äntra en scen. Ride klarade sig på grund av estetiska skäl. The Jesus and Mary Chain av sinnliga, nerviga, närmast brinnande skäl (man visste aldrig vem av bröderna Reid som skulle krackelera först och misshandla en illa belägen scenvakt). Till skillnad från den narraktige Ian Brown som gärna skrävlade, kastade en flaska för att sedan gömma sig bakom en stor livvakt. Vidare borde många indieband inte få tillträde till någon scen. Alls.
Jag såg till exempel Peter, Bjorn och John på Conan O´Brien och kände mig lika bekväm som Steve Coogan när han sänks ner i en livmoder i Tristram Shandy.
Man måste brinna på en scen eller vara vackert nonchalant till förmån för en ovillkorlig underkastelse, vad annars är poängen med att ställa sig på en scen? För att kunna se bättre?
Brinna kunde William Bailey, mer känd som Axl Rose. Och att vara vackert nonchalant var Izzy Stradlins adelsmärke. Mer så än Television, Ride, bröderna Reid och Ian Brown tillsammans.
De var av en blossande scennatur, totalt irrationella, som två tomtebloss om ni så vill i dessa post-jultider, och höll publiken helt i sina händer. Publiken älskade dem.
Men det fanns ingen moderlik villkorslös kärlek tillbaka.
Under en turné i Argentina 1992 framför hundratusentals hänförda fans stoppade Axl konserten helt, kallade på en översättare och bad publiken att hålla käften. Någon hade kastat in en valtand på scen och Axl var upprörd.
I St. Louis 1991 bad han säkerhetsfolket under den förbisedda låten Rocket Queen beslagta en kamera som filmade konserten illegalt. Vakterna agerade ovant och Axl hoppade ner, misshandlade fotografen, slog sönder kameran, tackade för den bedrövliga säkerheten och försvann med en frottéhalsduk runt i halsen.
Det är shoegaze för mig.
Och alla som sett upptagningar från Ritz-spelningen 1988 vet vad jag talar om.
Jag anser Axl Rose och Izzy Stradlin Ritz 1988 vara en scenförebild. Jag vill se någonting och bli hänförd.
Vidare vill jag understryka, nu när människor har börjat prata om country som något eftersträvansvärt, att country är något av det mest reaktionära, okunniga och smaklösa en modern människa kan sysselsätta sig med. Om man inte är kvinna vill säga. Kvinnlig country är alltid mycket mer intelligent och ifrågasättande än den manliga varianten. Vi ska prata mer om det någon annan gång.
Stad:
Kategori:
