Ångest och sorg. Sorg och ångest. Och ett mycket nära band till döden. Mörka krafter har följt El Perro del Mar sedan dag ett. Tredje skivan Love Is Not Pop avslutar triologin som startade med Look! It's El Perro del Mar och som följdes upp av From the Valley To the Stars. Det här är skilsmässoskivan.
Sarah Assbrings skivor är alla präglade av starka känslor. Depression, död och existentiell sorg och tvivel. Hennes första, Look! It's el Perro del Mar, föregicks av en förlamande depression som, när ljuset bröt fram, kanaliserades via en stram och konstgjord ljudbild. Då hade Sarah inte lyssnat på musik på två år. Hon hade känt av musikens destruktiva sida. Och att börja skriva låtar, sjunga och fungera som artist igen var som att börja lära sig gå på nytt.
Andra skivan, From the Valley To the Stars, präglades av en nära släktings bortgång och omkullkastade hennes tankevärld. Hon drogs in i långa funderingar om livet och döden. Läste Harry Martinson och besökte kyrkor och katedraler runt om i Europa. Parallellt var hon ute på turné för Look! It's el Perro del Mar, besökte småstäder över en dag och kände sig totalt alienerad. From the Valley To the Stars blev en historia om döden och livet som ändligt. Men, som alltid med Sarah, landade det mörka temat på ett ljust och vackert vis. Skivan blev en hyllning till livet.
Tredje skivan, nu aktuella Love Is Not Pop, är skilsmässo-skivan. Sarah bryter med sin pojkvän. Men inte på sedvanligt sätt där någon i relationen säger ”du, vi måste prata”. Nej. Sarah sitter i New York, funderar över sin kärlekssituation, komponerar låten Gotta Get Smart och bifogar den i ett mail till pojkvännen hemma i Göteborg. Texten går ”I've got something to tell you, don’t wanna make you sad. I’ve got something to tell you, don’t wanna make you mad. We’ve been together for so long, don’t want to break your heart…”
Förhållandet är över. Sarah funderar sedan genom skivans nio låtar över kärlekens komplexa natur. ”Love Is Not Pop”, som Maria Schneider säger i Sista tangon i Paris.
Berätta vad du menar med ”Love Is Not Pop”.
–Precis som Maria i Sista tangon i Paris, att kärlek inte bara är den där romantiska bubblan utan också något av kött och blod. Något med svärta som kan gå åt fanders.
Sorg och ångest är givetvis förlamande och passiva tillstånd, men gör dig samtidigt reflekterande och mer uppmärksam. Det är som om ångesten ger dig en present i slutet av fasen: ”nu släpper jag greppet, skriv nu, dokumentera”. Förstår du vad jag menar?
–Absolut. Negativa känslor har ju mer eller mindre stått bakom och skapat alla mina skivor genom tankar och reflektioner som uppstod ur sorgearbete och ångest. Men har alltid resulterat i något hoppfullt och ljust…
…och förtjusande vackert. Senaste skivan har även en mer mogen ljudbild och är producerad av Rasmus Hägg.
–Ja! Rasmus Hägg har länge stått på önskelistan, och nu passade det oss båda, vilket inte var en garanti för att vi skulle ha samma idéer och tankar, men det fungerade fantastiskt. Jag ville dock först ha något av en konstgjord ljudbild, men Rasmus sa att han var inne på helt andra prylar och ville använda så mycket levande musik som möjligt. Trummor, gitarrer med mera. Så ingenting blev studiofierat. Vilket säkerligen var bra, och väldigt kort in i processen förstod jag att han hade rätt.
Ja, Rasmus hade rätt. Love Is Not Pop har nästan en tredimensionell kropp, väldigt vacker, som en mörk version av Vanessa Paradis på en nattklubb i Miami. Jag anser Sarah Assbring vara fantastiskt angelägen. Nu mer än någonsin. Hon tycks sväva över alla subversiva populärkulturella moment i vårt land. Hon tar sin rätt i vår nutids vokabulära frugala tundra. Det jag försöker säga är att Sarahs och Rasmus senaste kollaboration är något av det vackraste du kan sysselsätta dig med i vår.
