Vad krävs för att den svenska filmbranschen ska öppna dörrarna för nyskapande genrefilm? Bitte Andersson tog till hundratals flator och lyckades tränga igenom filminstitutets nålsöga.
Jag sitter på tredje raden, där jag suttit så många gånger förut och vinkat till ekorren på ridåerna, sett fina filmer, fula filmer, men aldrig några svenska genrefilmer. Inte förrän den här torsdagskvällen. På Stures scen står fem män som regisserat varsin del i den svenska skräckantologin Faust 2.0. Det är publikens tur att ställa frågor. Tydligen kostade filmen en halv miljon kronor, tagna ur egna fickor. Indieskräck! Gjord utan stöd! Sprid ordet!
Deras egna ord är mer förklädda men publiken förstår budskapet. Och jag är en av dem som applåderar. Det är klart jag gör! Jag älskar genrefilm, en kärlek som jag troligtvis delar med de flesta i salongen. Ibland liknar det en olycklig kärlek. Tillsammans är vi starka och stämmer gärna upp i en skällande underdogattityd som ekar i abonnerade salonger.
Några år tidigare gick jag vilse på Konstfacks vårutställning. Där hittade jag en popup-biograf som rymde svengelska oneliners, hetsig rockmusik, karatesparkande bikers och skrikiga neonfärger. Filmen hette Dyke Hard. På vägen ut skramlade jag fram några slantar och slängde ned i en bössa. En färgglad, progressiv och ogenerad energikick, något som kan få oss att yla istället för att skälla.
Trailern och affischen utgjorde serietecknaren Bitte Anderssons masterexamensprojekt. Några år tidigare fann hon en ovanlig filmskola i den amerikanska skräpfilmsfabriken Troma, dit hon åkte i hopp om att få koka kaffe. Istället fick hon jobbet som special effects foreman på Poultrygeist: Night of the Chicken Dead.
– De sa ”här en lista med 138 effekter, sätt igång!”, och jag svarade ”men jag har aldrig gjort effekter förut!”
Hennes crash course i Tromaville kom senare till användning, men vägen till världspremiären på Stockholms filmfestival var krokig. Två års inspelning följdes av lika långt efterarbete. Övriga inblandade hade andra sysselsättningar och Bitte var den enda som jobbade heltid, tack vare ”CSN och det faktum att det från början var ett skolprojekt”.
Men examensprojektet har äntligen blivit en färdig långfilm. Slutresultatet är en kitschig, HBTQ-kryddad karatemusikal som följer ett rockband på en rafflande roadtrip. De ironiska åttiotalsblinkningarna är många och det bjuds på såväl sångnummer som slagsmål mot cyborgs och ninjor.
Produktionen i sig är också ett efterlängtat trendbrott: en svensk genrefilm i kvinnlig regi, punkig, oförutsägbar, inte så värst hetero-normativ. Och tilldelad 1 850 000 kronor i produktionsstöd av Svenska Filminstitutet.
– Jag tror att Baker Karims målsättning som filmkonsulent är att öppna upp filmbranschen och bana väg för nya röster, säger Bitte Andersson. Och ur det perspektivet är väl Dyke Hard ett bra exempel. Han kan använda den för att bevisa sin poäng, tror jag.
Saken förenklades också av att filmen redan innan stödet var så gott som färdiginspelad.
– Filminstitutet fick ändå rätt mycket för pengarna: ett pedagogiskt exempel på icke-normativ casting och en konkret kritik av idén om god smak, fortsätter hon. De kanske kan ha Dyke Hard som diskussionsunderlag, prejudicerande fall eller något, om de vill reformera Filmsverige. Det kanske blir deras skräckexempel på hur de inte ska agera igen, haha!
Hon betonar att hon inte har järnkoll på hur olika filmländers förutsättningar skiljer sig, men gissar att amerikanarnas större genrefilmsapparat beror på privata finansiärer. Rika personer med tråkiga jobb får chansen att investera i något som får dem att känna sig coola eller kulturella. Själv föredrar hon Sveriges skatte-finansierade kultursektor.
– Men för att få en demokratisk filmvärld är det viktigt att man ser över vilka kvalitetskriterier man fördelar pengar utifrån. Är sparsmakat och tekniskt perfekt verkligen viktigare än nyskapande och politiskt relevant? Hur ska vi få ett filmutbud som representerar och tilltalar hela befolkningen?
Och kanske är det där skon klämmer. Det räcker gott med en hand för att räkna upp de nyskapande genrefilmer som gjorts i Sverige, där det mesta liknar sådant som gjorts tidigare och bättre någon annanstans. Politiskt sprängstoff är också svårfunnet, vare sig det gäller exploitationklassikern Thriller, en grym film, eller senare skräckförsök som Besökarna, Det okända och Sleepwalker. Filmer som i enighet med förutfattad kodex har fått klara sig utan generösa produktionsstöd och positiva recensioner. Vad gör gubbarna för fel?
– Jag tror inte att de har gjort något fel, jag tror bara att Dyke Hard haft extrem tur och råkat ligga rätt i tiden, säger Bitte. Eftersom genrefilm ofta är väldigt regelstyrd kan det lätt kännas tjatigt och oorginellt, och därför kan det vara bra att försöka lägga till något alldeles eget. I vårt fall är det hundratals flator.
Men är inte all film genrefilm?
Genrefilm är ett lika vagt och omstritt begrepp som kultfilm. Definitioner skiljer sig åt eftersom alla filmer i viss mån tillhör en genre med igenkännbara konventioner. Det som dock i folkmun brukar benämnas genrefilm – som ofta bottnar i action, skräck, fantasy eller science fiction – avser främst filmer med en extremt inbyggd publik. Så pass inbyggd att det gett upphov till festivaler som frossar i subgenrer som djurskräck, slashers, motorcykel-action och kamsportsfilmer.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2014.
