41 000 medlemmar och en hel drös utmärkelser har tillkommit sedan PR-miraklet Lina Thomsgård startade Rättviseförmedlingen på en bakissöndag för tre år sedan. Döskalle & Mästerligt drog till deras kontor för att klämma på Titanägget, undersöka den interna mångfalden och få Lina Thomsgård att bekänna vad all framgång beror på.
betyg: 1 Är Rättviseförmedlingens PR-strategi att få dig att synas så mycket som möjligt i media?
– Haha. Ja, min insats i det här är kött och blod, hull och hår. Kan jag berätta om vad vi håller på med gör jag det så klart i alla tänkbara sammanhang och då får jag acceptera att folk kanske tycker att jag är en himla linslus.
Är det verkligen så viktigt att det alltid är 50/50 när det kommer till kön?
– Nej, inte alltid. Men det är ju 50/50 när det kommer till kön. På jorden. Och så länge vi delas in efter kön bör till exempel representation och makt vara fördelad ungefär på det sättet också. Så är det inte idag. En lätt kom-ihåg-ramsa är: mer kvinnor där makten är, fler män där barnen är.
betyg: 6 Stora PR-priset, alternativa Nobelpriset, Titanägget. Varför älskar alla Rättviseförmedlingen?
– Framgångskonceptet är superenkelt: det funkar. Rättviseförmedlingen behövs och gör konkret skillnad på områden som är så uppenbart skeva. Lägstanivån har höjts, folk kommer inte längre undan lika lätt med att osynliggöra kvinnlig kompetens eller befästa tradiga könsroller. 41 000 rättviseförmedlare är där för att motbevisa dem. Eftersom Rättviseförmedlingen är en öppen sida på Facebook måste vi samtidigt vara oantastliga och rara i dessa näthatsdagar. Som talesperson är det mitt ansvar att göra mitt bästa för att se till att folk antingen gillar oss eller inte bryr sig.
På vilka områden är det svårast att få till en jämn könsfördelning?
– Alla områden där man försvarar sin enögdhet genom att vifta med orden kompetens och kvalitet. Som om sånt gick att bedöma objektivt. Det gäller ju ofta näringsliv och kultur. Att förklara ett sammanhang som består av 99 procent män med att man bara sett till kompetens faller ju på sin egen orimlighet.
Är du en liberalfeminist?
– Nej. Jag är nog mer en feministisk quattro stagioni med bitar och argument från flera inriktningar och ismer. Jag tror att det är bra att jiddra med sina egna övertygelser om vad som är bäst väg framåt, precis som vi jiddrar med andras. Folk kan väl tänka att jag är liberalfeminist för att jag är en massa saker de kanske förknippar med det – jag bor i innerstan, jobbar med PR och är klämmig och pragmatisk. Jag vet inte. Det finns ju lika många feminismer som det finns feminister och oavsett inriktning tror jag på att sprida medvetenhet till fler genom feministisk praktik. Ut och röj, föreläs, länka, kramas, protestera, diskutera. Kämpa alla!
Att vara feminist och verka i mediebranschen. Är inte det att sälja sin själ till djävulen?
– Mediebranschen spelar en väldigt stor roll genom att ideligen reproducera stereotyper, otroliga mängder pengar pumpas in i budskap som berättar för oss hur vi ska vara, vem som bör göra vad. Kan Rättviseförmedlingen föreslå en kvinna som inte pratar klingande ren svenska som expert i rutan, gör det skillnad för alla som ser programmet. Och 76 procent av alla som förekommer i nyhetsmedia idag är ju män. Om jag kan åstadkomma någon förändring där kan jag sälja min själ eller röv till lite vad som helst.
Är det sant att du är en douche?
– Jag har nog gjort en massa douchigt i mina dagar, oj oj oj. Förlåt för allt. Nyss fick jag förresten veta att en douche är en sorts vattenballongspruta som ska tvätta fiffi så att den blir ren inuti. INUTI.
Du var nyligen på middag hos kungen. Är du rojalist?
– Nej, det var en typisk sälja-sin-röv-situation. Jag tror inte på monarki, det är skvatt galet. Men middagen jag var på hölls för att uppmärksamma betydelsefulla grejer i Sverige, så det var ett sätt att visa för de 41 000 rättviseförmedlarna att det vi gör tillsammans uppskattas. Jag är ju talesperson för ett jättegäng!
Hur ofta upplever du att andra använder Rättviseförmedlingen som ett ”jämställdhetsalibi” för att själva se bra ut?
– Jämställdhetswashing? Jag vill ifrågasätta den idén lite. När till exempel reklambranschens tidning Resumé lyfter fram oss, tillskriver de det vi gör ett värde. Det sänder signaler till deras bransch om att jämställdhetsfrågan äger relevans och status. Det är bara bra och jätteviktigt eftersom ett av de största problemen med jämställdhet är att folk tror att det är en åsiktsfråga, när det i själva verket handlar om fakta och kunskap som behöver spridas.
Hur står det till med mångfalden inom själva Rättviseförmedlingen?
– Den är ett problem. Jag gjorde ju precis samma bänga misstag som alla andra gör när jag behövde en styrelse i början, jag valde först de i mitt närmsta gäng som såg ut och tänkte som jag. Men vi behöver fler smarta människor med olika bakgrund, postnummer, kön och politisk tillhörighet här för att göra ett bra jobb. Så vi jobbar hela tiden med det, och uppmanar folk med olika bakgrund att söka sig hit.
Säger ni någonsin nej till efterlysningar?
– Ja, någon gång om dagen. Vi gör efterlysningar som bryter stereotyper och berikar sammanhang. När någon vill att vi ska efterlysa en kvinna till en kvinnofestival med jämställdhetstema där kvinnor pratar om kvinnor, skulle vi nog hellre efterlysa en jämställdhetskunnig man. Ibland är någon ute efter en som har typ överlevt bröstcancer, fött fyra barn och kan prata om hur det är att använda nässpray. Då är det bara slapp research, vilket vi säger nej till.
Händer det att du ångrar att du blivit en offentlig person?
– Ibland är det jobbigt eftersom jag är så löjligt känslig för kritik. Men fördelarna med att få vara med och sätta de här grejerna på agendan överväger helt klart.
Rättviseförmedlingen bygger på både ”rättvisa” och ”visa rätt”. Vilken är den bästa ordvits du kommit på?
– Oj, finns väldigt många här hörredu! Men jag säger nog gaydies and gentlehen. Hihi.
Artikeln har tidigare publicerats i Nöjesguiden nr 5 2013.
