Det nya klimatet (1990)

Av Per Andersson, nummer 2, 1990

Det har först hänt ingenting och ingenting i lite drygt två decennium – och nu händer allt. Kabel och satelliter och TV3. Reklam i TV, på nåt sätt i varje fall. Och i en annonskampanj har nya TV3 slagit upp dörren till en ny tv-vision. För att inte tala om alla nya jobb. Frågan är bara om alla dessa människor finns? Och kan de i så fall ge oss en kul TV?

 

Alla har sett annonserna och under åt­tiotalets sista vinter har de varit ett stående sam­talsämne vid de bardiskar där yngre journalister och andra halvkreativa mediamänniskor möts. Otroligt. Ett helt nytt läge. Nu djävlar lossnar det. Och då gäller det att komma med tåget. Glasnost!

Vill du göra TV, säger en annons, så hör bara av dig. Vi behöver massor av unga pigga medarbetare. Har du manus­idéer, säger en annan, så skicka in dem till oss. Vi vill ha dem. För vi ska starta en ny svensk T V-kanal. !!!

Av sorlet i dessa kretsar att döma har snart sagt alla skic­kat något. De som inte tänkt skicka något har snart börjat känna sig dumma och slängt iväg åtminstone en liten lapp -Glöm inte mig! Jag hör också till TV-generationen! Jag är också bildberusad!

TV4:s annonskampanj har väckt vilda förhoppningar. Två årtiondens oförlösta TV-drömmar och löskokta program­idéer har fokuserats i en ångande åstundan till denna utlo­vade nya svenska kanal.

"Alla som är under tretti går omkring med ståkuk", säger en ung deltagare i loppet.

– Tolv, trettontusen svar får vi nog in, säger TV4:s mark­nadschef Göran Arvinius med ett soligt flin. Det är helt fan­tastiskt! Även folk i min egen bekantskapskrets kommer och sticker till mig lappar med programförslag, folk som jag ald­rig skulle tro gick och tänkte ut TV-program. Det finns tyd­ligen en liten producent i oss alla!

Det var Jan Stenbecks TV3 som etablerade svensk reklam-TV i det allmänna medvetandet. Men det ärTV4 som, utan att ens ha börjat sända, har fått landets unga mediamännis­kor att tro på Det Nya Klimatet. Där man förut bara såg Sveriges Televisions höga murar, ser man nu - som i en up­penbarelse - en helt ny öppen arbetsmarknad.

Vad TV4 blir, mer än en lyckad annonskampanj, är myc­ket oklart. Även för Göran Arvinius och hans kollegor i kärntruppen.

 

DET NYA KLIMATET OCH DE TRE VÄGARNA DIT

Vad man vet är att reklam är på väg in i svensk TV. Inte i satelliternas och kablarnas andradivision utan i den riktiga televisionen, den som man i branschen kallar marksänd - ett uttryck som visserligen är korrekt men som missar poängen. För det är ju inte det att sändarna står på marken som gör skillnaden mellan riktig TV och annan. Skillnaden är att riktig TV är offentlig, och offentligheten är varje riktigt massmediums livsluft. En lika nödvändig ingrediens för en slagkraftig mediaskräll som syret är för en krutexplosion. I ett massmedium som inte är offentligt smäller det aldrig på allvar.

(Ett litet tankeexperiment som bevisar detta: föreställ er att Robert Aschbergs "Diskutabelt" hade gått i SVT i stäl­let förTV3 - då hade kvällstidningarna refererat varje svor­dom, utbrott och halsbloss, på sidorna 6,7 och mitten dagen efter sändning. Och omvänt: hade "Här är ditt liv" gått i T V3 hade kvällstidningarna inte gett utförliga refererat av varje utbrott, kram och snyftning dagen efter sändning. Säkert som amen i kyrkan.)

Reklam är på väg in i svensk TV. Vad det betyder kan dis­kuteras, och blir diskuterat, i det oändliga. Men ur unga journalisters och halvkreativa mediamänniskors perspek­tiv har TV-reklam bara en intressant följd:, mer jobb, fler jobb, åtkomliga jobb. Det Nya Klimatet.

Det kan gå till på tre sätt.

Antingen startas en ny svensk riktig TV-kanal som blir reklamfinansierad. En sådan tredje kanal förespråkar kul­turminister Bengt Göransson, hans statssekreterare Sver­ker Gustavsson föreslår en sådan i sin reklam-TV-utredning, majoriteten av remissinstanserna håller med ho­nom, moderaterna vill ha en tredje kanal, folkpartiet har i en egen rapport gett sitt stöd åt en tredje kanal.

