Låt mig nu klargöra för dig, käre läsare, att jag redan vet allt det där. Och det säger ingenting till dig och mig om vinets känsla och smak. Låt aldrig nörden få dig att tro det. Du förstår, nörden säger bara sådant för att hålla dig utanför. Nörden förstår sig inte på känsla, smak och metaforer. Käre läsare och vinälskare, jag vill att vi nu hädanefter, tillsammans, hittar ett nytt språk, en ny skräddarsydd kostym att klä våra drycker i.
Det är väldigt sällan jag hittar dofter av mandelblommor i ett vin. Jag ska villigt erkänna att jag aldrig doftat på en mandelblomma, och jag är säker på att nörden framför mig, han med överkammad frisyr och små, små glasögon, heller aldrig doftat på en mandelblomma. Vi har, kort och gott, ingenting gemensamt när det kommer till mandelblommor. Om jag doftar på gubbnördens gamla whisky, som han vill få mig att tycka doftar “hemgjord vaniljkola, brända clementinskal och nybruten torv” så känner jag mest dofter av “handbromssladd”, “The Wolseleys passionsfrukts-tartelett” och kanske en smula “nerbrunnet saudi-arabiskt varuhus”. Vi har helt enkelt olika referenser, du, jag och gubbnörden.
I en bättre Riesling hittar jag nästan alltid “en ung tjej i en alldeles för kort kjol”. Och i mogna rödviner finner jag tydliga smaker av “boxhandskar som tillhört Tyson på åttiotalet”. Jag vill aldrig mer höra något flummigt om att vin smakar tulpaner, jordkällare och filmjölk — jag vill höra att det smakar som en osminkad rysk konståkerska eller en plufsig JR Ewing med alkolåset bortkopplat. Mogen årgångschampagne, för mig, smakar sällan något så banalt som höstlöv och smörstekta champinjoner, men väl Kylie Minogues svettiga trosor efter ett extranummer i Melbourne.
Stad:
Kategori:
