Illustration: MIRIAM IVANOFF
Kan vi komma undan blicken? Varför är mäns utseende underrepresenterat i det offentliga samtalet? Och cementerar vi gamla normer när vi lägger upp förskönade bilder på Twitter, Facebook och Instagram? Maja Bredberg har funderat på kroppen och varför vi ens bryr oss.
Den här texten börjar nog med att jag, en lagom solig våreftermiddag då temperaturen orkat sig upp så mycket att tonårstjejer går i shorts och pensionärer bytt vinterjackan mot yllerock, sitter med en halväten ostpaj framför mig på ett nästintill öde turisthak ute på Djurgårdsslätten. Jag vet egentligen inte varför jag ska börja just där, det är en dag precis som alla andra dagar, inget unikt eller särskiljande med just denna, och vid närmare eftertanke är det kanske precis just därför allt börjar där. Jag har unnat mig en Mariestads och druckit upp den till hälften. Det är en ”klassisk tjejöl” förklarade den korpulente krögaren när jag beställde. Borde jag ha tagit en Staropramen istället, för att verka mindre förutsägbart tjejig? Eller är det ale som krävs för att… Nä, Gud vilken enfaldig tanke. Till vänster om mig strålar ljuset in och lyser frikyrkligt upp en harlekinmönstrad, blyinfattad glasvägg. Framför den sitter en ensam äldre man och skriker meningar på måfå rakt ut i intet. Den utlevande mannen, känns också klassiskt. Pojkar kommer att vara pojkar i alltför förlåtande miljöer och sedan växa upp till att bli män utan taktfullhet, varav en del sedermera blir gaphalsar till gubbar som inte för en sekund bryr sig om huruvida de möjligen stör sin omgivning.
– Jag vill tvätta bort en man ur mitt hår! ropar den ensamme mannen och jag tänker att jag vill tvätta bort män även ur mitt.
Eller kanske egentligen inte män i sig, så dramatisk behöver jag väl inte nödvändigtvis vara. Men mer specifikt: mäns sexualitet, och faktumet att man ständigt ska behöva förhålla sig till den, skulle jag mer än gärna slippa.
När jag skriver män menar jag förstås heterosexuella herrar, för det är ju deras norm allt slentrianmässigt verkar utgå ifrån. Hur vi kvinnor porträtterats i bild och text – genom vilket vi fått veta hur vi bör vara och sedan för alltid burit med oss. Det blir en del av vårt eget uttryck när vi sedan ska försöka förhålla oss till både andra och oss själva.
Jag sitter här med min öl just på grund av det. Jag har letat efter manskroppen och jag har hamnat på Djurgården med en gapig gubbe. Han är i sena 70-åren, så krum i ryggen att han börjar få puckel och jag undrar hur mycket av hans liv som har gått åt till att oroa sig över sin kropp. Hur mycket mer han hade behövt oroa sig för den om han fötts som kvinna.
Jag har sedan länge slutat att reagera på den nakna kvinnokroppen.
Jag har en själv förstås som jag ser ibland, men mest har jag fått sett andras. I reklam. I tidningar. På bloggar. Replika efter replika av samma tröttsamma, oinspirerande kvinnoideal. Man behöver inte lägga till ”kropp” någonstans i dess sammanhang för att understryka att kvinnoidealet idag rör så mycket mer yta än det någonsin kan komma att handla om mänskliga egenskaper och karaktär. Det är liksom självklart. Medan mansidealet istället syftar till olika sätt att handlingskraftigt ge uttryck för att vara man. Kvinnan och mannen. Det passiva och det aktiva. Objektet och subjektet. Tilldelat vid födseln och sedan dess en evig plåga. Det där vet vi ju. Men varför blir det ingen förändring? Varför fortsätter vi att definiera och värdera kvinnor utefter deras utseende? Varför kommer så många män undan med att vara fula?
Och varför är det bara kvinnors behov att bli accepterade och bekräftade som kommersialiseras och görs till miljard-business?
