Så du ska se en film med dina föräldrar. Du har läst recensionerna, sett trailers, bländats av festivalkransarna på affischen eller omslaget. Det börjar bra och verkar intressant, ena handen mot hakan och den andra i chipsskålen, men plötsligt… Fortsätta att titta i tystnad? Lätta på stämningen med en avväpnande kommentar? Tänka att tiden är mogen nog för en ocensurerad modernisering av blommor och bin-snacket?
Jag har ägnat halva mitt liv åt att hitta filmer som tänjer på alla möjliga gränser, men det finns fortfarande vissa som jag helst inte ser med mina föräldrar – och som jag längre fram tänker att min egen son gör bättre i att se ifred. Och med den introduktionen vill jag presentera fem dåliga val inför en filmkväll i föräldrars sällskap.
5. Eyes Wide Shut (Stanley Kubrick, 1999)
Stanley Kubricks sista långfilm kan mycket väl vara hans absolut bästa (yup, ni läste rätt!). Uppdateringen av Arthur Schnitzlers bok ser Tom Cruise och Nicole Kidman i huvudrollerna. På den tiden ett äkta par, vilket ska ha orsakat en del obekväma inspelningsstunder, men det är när Cruise beger sig ut i natten på soloäventyr som det obekväma smittar av sig. Med maskerat ansikte och hemligt lösenord partycrashar han en herrgård och får en utförlig lektion i hur man håller igång en sektorgie.
4. Nymphomaniac (Lars von Trier, 2013)
Lars von Triers erotiska epos bjuder på en rad explicita scener som faller långt bortom familjefilmskategorin, men trots detta reserverar jag mig för att ge filmen en högre placering. Pinsamhetspotentialen är helt enkelt för uppenbar. Videoklipp, trailers, affischer och jippon har bidragit till positioneringen av en konstnärsmaskerad mjukporris. Om man ändå väljer att insupa stjärnensemblens kroppsvätskor i föräldrars sällskap, tja, då får man väl faktiskt skylla sig själv.
3. Shortbus (John Cameron Mitchell, 2006)
Jag älskar John Cameron Mitchells ”Hedwig and the Angry Inch” och söker ibland upp sångnummer på YouTube som ett komplement till en kanna kaffe. Nästan lika bra är hans ”Shortbus”, av regissören själv beskriven som en post-9/11-skildring. En uppfriskande samling scener med icke-simulerat gruppsex, onani, lite smisk och så vidare. Den absoluta höjdpunkten är en trekant där en av killarna sjunger den amerikanska nationalsången in i en annan killes anus. Preludiet till en härlig sing along-stund i tv-soffan?
2. Ken Park (Larry Clark, 2002)
Jag hade precis fyllt 15 när Larry Clarks film gick upp på bio i Sverige. Biljettrivaren frågade för säkerhets skull om att jag verkligen hade åldern inne – en förolämpning som snart fick sin förklaring. Det är ingen nyhet att Clark är en gubbe med oroväckande fascination för unga kroppar utan kläder, men det var egentligen inte sexet som gjorde mig generad. Däremot den där pojkrumssynen när en kille stryper sig lite lätt, avnjuter en tv-sänd tennismatch och får utlösning till ljuden av Anna Kournikovas stön.
1. Monster’s Ball (Marc Forster, 2001)
Halle Berry skrev filmhistoria när hon blev den första svarta huvudrollsinnehavaren att belönas med en Oscar. Allra bäst (eller värst) minns jag dock metronomen som uppstod när Billy Bob Thorntons hängiga pungkulor slungades mot Berrys rumpa. Monster's balls, indeed. Den gör sig förtjänt av sin förstaplats på grund av dess förrädiska yta – ett prestigedrama med potential att smyga sig in i de flesta hem. En pilsk ulv i fårakläder.
Sebastian Lindvall är filmskribent på Nöjesguiden, och fick en klump i magen vid tanken på vad denna inforad skulle komma att innehålla i och med pitchen av ovanstående lista. Han har tidigare listat 10 platser Godzilla borde riva, 5 värdelösa 3D-filmer och 5 hjältinnor vi hellre ser på film än ännu en Spider-Man.
