Det sovande fôlket

Göteborg trampar vatten.

Har ni tänkt på hur ängsligt Stockholm är? Hur ytliga alla där uppe är? De försöker alltid bara vara ”rätt” och poserar med vad som än råkar vara inne för stunden. Usch! Har ni märkt hur de låtsas tycka om nya musikgenrer med hittepånamn och gammal obskyr skit ingen vettig människa hört talas om? Eller hur? Va? Äckligt!
Då är det väl underbart att vi bor i gamla goa Göteborg? Här är vi ju så där härligt äkta! Så bekväma i oss själva att ingenting någonsin behöver förändras. Här finns sedan urminnes tider jazzhuset-indien och Pustervik-rocken, här frodas Aveny-electrohousen och aveny-deep housen, här finns för evigt klubben som spelar ”hiphop, soul och r’n’b”. Så har det alltid varit, så kommer det alltid att förbli. Vi genomskådar all den där skitnödigheten och ser att kejsaren är naken när det ska snobbas med musik vanligt fôlk aldrig hört talas om. Göteborg är ju så genuint! Så ärligt! Så varmt!
Visst, jag överdriver i min ironi. Klubbande och klubbmusik handlar väl i grunden om att människor ska ha roligt i ett mörkt rum, kanske få chansen att reproducera och att en krögare ska tjäna en hacka på dryckesförsäljning. Kan det inte bara få vara så enkelt? Kanske det. Men när den ”ängsliga Stockholmsattityden” utpekas överallt där någon försöker gå utanför de givna ramarna, vilka är det då som blivit exkluderande?
I sin rörlighet och nyfikna beredvillighet att alltid omfamna det obekanta är den så kallade ängsligheten långt mer öppen än dansgolvsfolklighetens inskränkta masspsykos. Där filas alla vassa kanter bort och igenkänning och hemtamhet premieras gentemot det som oroar och stör genom att vara annorlunda. Man spelar ”det som går hem” och klubbgästernas skygglappar behöver aldrig fladdra till det minsta.
Nog rör det sig ibland under ytan – svartklubbar och enstaka arrangemang gör fantastiska bokningar och vågar tänja gränserna – men över dem svävar hela tiden den goa Göteborgsandan med ett löfte om att göra processen kort med alla sådana excesser. Självsäkerheten som krävs för att ängsligt söka sig vidare saknas, både hos arrangörer och gäster.
Kvar står vi och trampar ljummet vatten.

Bäst just nu
                       

1. Jazz är farligt
Nefertiti, varje fredag, premiär den 4 oktober, 23.30–03.00, 100 kr
Jazz är farligt har tidigare huserat på Strand i Stockholm och fyllt dess onsdagar med både människor och frijazz. De har därmed tagit död på den märkliga föreställningen att jazz inte längre skulle vara relevant i nattklubbssammanhang. Till Göteborgspremiären kommer dessutom första numret av fanzinet med samma namn att finnas tillgängligt.

2. Datamagi Electro Klubb
Rio Rio, den 12 oktober, 22–05, 80 kr
Vad innebär egentligen electro? Från det tidiga åttiotalets hiphopfuturism via Detroits underjord, verkar epitetet idag allt oftare få beteckna kommersiella rester från nollnolltalets sämsta år. Säkert är i alla fall att Luke Eargoggle och kompani har koll på det mest högkvalitativa som producerats i genren och alltid är redo att undervisa. Värm upp med Drexciya-backkatalogen hemma så håller Rio Rio även i oktoberkylan.

3. Klubb Parlour
Nefertiti, den 26 oktober, 23.30–04.00, 120 kr
Nefertitis hemligaste långkörare med stans mest minimalistiska PR-strategi fortsätter att en gång i månaden leverera högklassiga internationella gäster och superba resident-set till Nefertitis dansgolv, och bevisar därmed gång på gång att discon inte dog med nu-prexifet.

4. Göteborg Open Stage
Pustervik, matsalen, den 20 oktober, 19–22, fri entré
Drabbas du som jag allt som oftast av en gruvlig söndagsångest? Nystartade Göteborg Open Stage erbjuder med sin öppna scen underhållning av alla slag, som säkert fungerar utmärkt som ångestdämpare. Eller i värsta fall ångestframkallade katharsis.

betyg: 1 Clooneys
Trädgårdsgatan 2, lördagar, 22–03, 100 kr
Clooneys använder ord som ”syndernas paradvåning” och “galenskap” för att beskriva sin klubbverksamhet, och säger sig själva ha svårt att “finna alla dessa superlativ”. Men superlativ, det är ju den tredje komparationen av ett adjektiv? Det hela är mycket förvirrande. I övrigt verkar Clooneys-hösten handla mycket om “indiekärlek” och “tunga electro drop”.