Män har också kroppar. Med nariga näsvingar, blodkärlsbeprydda knäväck och överflödig hud som inte gör mycket mer än att bara hänga där. Män har apelsinhud och äppelkinder och potatisnäsor som kan justeras till och bullmagar och chipstuttar – varför exploaterar vi inte detta lika framgångsrikt som kvinnokroppen? Det finns en möjlig marknad, men ingen verkar vara engagerad nog i att skapa en efter-frågan. Inte ens kukkomplexet – detta enda manliga kroppsideal som skär rakt igenom mäns innersta ängslan – har vi lyckats profitera på.
Jaja. Det är väl klart att kvinnokroppen har en längre historia av att bli tuktad, snörd och återhållen, modellerad med och formad efter tidens rådande ideal. Det är klart att sådant hänger med.
– Stoppa dina bekymmer i en trasig säck, skriker plötsligt gubben och låter fingrarna vibrera över bordsduken.
Kanske är det precis det vi gör, tänker jag.
Jag har verkligen inga svar. Ju mer jag tänker på det, desto mer undrande ställer jag mig till oss. En helt vanlig dag räknade jag hur många rubriker, artiklar, bilder och reklam det fanns som handlade om kvinnokroppen och hur många det fanns om manskroppen på Aftonbladet och Expressens respektive hemsidor. På Aftonbladets förstasida fanns det elva artiklar, elva rubriker, elva bilder och åtta reklamannonser om kvinnors kroppar. Om manskroppen fanns det två artiklar, två rubriker, fyra bilder och noll annonser. Hos Expressen fick männen ännu mindre uppmärksamhet. Medan kvinnokroppen avhandlades i tio artiklar, sju rubriker, 15 bilder och två reklamannonser fanns det inte ens enda artikel om manskroppen, inte en enda rubrik, inte en enda annons – ingenting alls utom två futtiga små bilder.
Jag undrar vad det gör med oss. Att vi bara fortsätter i de gamla hjulspåren. Även om det finns undantag är manskroppen generellt sett gravt underrepresenterad i det offentliga samtalet. Medan kvinnokroppen skärskådas fullständigt. För att hitta den nakna manskroppen måste du ta dig till freakshow-avdelningen i tidningshyllan där muskelmän envisas med att efterlikna belgiska slaktkor. Och för att se män sexualiseras, framställas som de objekt för sexuell njutning som de faktiskt är för runt hälften av Sveriges vuxna befolkning, måste du ta dig till ett konstgalleri.
På Waldermarsudde hänger under våren Eugène Janssons målningar av helnakna, poserande män från 1900-talets början. Vackra, tillgängliga objekt sedda genom hans sexualitet. Manskroppen tolkad genom hans lust. Utställningen är anledningen till att jag befinner mig i matsalen med det låga taket, de nötta blåvitrutiga dukarna och den gapige gubben. Jag har nyss besökt utställningen och för första gången som jag kan minnas har jag i ett offentligt sammanhang fått ikläda mig rollen som den som bär på åtrån och inte den som önskar att åtrås. Som den vars sexualitet styr. Bland Eugène Janssons tavlor upplevde jag förmånen att iaktta istället för att bli iakttagen. Jag kände makten som betraktandet ger.
Självklart kan även rollen att få åtrås skänka en makt, att vara den som är eftertraktad. Om man bara bortser faktumet att man som åtrådd aldrig själv kan välja när man börjar eller slutar att åtrås. Ibland blir man smickrad, ibland vill man faktiskt bara vara ifred.
– Får jag lov att vara din tekopp? sjunger gubben ängsligt om och om igen.
Jag tänker på mitt eget ängsliga beteende. Hur länge jag varit övertygad om att kvinnoidealen berodde på att män återspeglade kvinnor. Att det är män som varit konstnärer och fotografer och författare och att det är genom deras sexualitet vi blivit definierade. Men så tittar jag på mig själv, på mina vänner, på främmande kvinnor, på bilder som vi skapar av oss själva. Porträtt på Instagram, på Twitter, på Facebook. Medvetna, upplysta, lärda kvinnor som alla producerar likadana bilder på oss – det är som om en man skulle ha tagit dem. Det är samma nakna blick, samma plutmun, samma kroppsformer som framhävs. Av mig med. Som om vi aldrig kan komma undan kopplingen mellan vår egen kropp och mäns sexualitet. Och jag ser hur vi uppmuntrande gillar varandras bilder och ger komplimanger. Männen med. Vi bekräftar alla kvinnorna som vackra och dugliga, men så ytterst sällan att männen lägger upp sådana bilder på sig själv.
Jag blir inte klok på om vi deltar i cementeringen av gamla normer eller om vi bryter upp dem genom att definiera själv. För vems skull lägger vi upp våra bilder? Hur djupt och svårupptäckt går viljan att bli bekräftad av andra? Hur lösgör vi oss från vår samtida kontext och skapar nya värden?
Jag vet, det är sjukt misogynt att lägga hela ansvaret på kvinnorna. Jag delar inte den liberala synen på kvinnoideal och komplex som ett problem på individnivå – jag ser strukturen, men jag ser den även i mitt eget handlingsmönster. Jag ser den hos andra kvinnor med, och det är oss den drabbar hårdast. Därför blir jag rådvill när det verkar som att vi nu med hjälp av photo booth och smartphones med kamera som har spegelfunktion är högst delaktiga i att reproducera samma gamla taskiga kvinnosyn där vi är blott våra kroppar.
– Åh, titta! Nu kommer de ut och joggar. Jogging, jogging, jogging, ropar den gamla mannen. Tre kvinnor som är ute på jogging.
Jag tittar ut och ser de tre spänstiga jäkta förbi. Känner min egen mage puta över byxlinningen och förbannar känslan av att ens behöva bry mig. Gubben återgår till att sjunga ”Får jag lov att vara din tekopp?” och jag inser att jag inte har ett enda rimligt svar på en endaste av mina frågor.
Känns det ändå inte lite som att det slentrianmässiga klagomålet mot den heterosexuella mansnormen börjar bli lite trött nu Maja...?
Jag anar att ditt svar på frågan, om du inte endast enkelt avfärdar mej som ytterligare en Pellebilling/pärström-hjärntvättad nästintill namnlös internetprofil, blir Nej...
Gott så, något för alla så länge folk brinner för något.
Du brinner för att klanka ner på halva befolkningen på samma kassa sätt som den anklagade halvan och dess företrädare gjort på din egen halva i typ femtitusen år. Öga för ett öga. Som poesi. Vackert.
En fråga som jag däremot tycker kan få ha ett enda definitivt svar, till skillnad från tidigare nämnda fråga/sarkastiska rant, är dock:
-Tid, som du pratar kort om i din text! Hur mycket tid kvinnan lägger på sin kropps-oro på grund av sjuka kroppsnormer relativt mannen på grund av "sjuka kroppsideal".
Jag tror nog att den genomsnittlige manliga modellen ligger minst lika mycket(läs; grymt mycket mer) tid på sin träning/diet än den genomsnittliga kvinnliga modellen.
Självsvält tar trots allt mindre tid i anspråk än självsvält kombinerat med sinnesjukt mycket träning. Fråga bara Bobby.
Jag, i egenskap av man/kille, upplever en stor press att vara vältränad. Jag kan inte uttala mej om huruvida den är mindre större eller lika stor som den kvinnan upplever.... men har i ärlighetens namn svårt att förstå varför/hur den skulle kunna vara så mycket mindre att den är ointressant att nämna.
Dessutom tror jag, dagens tips, att det ur ett journalistiskt perspektiv vore intressantare att granska den manliga sidan av kroppsidealen... Då det sällan(läs aldrig) görs.
Vad tror du?
Känns det ändå inte lite som att det slentrianmässiga klagomålet mot den heterosexuella mansnormen börjar bli lite trött nu Maja...?
Jag anar att ditt svar på frågan, om du inte endast enkelt avfärdar mej som ytterligare en Pellebilling/pärström-hjärntvättad nästintill namnlös internetprofil, blir Nej...
Gott så, något för alla så länge folk brinner för något.
Du brinner för att klanka ner på halva befolkningen på samma kassa sätt som den anklagade halvan och dess företrädare gjort på din egen halva i typ femtitusen år. Öga för ett öga. Som poesi. Vackert.
En fråga som jag däremot tycker kan få ha ett enda definitivt svar, till skillnad från tidigare nämnda fråga/sarkastiska rant, är dock:
-Tid, som du pratar kort om i din text! Hur mycket tid kvinnan lägger på sin kropps-oro på grund av sjuka kroppsnormer relativt mannen på grund av "sjuka kroppsideal".
Jag tror nog att den genomsnittlige manliga modellen ligger minst lika mycket(läs; grymt mycket mer) tid på sin träning/diet än den genomsnittliga kvinnliga modellen.
Självsvält tar trots allt mindre tid i anspråk än självsvält kombinerat med sinnesjukt mycket träning. Fråga bara Bobby.
Jag, i egenskap av man/kille, upplever en stor press att vara vältränad. Jag kan inte uttala mej om huruvida den är mindre större eller lika stor som den kvinnan upplever.... men har i ärlighetens namn svårt att förstå varför/hur den skulle kunna vara så mycket mindre att den är ointressant att nämna.
Dessutom tror jag, dagens tips, att det ur ett journalistiskt perspektiv vore intressantare att granska den manliga sidan av kroppsidealen... Då det sällan(läs aldrig) görs.
Vad tror du?
Karl. Du tillhör endast en liten grupp män som lägger lika mycket tid på ditt yttre som den genomsnittliga kvinnan gör. Du sminkar dig på morgonen, fönar ditt hår, tränar på lunchen eller efter jobbet och funderar på om du stoppar i dig för mycket eller för onyttigt när du äter frukost, lunch och middag. Att du svälter dig själv tar ju visserligen ingen tid från dina övriga åtaganden, det har du rätt i. Men all (psykisk) energi du lägger på oron att inte duga som du är är tar tid och lust från annat. Magasinen du bläddrar i och bloggarna du läser för att få skönhetsråd och tips om du hur kan klä dig smal och gömma dina naturliga former kanske du främst finner nöje i, men bör ändock räknas in i ditt genomsnittliga dygns utseendefixering.
"på Aftonbladet och Expressens respektive hemsidor" - say no more. Umgås man med kvällstidningsläsare får man skylla sig själv. Eller är det "strukturer" som tvingar Maja et al att vara vänner med kvällstidningsläsare?
Så länge kvinnlig skönhet kan få män att anstränga sig och göra uppoffringar för henne, så kan det att vara en bra taktik för kvinnor att göra sig till för män med resurser. Vilket inte har något med rättvisa att göra.
Annars undrar jag vad det hade kunnat bli för en text om det hade varit en tossig tant som suttit och skrikit på haket. Hade vi då fått läsa: "Den utlevande kvinnan, känns också klassiskt. Flickor kommer att vara flickor i alltför förlåtande miljöer och sedan växa upp till att bli kvinnor utan taktfullhet, varav en del sedermera blir gaphalsar till kärringar som inte för en sekund bryr sig om huruvida de möjligen stör sin omgivning."?
Fint skrivet av Maja, men jag håller med Karl om att det skär sig att klaga på skogsavverkning om man jobbar åt den största timmerförsäljaren. Samtidigt är det ju rätt forum för att nå den dumma massan. Själv funderar jag över djupa saker som hur spännande kristendomen varit om Jesus sett ut som Joe Pesci istället för Ashton Kutcher? Om han hängt på korset kort, tjock och flintis istället för lång och rippad med vackert hårsvall som i nuläget. Googlade precis Maja och blev förvånad över hur vacker man kan vara och ändå klaga på idealen. Hade en ful människa fått hennes jobb även om den skrev lika bra? Antagligen inte. Vet inte ens vilket läger jag hamnar i nu, men så tycker i alla fall jag.
kim, vill du att man ska lista alla fula flintskalliga gubbar som fått skribentjobb genom tiderna? som inte skriver ens i närheten så bra som maja. det är rätt tydligt att din analys varken var särskilt djup eller smart.
fantastiskt bra skrivet! behövs mer av denna (reflekterande) vara i samhällsdebatten.
