Illustration: MIRIAM IVANOFF
Kan vi komma undan blicken? Varför är mäns utseende underrepresenterat i det offentliga samtalet? Och cementerar vi gamla normer när vi lägger upp förskönade bilder på Twitter, Facebook och Instagram? Maja Bredberg har funderat på kroppen och varför vi ens bryr oss.
Den här texten börjar nog med att jag, en lagom solig våreftermiddag då temperaturen orkat sig upp så mycket att tonårstjejer går i shorts och pensionärer bytt vinterjackan mot yllerock, sitter med en halväten ostpaj framför mig på ett nästintill öde turisthak ute på Djurgårdsslätten. Jag vet egentligen inte varför jag ska börja just där, det är en dag precis som alla andra dagar, inget unikt eller särskiljande med just denna, och vid närmare eftertanke är det kanske precis just därför allt börjar där. Jag har unnat mig en Mariestads och druckit upp den till hälften. Det är en ”klassisk tjejöl” förklarade den korpulente krögaren när jag beställde. Borde jag ha tagit en Staropramen istället, för att verka mindre förutsägbart tjejig? Eller är det ale som krävs för att… Nä, Gud vilken enfaldig tanke. Till vänster om mig strålar ljuset in och lyser frikyrkligt upp en harlekinmönstrad, blyinfattad glasvägg. Framför den sitter en ensam äldre man och skriker meningar på måfå rakt ut i intet. Den utlevande mannen, känns också klassiskt. Pojkar kommer att vara pojkar i alltför förlåtande miljöer och sedan växa upp till att bli män utan taktfullhet, varav en del sedermera blir gaphalsar till gubbar som inte för en sekund bryr sig om huruvida de möjligen stör sin omgivning.
– Jag vill tvätta bort en man ur mitt hår! ropar den ensamme mannen och jag tänker att jag vill tvätta bort män även ur mitt.
Eller kanske egentligen inte män i sig, så dramatisk behöver jag väl inte nödvändigtvis vara. Men mer specifikt: mäns sexualitet, och faktumet att man ständigt ska behöva förhålla sig till den, skulle jag mer än gärna slippa.
När jag skriver män menar jag förstås heterosexuella herrar, för det är ju deras norm allt slentrianmässigt verkar utgå ifrån. Hur vi kvinnor porträtterats i bild och text – genom vilket vi fått veta hur vi bör vara och sedan för alltid burit med oss. Det blir en del av vårt eget uttryck när vi sedan ska försöka förhålla oss till både andra och oss själva.
Jag sitter här med min öl just på grund av det. Jag har letat efter manskroppen och jag har hamnat på Djurgården med en gapig gubbe. Han är i sena 70-åren, så krum i ryggen att han börjar få puckel och jag undrar hur mycket av hans liv som har gått åt till att oroa sig över sin kropp. Hur mycket mer han hade behövt oroa sig för den om han fötts som kvinna.
Jag har sedan länge slutat att reagera på den nakna kvinnokroppen.
Jag har en själv förstås som jag ser ibland, men mest har jag fått sett andras. I reklam. I tidningar. På bloggar. Replika efter replika av samma tröttsamma, oinspirerande kvinnoideal. Man behöver inte lägga till ”kropp” någonstans i dess sammanhang för att understryka att kvinnoidealet idag rör så mycket mer yta än det någonsin kan komma att handla om mänskliga egenskaper och karaktär. Det är liksom självklart. Medan mansidealet istället syftar till olika sätt att handlingskraftigt ge uttryck för att vara man. Kvinnan och mannen. Det passiva och det aktiva. Objektet och subjektet. Tilldelat vid födseln och sedan dess en evig plåga. Det där vet vi ju. Men varför blir det ingen förändring? Varför fortsätter vi att definiera och värdera kvinnor utefter deras utseende? Varför kommer så många män undan med att vara fula?
Och varför är det bara kvinnors behov att bli accepterade och bekräftade som kommersialiseras och görs till miljard-business?
Män har också kroppar. Med nariga näsvingar, blodkärlsbeprydda knäväck och överflödig hud som inte gör mycket mer än att bara hänga där. Män har apelsinhud och äppelkinder och potatisnäsor som kan justeras till och bullmagar och chipstuttar – varför exploaterar vi inte detta lika framgångsrikt som kvinnokroppen? Det finns en möjlig marknad, men ingen verkar vara engagerad nog i att skapa en efter-frågan. Inte ens kukkomplexet – detta enda manliga kroppsideal som skär rakt igenom mäns innersta ängslan – har vi lyckats profitera på.
Jaja. Det är väl klart att kvinnokroppen har en längre historia av att bli tuktad, snörd och återhållen, modellerad med och formad efter tidens rådande ideal. Det är klart att sådant hänger med.
– Stoppa dina bekymmer i en trasig säck, skriker plötsligt gubben och låter fingrarna vibrera över bordsduken.
Kanske är det precis det vi gör, tänker jag.
Jag har verkligen inga svar. Ju mer jag tänker på det, desto mer undrande ställer jag mig till oss. En helt vanlig dag räknade jag hur många rubriker, artiklar, bilder och reklam det fanns som handlade om kvinnokroppen och hur många det fanns om manskroppen på Aftonbladet och Expressens respektive hemsidor. På Aftonbladets förstasida fanns det elva artiklar, elva rubriker, elva bilder och åtta reklamannonser om kvinnors kroppar. Om manskroppen fanns det två artiklar, två rubriker, fyra bilder och noll annonser. Hos Expressen fick männen ännu mindre uppmärksamhet. Medan kvinnokroppen avhandlades i tio artiklar, sju rubriker, 15 bilder och två reklamannonser fanns det inte ens enda artikel om manskroppen, inte en enda rubrik, inte en enda annons – ingenting alls utom två futtiga små bilder.
Jag undrar vad det gör med oss. Att vi bara fortsätter i de gamla hjulspåren. Även om det finns undantag är manskroppen generellt sett gravt underrepresenterad i det offentliga samtalet. Medan kvinnokroppen skärskådas fullständigt. För att hitta den nakna manskroppen måste du ta dig till freakshow-avdelningen i tidningshyllan där muskelmän envisas med att efterlikna belgiska slaktkor. Och för att se män sexualiseras, framställas som de objekt för sexuell njutning som de faktiskt är för runt hälften av Sveriges vuxna befolkning, måste du ta dig till ett konstgalleri.
På Waldermarsudde hänger under våren Eugène Janssons målningar av helnakna, poserande män från 1900-talets början. Vackra, tillgängliga objekt sedda genom hans sexualitet. Manskroppen tolkad genom hans lust. Utställningen är anledningen till att jag befinner mig i matsalen med det låga taket, de nötta blåvitrutiga dukarna och den gapige gubben. Jag har nyss besökt utställningen och för första gången som jag kan minnas har jag i ett offentligt sammanhang fått ikläda mig rollen som den som bär på åtrån och inte den som önskar att åtrås. Som den vars sexualitet styr. Bland Eugène Janssons tavlor upplevde jag förmånen att iaktta istället för att bli iakttagen. Jag kände makten som betraktandet ger.
Självklart kan även rollen att få åtrås skänka en makt, att vara den som är eftertraktad. Om man bara bortser faktumet att man som åtrådd aldrig själv kan välja när man börjar eller slutar att åtrås. Ibland blir man smickrad, ibland vill man faktiskt bara vara ifred.
– Får jag lov att vara din tekopp? sjunger gubben ängsligt om och om igen.
Jag tänker på mitt eget ängsliga beteende. Hur länge jag varit övertygad om att kvinnoidealen berodde på att män återspeglade kvinnor. Att det är män som varit konstnärer och fotografer och författare och att det är genom deras sexualitet vi blivit definierade. Men så tittar jag på mig själv, på mina vänner, på främmande kvinnor, på bilder som vi skapar av oss själva. Porträtt på Instagram, på Twitter, på Facebook. Medvetna, upplysta, lärda kvinnor som alla producerar likadana bilder på oss – det är som om en man skulle ha tagit dem. Det är samma nakna blick, samma plutmun, samma kroppsformer som framhävs. Av mig med. Som om vi aldrig kan komma undan kopplingen mellan vår egen kropp och mäns sexualitet. Och jag ser hur vi uppmuntrande gillar varandras bilder och ger komplimanger. Männen med. Vi bekräftar alla kvinnorna som vackra och dugliga, men så ytterst sällan att männen lägger upp sådana bilder på sig själv.
Jag blir inte klok på om vi deltar i cementeringen av gamla normer eller om vi bryter upp dem genom att definiera själv. För vems skull lägger vi upp våra bilder? Hur djupt och svårupptäckt går viljan att bli bekräftad av andra? Hur lösgör vi oss från vår samtida kontext och skapar nya värden?
Jag vet, det är sjukt misogynt att lägga hela ansvaret på kvinnorna. Jag delar inte den liberala synen på kvinnoideal och komplex som ett problem på individnivå – jag ser strukturen, men jag ser den även i mitt eget handlingsmönster. Jag ser den hos andra kvinnor med, och det är oss den drabbar hårdast. Därför blir jag rådvill när det verkar som att vi nu med hjälp av photo booth och smartphones med kamera som har spegelfunktion är högst delaktiga i att reproducera samma gamla taskiga kvinnosyn där vi är blott våra kroppar.
– Åh, titta! Nu kommer de ut och joggar. Jogging, jogging, jogging, ropar den gamla mannen. Tre kvinnor som är ute på jogging.
Jag tittar ut och ser de tre spänstiga jäkta förbi. Känner min egen mage puta över byxlinningen och förbannar känslan av att ens behöva bry mig. Gubben återgår till att sjunga ”Får jag lov att vara din tekopp?” och jag inser att jag inte har ett enda rimligt svar på en endaste av mina frågor.
