Efter vampyrvågen och zombieepidemin var det häxorna som spåddes bli den nya skräcktrenden. American Horror Story: Coven blev en trevlig försmak kokad på Ryan Murphys sedvanligt skruvade sätt, men även i Sverige har det varit en del turer kring Levan Akins (Katinkas kalas) filmatiseringen av Engelforstrilogin som nu verkar ha siktet inställt på biopremiär nästa år.
I tv-aktuella Salem blickas det bak mot häxprocesserna som bedrevs under 1600-talet i staden med samma namn. En usel häxbrygd som bekräftar kristliga farhågor och rättfärdigar avrättningarna, men även bortom den unkna historieskrivningen bjuds det på träigt såpaskådespeleri och billiga iscensättningar av skräckklichéer.
Gör er själva en tjänst och skippa Salem. Här är fem filmer som lyckas betydligt bättre med att vässa kanterna på pentagrammet.
5. Den onda cirkeln (Andrew Fleming, 1996)
Första gången jag såg Den onda cirkeln var jag ungefär 10 år gammal och störtförälskad i Neve Campbell. Några år senare fungerar filmen som en 90-talsnostalgisk energikick, inte minst synen av Campbell intill Skeet Ulrich (radarparet från Scream!). En supernaturlig tonårsfilm där den klassiska grytan med high school-filmstematik rörs om med trollspö.
4. Black Sunday (Mario Bava, 1960)
Ungefär samtidigt som häxprocesserna i Salem ska det ha skett liknande hemskheter i Moldavien, om man ska tro Mario Bavas utsökta gothrysare Black Sunday. Häxan Asa går en plågsam häxbränning till mötes med en mask som penetrerar hennes ansikte med inåtriktade spikar. Århundraden senare återupplivas hon med människoblod och spökar loss i en svartvit värld som lär få det att vattnas i munnen på Tim Burton-entusiaster.
3. The Lords of Salem (Rob Zombie, 2012)
Rob Zombie besitter en enorm kärlek för skräckklassiker, men istället för att fräscha upp skåpmat omfamnar han videohyllornas dammråttor och lägger på några extralager med smuts och spindelväv. The Lords of Salem är en experimentell lågbudgetskräckis där radio-dj:n Heidi får en vinylskiva som väcker stadens förflutna till liv. Från minnenas allé svänger det av mot hallucinationer på becksvarta bakgator.
2. The Blair Witch Project (Eduardo Sánchez och Daniel Myrick, 1999)
Den inflytelserika found footage-skräckisen blev i slutet av 90-talet en lågbudgetsensation och lektion i smart marknadsföring. För en samtida publik må den ha tappat en del av sitt ursprungliga sting, men det är magiskt hur regissörerna med så små medel lade grunden för en mytologi. För en kort stund fanns några stackars satar som faktiskt trodde på Blair-häxan.
1. Suspiria (Dario Argento, 1977)
Dario Argento, den italienska giallopionjären med sovsäcksstora påsar under ögonen, gör numera sitt bästa för att besudla sin filmografi. Under sin storhetstid framkallade han feberdrömmar med ambitiösa kameraåkningar och hyperstiliserad ljussättning. I mästerverket Suspiria får vi bekanta oss med en balettakademi ur ögonen på den amerikanska nykomlingen Suzy Bannion (Jessica Harper). Det viskas om nätterna, flickor mördas och den mystiska ledningen – ja, de gör sig förtjänta av listans topplacering.
Sebastian Lindvall är Nöjesguidens filmskribent, som när en ohälsosam besatthet av skräckfilmsmakaren David Cronenberg. Han har tidigare skrivit om de fem pinsammaste filmerna att se i vuxet sällskap, fem hjältinnor vi hellre ser på film än Spider-Man, och tio platser Godzilla borde ha rivit.
