Låt mig börja med att, i ett fåfängt försök, illustrera en besvikelse: Lyssnade på R. Kelly i min lägenhet samtidigt som jag såg hans video för I’m a flirt. Det var flickor, fina kläder och alla möjliga juveler när han sjöng låten. Jag höjde volymen och tittade runt i lägenheten, men jag var fortfarande ensam med ett askfat och ett par ångestdämpande på frukostbordet och jag tänkte ”kanske har jag för lite bas i min stereo”. Jag var tvungen att spela upp inledningen till Woody Allen´s Manhattan och tillsammans med Gordon Willis fantastiska panorering över Manhattan avnjuta Gershwins Rhapsody in Blue för att återfå perspektiv på saker och ting.
Well, i vilket fall som helst, jag har alltid tyckt att universum är en serie av meningslösa händelser. Men nu har jag sett meningen med allt. Att allt ingår i en gudomlig plan. Och för att förklara; tillåt mig att bli något personlig, så gå ingenstans. I veckan har jag nämligen köpt nya vita senilsnören till mina röda Wayfarer, ansat mitt ansiktshår och använt min nya marina Pierre Cardin-skyttegravsrock inomhus. Min psykolog beskriver detta som ett ”genombrott”. Som om jag har ”kommit ut ur mitt skal”. Man kan nu, väldigt naturligt, ge Xanax öppnande effekt en eloge för detta, men det är inte så enkelt, det är långt mer komplext än så är jag rädd. Den reella orsaken är att jag, sedan ett par år, totalt, definitivt, veritabelt kapitulerat inför Norge. Det finns flera orsaker till detta. Tre om vi ska prata idag. Discjokke, Rune Lindbaek, Todd Terje? Nej, idag slår mitt hjärta lite extra för Lindström, Prins Thomas och Björn Torske.
Jag har nämligen sedan länge varit av den uppfattningen att vi borde rikta alla möjliga Bofors-kanoner, utnyttja alla miljarder som gått ner i Jas-agenternas fickor, och ta över vårt grannland Norge. Oljan, men framför allt de senaste årens fjordbalearica skulle uppväga den eventuella ”dåliga press” vi skulle uppleva från utlandets nyhetsrapporteringar. Lindström, Prins Thomas och Björn Torske (samt alla Statoil-anställda) borde, genom ett litet blixtkrig ges svenska pass, och i ett svep skulle svenska klubbar (och svenska bankkonton) bli någonting attraktivt igen.
Så, låt oss gå igenom den senaste skörden norsk nudisco. Jag ska inte likt, låt oss kalla dem ”en del andra”, använda ordet fjorddisco, eftersom det är ett motbjudande ord jag inte är speciellt förtjust i.
Gamle Tromsö/Bergen-legenden Björn Torske har alltid varit den udda fågeln inom norsk nydisco. Han är, nu när jag tänker på det, nydiscons Gunnar Ekelöf — letar ständigt efter sätt att naivt leka fram toner och musik, är inte lika slickt dansorienterad som till exempel Lindström. Han har heller ingen halmhatt. Men han har ett stort nydisco-hjärta och var med och satte agendan på nittiotalet då han också lekte med Röyksopp. På nya juni-skivan Fell knapp (släpptes redan i maj i speciell Norge-utgåva) spretar, blandar och leker Torske med nittiotalshouse, baklängestechno och ren yacht rock-melodica. Men det är för mycket beigea referenser, ”crazy-crazy”-titlar för att jag ska sätta upp honom ovanför spisen hemma.
Prins Thomas 2-cd-mix av personliga favoriter, som låter Boards of Canadas Nlogax sakta flyta in i Lindströms Another Station, är som att uppleva ett vattenfall i rymden. Någonting händer inom mig och det blir lättare att andas.
Prins Thomas helande musik- och house-not-house-begåvning är briljant. Det är Joe Meek, Visnadi och Holger Czukai.
Fortsättning på sidan 50.
Det är avant-garde, twisted funk, psychadelic fusion, klassisk techno, space-disco och lite neoprogg. Det enda som känns som en belastning är Thomas krampaktiga ambition att pressa in allt och alla på denna begränsade rymdresa. Låtar har, utan några andra skäl än en ren kompromiss av en CD:s tidsbegränsningar, kortats av. Stympats om ni så vill. Men när den här skivan kommer ut har ni framför allt en magisk resa framför er.
Prins Thomas och Lindströms Reinterpretentions är, som namnet anger, en omarbetning av deras gemensamma debut från 2005. Skivan kommer med nya re-remixer, äldre b-sidor och nya alternativa versioner som den själutvidgande Knight Rider-aktiga Turkish delight. Reinterpretentions är än mer dansvänlig, än mer funk, house, disco, psychadelia och italo. Beatsen spänns en aning extra och deras nordiska universum är större än någonsin. Fotsättning på sid XX.
Jag kan inte hjälpa att dra paralleller till Eric Berglund och Henning Fürst, Sebastian Flyte och Charles Ryder eller Anders Järryd och John Fitzgerald för den delen -- Det är en manlig vänskap och lojalitet som långsamt fått mogna fram. Thomas och Lindstrom blev konstnärsvänner på allvar 2003 efter att ha beundrat varandra på avstånd under lång tid. De har en hel del bandkonstellationer bakom sig, de har inspirerats både av gospel som av country, något som nu visar sig i deras breda influensbibliotek.
Lindström har genom sitt internationella genombrott, mycket tack vare sina releaser på hans egna Feedelity, remixat LCD Soundsystem, Franz Ferdinand, Chicken Lips och Alden Tyrell, medan Prins Thomas har tagit väl hand om Blackjoy, Justus Köhncke, Force Of Nature och Simian Mobile Disco.
Det handlar om ren kärlek.
Stad:
Kategori:
