Dogmer, kärlek och politik. Det är orsaken till att El Perro Del Mars fjärde skiva bryter av mot allt hon har gjort tidigare. Det är också orsaken till att skivan med akut aktualitet inte bara fångar musik- och samhällsklimatet utan också erbjuder en gnutta hopp när det känns som mörkast. Hur skulle Nöjesguiden kunnat låta bli att sökaupp Sarah Assbring för att försöka förstå?
Sedan Nöjesguiden för snart tre år sedan utnämnde El Perro Del Mars tredje skiva Love is not Pop till årets bästa svenska skiva har mycket hunnit hända. Den planerade New York-flytten blev kortvarig (”Jag träffade någon, och då kändes inte mina genomtänkta framtidsplaner lika viktiga längre”). Här hemma har hon äntligen lämnat Göteborg för Stockholm, och som en följd av det förbättrat sin kyliga relation till sin ursprungsstad.
– Jag har ägnat en massa tid åt att kölhala hela den staden och dess invånare offentligt. Men jag kan se med snällare ögon på den idag. Jag märker att jag är förlåtande, jag kan till och med tycka om den. När det började bli dags att spela in Pale Fire märkte jag att det kändes helt självklart att jag skulle åka tillbaka dit till regnet och snålblåsten för att spela in.
Bytet av bostadsort är bara en av förändringarna när Sarah Assbring har påbörjat en helt ny fas i sitt liv.
– Love is not Pop blev ett bokslut. Den var ett avslut på det som som jag egentligen först i slutfasen av arbetet förstod var en trilogi. Personen som jag hade haft en relation med hade varit närvarande under de tre skivorna, och nu insåg jag att vi aldrig skulle arbeta tillsammans igen på samma sätt. Skivorna var inspelade i samma studio, de hängde ihop, och i och med Love is not Pop drog jag ett streck för den delen av mitt liv. Det var en väldigt befriande känsla, eftersom jag hade varit väldigt dogmatisk och principfast, och satt upp regler för allt jag gjorde.
Vad ersatte du dogmerna med?
– Eh. Nya dogmer. Fast annorlunda. Det blir så hela tiden, min metodik är att sätta upp principer och regler för det jag gör. Det var i det sammanhanget som Pale Fire uppstod, min nya regel var att bryta mot allt gammalt. Mina invanda regler för hur jag skulle arbeta, hur en låt skulle se ut – allt sådant har jag velat bryta mot. Så regelbrott är egentligen temat för hela skivan.
Det låter nästan nihilistiskt. Finns det inte en risk att det blir självdestruktivt att bryta mot alla sina gamla regler?
– Men dit går jag inte. Jag gör inte vad som helst bara för att det är tvärs emot vad jag gjorde innan. Jag går på min magkänsla, eller om du vill, en inre röst som leder rätt, och det gör mig trygg. Jag är så oerhört självanalytisk, jag har en nästan anal personlighet.
Så Pale Fire tog helt nya vägar.
– Jag försökte tänka ”antipop”, men ville samtidigt ändå skapa känslan man får av en hitlåt.
Det har Sarah Assbring lyckats med. Pale Fire har ett nästan skrämmande djupt mörker, och samtidigt en smidig och lättillgänglig enkelhet.
– Tanken var faktiskt från början att göra en väldigt mörk skiva, eftersom vi lever i en så väldigt mörk tid, både politiskt och medmänskligt. Men någonstans inom mig ville jag egentligen inte göra bara en mörk skiva, det vore så jäkla enkelt. Så till det ville jag visa att man kan se hopp i världen.
Den bredd hon visar upp på skivan skulle kunna uppfattas som frihet från begränsningar. Men i själva verket är även det en konsekvens av Sarah Assbrings stränga regelsystem.
– Ett av mina dogman var att blanda genrer, det var ett led i att bryta mot det gamla. Jag ville att det skulle vara svårt att placera skivan i ett fack – någonstans finns dubstep, någonstans är det reggaeton. Dub finns det mycket av. Jag har lyssnat på utpräglad elektronisk musik länge, men trodde inte riktigt att det gick att använda i den formen i min egen musik.
Samplingarna är en annan nyhet i El Perro Del Mars musik.
– Det har jag inte gjort tidigare, men det är väldigt spännande. Jag samlar mest ur filmer, dialog och sådant, och tycker att det är fascinerande för att det inte riktigt går att ha full kontroll över det samplade.
Att ge ut skivan på lilla Ingrid, med allt vad det innebär av artiststyre och DIY-attityd, kan också ses som ett ställnings-tagande.
– Det mesta med Pale Fire är en motreaktion. Väldigt många saker har sammanfallit här, jag har brutit gamla samarbeten, jag ger ut skivan mycket på egen kraft, allt för att ta tillbaka min musik. Det är någon slags punk med modifikation.
”Punk” säger Sarah Assbring om en skiva full av rytmer och elektronik, och hon har en poäng på mer än ett sätt. För precis som den bästa punken gjorde tar Sarah ställning. Hennes singel What Do You Expect från förra hösten, som för övrigt blinkade framåt genom att avslutas med orden ”Pale Fire” är en väldigt explicit politisk låt med utgångspunkt i förra sommarens Londonkravaller.
– Jag satt och jobbade med skivan då, när kravallerna och sedan debatten om dem rasade som värst, och fuck, jag blev så jävla upprörd. Det blev så tydligt vad samhället består i och vart det är på väg. Så jag vände och vred på det, och funderade verkligen på om det går att vara politisk i musik idag. Och så landade jag i att jag inte hade något val. Jag var tvungen. Jag var så trött på det människofientliga, det cyniska, på hur samhället hanterar sina medborgare. Så jag lät låten bli så explicit.
Vi anar båda en utveckling där musiken blir alltmer uttalat politisk, och nämner The Radio Dept och Peter Morén som exempel. Sarah Assbrings ögon glöder.
– Det är en utveckling som är nödvändig. Om inte musiken blir mer politiskt explicit kommer den att sluta vara relevant för människor. Just nu, när samhället hårdnar medan den kommersiella musiken är så intetsägande, känns det mer än någonsin som om en riktig jävla kampsång skulle kunna vända upp och ner på allt. Sprängkraften i en sådan skulle vara enorm.
El Perro Del Mars Pale Fire (Ingrid/Sony) kommer att vända upp och ner på en hel del när den släpps den 14 november.
