Dödshjälpens vackra tröst

Fem år efter debuten med Man tänker sitt och Broder Daniel Forever är Henrik Hellström tillbaka i biosalongerna. För Sebastian Lindvall berättar han om delade filmupplevelser och att hitta den rätta blicken.
 

Jag slår mig ner med Henrik Hellström på en balkongterrass som värmts upp av vårens första soltimmar. Vi är där för att ta varsin cigarett, men blir kvar utomhus hela intervjun.

– Man tänker sitt slutar i underjorden, i någon slags rumlande kaotisk frigörelse. Kommer den här ta vid där? Fan, man vill ju ändå vara tillsammans med människor! Ensam är inte skönt. Jag vill lyfta upp det ovan jord, säger han.

År 2009 kom långfilmsdebuten Man tänker sitt, regisserad ihop med filmens fotograf Fredrik Wenzel. Samma år släpptes deras dokumentär Broder Daniel Forever. Båda växte upp i den halländska staden som slog upp tält på svensk filmmark i samband med Jesper Ganslandts Farväl Falkenberg, umgängeskretsens publika genombrott (”vi var ju ett stort gäng som höll på med olika former av berättande”).

Det introspektiva dramat The Quiet Roar är Hellströms och Wenzels senaste samarbete – och den här gången står den förre som ensam regissör. Filmen följer Marianne (Evabritt Strandberg), en äldre kvinna döende i cancer, som besöker en mobil klinik i Tyskland för att välkomna döden med experimentell behandling.

Vilken inställning har du till dödshjälp?

– Det är svårt. Det är ett tecken av vår tid, tycker jag. Jag har ingen inställning till det på det viset, men det är klart att det sätter igång tankar om det egna valet.

I din artikel om döden på Augmented Society (Svenska Filminstitutets plattform för att belysa samhällsfrågor med film), beskriver du The Quiet Roar som ”en kontrast till en dödsförnekande kultur med fokus på konsumtion och framgång”.

– Den är väl det. Jag kan uppleva att det är ett impopulärt ämne i olika sammanhang. Man ska fundera på liv och lycka, lycka och liv. Det är som om en färg saknas. Blått, blått, blått, blått, blått, blått, blått… Kommer det in lite rött blir det så mycket starkare, någon slags realitet. Om man försöker sudda bort den blir det så orimligt.

Världspremiären ägde rum på Rotterdams filmfestival i en stor IMAX-salong, följd av en frågestund där flera i publiken delade med sig av sina drömmar.

– Det spännande i en salong är att man delar upplevelsen. Där sitter andra människor, man hör varandra, man känner varandras närvaro och får dela det med verket. Det tycker jag är en väldigt fin möjlighet.

Går man miste om något om man ser din film i hemmiljö?

– Nej, absolut inte, det är en helt annan upplevelse om folk tittar på en dator med hörlurar. Det är också en väldig närhet, men ett mer enskilt möte.

Filmtittande i hemmet kan tillhandahålla filtar för en orolig själ, men självklart finns också skräckexempel. Hellström berättar om en flickvän som gjorde slut med honom och somnade direkt efteråt. För honom gav uppbrottet en försmak av helvetet. 

– Jag kunde absolut inte sova, så jag gick upp och slog på tv:n. Och så var det en film som heter Hellboy på tv. Har du sett den? Jag vet inte, du kanske har en djupare analys av den. Jag fick i alla fall noll support från den filmen!

Intimitet präglar den idealbild som Hellström tycks sträva efter, även så när diskussionen närmar sig filmmediets egenart.

– Vad kan man göra? Jo, man kan titta, komma extremt nära, titta på en blick. I en tidig textsnutt jag hade i en bok när projektet började står det att ”en enda blick kan göra en kärlekshistoria”. Och det var målet, att hitta den blicken.

Det är en stark, men sorgsen blick man finner hos Evabritt Strandberg. Efter genombrottet i Bo Widerbergs Kärlek 65 från 1965 samarbetade hon med bland andra Jean-Luc Godard och Vilgot Sjöman, men har sedan dess tackat nej till flera filmroller. 70 år gammal gör hon comeback som den döende minnesresenären Marianne.

Varför tackade hon ja?

– Vårt möte, tror jag. Eller, så har hon beskrivit det. Vi fick en sådan fin kontakt. Det låter ju helt jävla platt, men så var det. Hennes närhet... Det finns liksom ingenting emellan.

Hur kändes det att presentera idén för någon som åldersmässigt befinner sig närmare döden än vad du själv gör?

– Det var det första vi pratade om. Tankar om det, var hon fann sig i förhållande till det och sin omgivning. Det finns som en bottenströmning i filmen, någon sorts ultimat förutsättning som var nödvändig för den här filmen. Som jag förstått det säger de att när man fyller 40, det är först då som man förstår att man faktiskt ska dö.

Och hur gammal är du…?

– Jag är 39 i ytterligare några veckor.

Mariannes psilocybin-behandling (det aktiva ämnet i hallucinogena svampar) bjuder på vackra visualiseringar, men är i själva verket verklighetsinspirerad.

– I det specifika fallet jag läste om var det mot dödsångest för dödssjuka. Det här var en person som hade fått sin tid utmätt och gått över tiden. ”Ska vi ha en middag nästa vecka?” ”Fan, jag vet inte, jag ska ju inte leva…” Men så tog hon behandlingen och upplevde en acceptans.

Behandlingen har även använts i USA för att få folk att sluta röka. När vi avslutar den timslånga intervjun har vi båda just fimpat vår fjärde cigarett. På väg därifrån öppnar jag mitt andra paket, får syn på dödsetiketten och välkomnar förstrött den röda glöden. Det krävs disciplin för att nöja sig med en enfärgad tillvaro.

The Quiet Roar har premiär den 11 april. Den 11 mars fyllde Henrik Hellström 40 år. Texten är även publicerad i Nöjesguiden #3.