Instämmer helt med Adori, fantastiskt bra artikel! Bara get it out there, låt folk få veta hur vanligt folk tänker om vanligt folks värld. Mer sånt här!
@Karl: Det manliga utseendeidealet granskas ju inte särskilt mycket, men MANLIGHET som något större än bara yta granskas ju lite överallt tycker jag. Hur många manliga programledare vs. kvinnliga finns det på TV idag? I Sverige, i världen? Hur många långfilmer handlar har män som huvudkaraktärer? Och kolla bara på Erik&Mackans program om att "knäcka den manliga koden" - som om det inte redan har gjorts tusen gånger om. Mazda har rätt i att det är mycket liten del av män idag som är så utseendefixerade som du beskriver Karl, faktum är att du kan lyckas väldigt väldigt bra i livet och se ut lite hur som helst; om du är man. Bara du kan ha en kostym i princip.
otroligt bra skrivet.
Ja du. Karl. Sedan Marcus Schenkenberg visade magen i H&M-annonser för runt 20 år sedan har även män fått känna på trycket av att se bra ut. Litet. Små pojkar osch mså flickor visar tydligt hur signalerna uppfångas. Flickor på dagis gnäller på att de är tjocka. Tjejerna i mellanstadiet bantar. Högstadieflickorna går upp klockan fem på morgonen för att hinna platta håret och bli så lika Whitney Port som möjligt.
De unga flickorna iakttar sig själva med ett utifrånperspektiv, hur skulle de bedömas av Top Model-juryn? De lägger an ett kritiskt jämförande öga och finner sig själva icke dugliga. De ser inte ut som tjejerna i tidningarna.
Småpojkarna slipper objektifieras på samma sätt. I puberteten börjar killarna fundera kring muskler och manlighet. Främst i jämförelse med andra män, hur står de sig i kinkurrensen. Det är ett inifrån -perspektiv i detta, hannar som jämför sin storlek med andra hannar. man sätter sig inte i objektsform för en utifrån kommande bedömare. Man jämför fjäderdräkt med andra hannar.
Det finns en massiv skillnad mellan pojkar och flickors sätt att se på sina kroppar. Osundhet förekommer i båda fallen, men gällande flickor är det massiva trycket ojämförbart större, mer destruktivt, och inte alls ifrågasatt. utom av personer som Maja. Som, när de pekar på det snedvridna, blir mötta med argument som att det minsann är synd om män också. Visst är det det. Men de är gynnade och överodrnade. Ingen startar en insamling till en redan gynnad. Det är de utsattas villkor vi behöver engagera oss i.
en trögt och omständigt skriven krönika där jag tappar intresset redan inledningsvis. du tillbringar för mycket tid framför datorn, för mycket passivitet och intellektuell rundgång. sorry, är feminist, skribent och professionell men din krönika söver. relektera över tempo, skrivlust, nyskapande nästa gång.
Jag sitter och argmyser när jag läser! Vilken otroligt välskriven artikel, håller med Adori att den här sortens reflekterande är fantastisk och behövlig! Sen så för alla som verkar bli kränkta och känner sig påhoppade av artikeln, men läs den igen kan man väl tycka..... Undertonen är verkligen inte: Hata er vita män, ni är dåliga och det är ni som står för allt förtryck. Det är ganska mycket större än så, och ingen beskylls pga sin existens som man.
En sak till: Wohoo Go Mia! Och till "Sorry"; smaken är väl som baken, vissa tycker den var skriven i bra tempo. Känns ju jätteproffsigt att döpa sig själv som "sorry" och sen hacka ner på skribentens sätt att skriva istället för att kommentera på innehållet. (som man gissningsvis kan anta att Sorry ogillar) Härskarteknik någon...? lol sorry själv sorry jag brukar inte kommentera på det här sättet och klanka ner på andras kommenterar (iom det är just det jag ironiskt nog själv kommenterar på... oooh nu blev det snurrigt)