Med ett sound som man kunde hoppas att Christina Aguilera till slut skulle hitta fram till, en air av Grace Jones och en röst av Whitney Houstons kaliber, dunkades Jessie Wares debutalbum Devotion ut i augusti och hurraropen ville inte hejda sig. Nöjesguiden fick en pratstund med den kanske bästa artisten England har exporterat i år.
Det är som att hennes musik alltid har funnits. Med den rösten känns det nästan vansinnigt att den 28-åriga sångerskan från södra London inte gjorde stor karriär redan på Myspace-tiden. Men sedan ligger det också något återhållsamt över hela Jessie Wares uttryck, både musikaliskt och verbalt. Ironiskt nog gör det hela hennes melodiska uppenbarelse så mycket mer kraftfull.
En del av skönheten med din musik är att det känns som att du ofta håller tillbaka. Hur mycket får du tygla din röst egentligen?
– Jag tror att det var som en preventiv grej, att hålla tillbaka när vi spelade in. Jag ville inte överrösta en låt genom att brista ut i sången helt och hållet.
Jessie Ware sitter precis där man kunde tänka sig att hon skulle sitta när jag talar med henne – i en taxi susandes genom London. För trots otaliga jämförelser med powerballadister som Céline Dion, riktigt osar det klubb och södra London om henne. Något som hon aldrig undkommer att prata om. – Jag växte upp dörr i dörr med allting i Clapham. Nu bor jag i Brixton. Jag vet inte varför så många sångerskor kommer därifrån? Men det är definitivt en bra grej eftersom jag är så stolt över att komma från södra London.
Många artister idag vill tilltala både de stora arenorna och de små klubbkrypinen. Tror du att man kan lyckas göra bra klubbmusik utan att själv ha varit en del av den scenen?
– Jag tror att man kan göra precis vad man vill. Man behöver inte gå till en klubb för att uppleva något. Jag är säker på att man kan lyckas utan att någonsin ha varit indragen i det där. En bra låt är en bra låt. Har den ett bra beat, har den ett bra beat.
Men missar man inte själva essensen om man inte upplever det själv då?
– Jag vet inte, jag tycker väl att jag alltid har haft en stor respekt för klubbmusik, men det känns som att jag fortfarande håller på att lära mig. Så man kanske måste det.
2012 var året när vi skulle gråta och dansa samtidigt. Wares hit Wildest Moments är just en sådan låt, melankolisk och bombastisk på samma gång. Hon berättar själv att hon är ett stort fan av det romantiska i just den genren som hon kallar ”yummer”. Försiktigt berättar hon det, hela tiden med ett ”fötterna på jorden” i tonen.
– Jag är verkligen tråkig. Jag gillar mat, musik och film och egentligen inte så mycket mer. Jag är väldigt vanlig och har ett väldigt vanligt liv. När jag inte jobbar, vilket verkar vara det enda jag gör nuförtiden, är jag med min pojkvän jag har varit ihop med sedan jag var tonåring. Jag träffar mina vänner, hamnar i bråk med mina vänner, lyssnar på massor av problem, lagar mat till min pojkvän och du vet, pratar med min mamma om att jag måste städa rummet.
Men trots att hon lever ett ganska undanskymt liv, precis som hennes tonårsidol Annie Lennox, är inte alla av hennes texter tagna ur luften. Night Light handlar till exempel om lättnaden över att ha någon bredvid sig eftersom mörkret är så skrämmande. Jessie, som faktiskt har testat på journalistiken med ett jobb på tidningen The Jewish Chronicle, erkänner att allt i slutändan är en smula självbiografiskt.
– Ibland tycker jag bara att det blir lättare att skriva om jag låtsats att det inte handlar om mig. Jag tampades en del med att skriva texten till Swan Song. Låtar som Running och Sweet Talk var mycket lättare och liksom löste sig själva. Swan Song tog mycket längre tid och var bara svårare för mig. Jag tycker att jag fortfarande har mycket att lära.
Är du ute på ett sökande efter något?
– Jag strävar mest efter att bli bättre på att skriva och bli mer bekväm med det. Jag tror inte jag är viktig nog för att vara på jakt efter något ännu.
Å jo, det är du nog, säger jag och muttrar att det borde varit hon och inte den andra Jessie (J, reds. anm.) som sjöng på OS-avslutningen i somras. Vi går över till att prata om den bättre Jessies influenser.
– Vet du vad, jag tror att jag fortfarande inte har skrivit en Annie Lennox-liknande låt. Men hon är den skarpaste.
När jag nämner sångerskor med minst lika bra pipor berättar Jessie Ware om hur hon och hennes syster brukade se filmen Mermaid med Cher i huvud-rollen och Jessie alltid skulle vara Winona Ryder. Vi pratar om Aaliyah (”är jag det minsta lik henne blir jag glad”), Whitney Houston (”passionate”) och bekanten Florence Welch (”en sådan stjärna, med sådan scennärvaro. Hon är briljant i sin konst”.) Kompisen Adele vågar jag inte nämna.
Finns det någon som du längtar efter att jobba med?
– Jag skulle vilja jobba med Frank Ocean, han är fantastisk. Och så skulle jag vilja jobba med Kanye West och Jay-Z.
Jessie pausar länge och funderar.
– Jag tycker att en del riktigt spännande sångare kommer från England. En – nej, just det, han är inte från England – som supportar på min turné är Mikky Ekko. Han har en otrolig röst och jag kan inte sluta lyssna på den.
Första gången Jessie Ware besökte Sverige, var det för ett mindre projekt i Stockholm. Musikvideoregissören Marcus Söderlund gjorde en kort pop up-video till singeln Valentine med sångerskan och SBSTRKT:s (som Jessie också har samarbetat med) parhäst Sampha. Den 3 december uppträdde Jessie Ware på Berns, som hon själv tyckte påminde lite om en plats ur en David Lynch-film. Ödmjuk och nästan bagatelliserande, lyfte hon stämningen ett snäpp för varje mellansnack (”det är så kallt här att jag fick på min ring på mitt tjockaste finger”) och fick faktiskt den lojt gungade publiken att dansa till 110 procent.
Du sa innan att du inte kände dig tillräckligt viktig ännu för att ge dig ut på något slags sökande. När tror du att den känslan infinner sig?
– Fråga mig igen när jag har fem album ute, har spelat för massor av människor och folk har låtit mig ha en karriär.