Eller också blir det som Sveriges Radios styrelse och LO:s ordförande Stig Malm till mångas förvåning föreslog under senhösten: inför reklam men lägg den i SVT, i ettan eller i tvåan eller i båda. På så vis får man reklampengarna utan att förlora monopolbolaget under samhällets kontroll (och monopolbolaget slipper bli ett fattighus).

Och just vid årsskiftet började rykten sippra ut om att de mäktiga kretsarna dryftar en listig kompromiss. Ett både-och-förslag som kan föra tankarna till linje 2 i kärnkrafts­omröstningen: starta en tredje reklamfinansierad kanal, släpp samtidigt in reklam i en av SVT:s kanaler och bevara den andra som ren och obefläckad public service - som dock låter sig bekostas av reklampengar från broderkana­len. Då ska väl alla kunna vara nöjda och samla sig i en bred politisk majoritet. (Frågan är bara om reklammarknaden är stor nog för två kanaler.)

Vad socialdemokratin tycker vet inte ens socialdemokra­tin själv. Det stora partiet håller på att bestämma sig. Parti­kongressen 1987 sa blankt nej till reklam i TV. I höst hålls en ny kongress som förväntas säga ja, vilket av alternativen de kommer att stödja är ännu en öppen fråga.

För TV4, och några andra, kan det vara en fråga om liv och död. Redan i vår börjar SVT göra dagliga publikmät­ningar. Det motiveras med att man vill ha en allmänt bättre koll på vad som händer när utbudet ökar - men det innebär ju också att man har börjat ta fram ett förkrossande under­lag för annonssäljarna, om det nu blir reklam i SVT. ("Satellit-TV?" kommer de att säga med ett säljande leende, "vad ska du med det till, när du kan köpa plats i den äkta varan, i SVT, mitt emellan Bosse Larsson och Bengt Öste!!!")

Men det finns de som menar att Det Nya Klimatet kom­mer att förverkligas, oavsett var reklamen hamnar.

 

TV4 OCH JAKTEN PÅ DEN TREDJE MARKSÄNDAREN

Vad är då TV4, bakom den upphetsande annonskampanjen?

– Vår profil är att vara en svensk, ung, nyskapande och offensiv TV-kanal. En komplett kanal med nyheter, sport, famil­jeprogram, underhållning, drama - och programmen ska till 60 procent vara svenska produktioner. Vi kommer att sys­selsätta 1800 människor med att produ­cera program och reklaminslag! Det är en helt ny industri, en svensk TV-industri, som kommer att uppstå!

TV4:s marknadschef Göran Arvinius låter lika upphetsande som annonserna.

– Våra ägare plöjer ner 500 miljoner i starten, vi börjar sända i september...

Det låter jätteupphetsande.

– ... på kabel och satellit.

Det lät mindre upphetsande. Men Arvi­nius har, föga överraskande, några ord till kablarnas och satelliternas försvar.

– Kabelnätet byggs ut i rasande tempo. Om ett år har runt hälften av alla svenska hushåll kabel-TV. Det är ungefär samma täckning som DN i Stockholm. Vid mitten av 90-talet kommer 75 procent av hushål­len att ha kabel-TV. Så det är absolut inte ett ointressant medium.

Nä. Men ponera att det blir reklam i SVT, vem i hela världen skulle då vilja köpa reklamplats i en aldrig så komplett svensk kabelkanal? Den allmänna uppfattningen är att ingen skulle vara intres­serad, och Arvinius medger i nästa andetag:

– Målet för hela det här projektet är na­turligtvis att få den tredje marksändarrättigheten. Det är vad alltihop är inriktat på.

Och det är alltså inte ens beslutat att det blir en tredje marksändarrättighet. Och blir det en tredje kanal finns det även and­ra tunga spelare som vill ha den. Och ändå vräker ägarna in en halv miljard.TV4 är ett vågspel av svindlande proportioner. Det började för fyra år sedan när Ingemar Leijonborg slutade som fictionchef på TV1 och startade bolaget Nordisk Television/ TV4, först med Proventus som finansiär. Bolaget ägs nu av Wallenbergsfärens in­vestmentbolag Investor och Providentia, tillsammans med Lantbrukarnas Riksför­bund, förlaget Natur & Kultur, försäk­ringsbolaget SPP. En liten kopia av SVT:s uppbyggnad med de s.k. folkrörelserna som ägare?

– Ägarsammansättningen är också ut­formad speciellt för att TV4 ska bli den tredje marksända kanalen, säger Arvinius.

Men nu har TV4 tröttnat på att vänta, eller kanske vågade de inte fortsätta vara osynliga, den 15 september 1990 börjar de sända via satellit. Med 60 procent svensk produktion och egna nyheter i full skala (Lars Weiss som startade 20:00 och Janne Andersson som startade ABC-Nytt, Stockholmsområdets regionalnyheter, är värvade som chefer). Det blir inte den stora revolutionen, men det blir en ny svensk satellitkanal som är mycket ambitiösare än föregångarna - redan det kom­mer att sluka en försvarlig mängd prog­ram.

Vem ska göra alla dessa program, lyder den stående följdfrågan.

Det finns två teorier på den punkten.

Den ena är en vision av en guldålder: Över hela landet myllrar det av begåvade ungdomar som inte släppts in i det slutna SVT, där genomsnittsåldern för producen­ter är 51 år. Öppna en dörr för dem, ge dem några hjälpande händer, och så ska vi få se på ny, ung, lysande television!

Den andra teorin är mer pessimistisk: Det är ruggigt svårt att göra bra TV. Det finns inget utbildat folk, det är ont om er­faret folk, bra idéer är alltid sällsynta. Så ju mer sändningstid det blir, desto mer skit kommer vi arma tittare att bli utsatta för.

TV4 håller förstås på den första teorin, guldåldern.

 

MEN VEM SKA DÅ GÖRA PROGRAMMEN? OCH HUR?

TV4 SKA ARBETA ENLIGT CHANNEL 4 modellen - en liten personal på stationen som beställer programmen av fristående produktionsbolag, med undantag för ny­hetsredaktionen ska inte en enda produ­cerande människa vara anställd. Mo­dellen är uppkallad efter den engelska ka­nal som varit åttiotalets klart lysande stjärna på den internationella TV-himlen, och i den svenska debatten har man länge svängt "Channel 4-modellen" omkring sig som en helig trollformel. Men redan efter en liten stunds eftertanke inser man att denna modell inte åstadkommer något på egen hand, ju. Och så är vi tillbaka vid frå­gan om vem som ska göra programmen.

– Det är helt centralt för TV4 att öka den svenska TV-produktionen. Det är egentli­gen det som motiverar vår tillkomst, säger June Carlsson, den f.d. programledaren för 20:00 som efter närmre tjugo års arbete med nyheter i Kanal 1 gick över till TV4 1987. Hon har ingått i den hårda kärnan som finslipat strategin, när kanalen nu går över till sändande organisation är hon chef för fakta och journalistik som ligger utan­för nyheterna.

– Det finns massor av duktiga journalis­ter, massor av begåvade bildmänniskor, och massor av intresserade. Men det sak­nas förstås folk med erfarenhet.

– Nu tar vi ansvar för att utbilda nya TV-medarbetare, och för att få in fria produ­center och beställningsfilmare i ett TV-tänkande som de inte haft anledning att utveckla tidigare.

– Jag är övertygad om att det går. Men det blir inte lätt, och det är absolut inget som ligger serverat för oss. Det finns en enorm vilja därute att lära sig det här me­diet, det vore synd att inte ta till vara den.

Under vintern och våren har TV4 en programledarutbildning, med 24 blivande mediapersonligheter som valts ut bland något tusental sökande.

– Vi måste jobba mycket med formen och presentationen. Det är något av mitt hjärtebarn. Och vi ska ha våra egna prog­ramledare, som vi lanserar, och de ska vara välutbildade. Det är rent av en del av TV4:s profil, som jag ser den, att presenta­tionen ska vara mycket professionell.

– Form och presentation är också vikti­ga for att få programmen att se ut som TV4. Det får ju inte se ut som femtio pro­duktionsbolag som har fått ett gemensamt sändningsutrymme.

Om vi vänder på frågan, då. Vad är det June vill ha av alla dessa TV-sugna unga journalister? Vad är det för program hon har tänkt sig?

Hon vill förstås inte ge bort några god­bitar till konkurrenterna som redan sän­der, men ett konkret exempel kan hon ge.

– Vi ska ha ett ordentligt ekonomiprog­ram, den idén är ju inte så märkvärdig men det är ändå ett program man saknar. Det ska inte vara begränsat till privatekonomi eller konsumentfrågor, utan ett brett prog­ram på bra sändningstid som ska försöka hitta en stor publik. Som en Veckans Af­färer i TV. I pressen har ju ekonomijour­nalistiken ynglat av sig enormt under 80-talet, det finns massor av folk som har ak­tier och intresset för näringslivet är stort. Det är mycket konstigt att SVT inte har gjort ett sådant program för länge sen.

– Men vi ska också ha specialiserade program. Om jakt. Om golf. Program som inte vänder sig till den stora publiken, utan till en liten, aktiv, trogen publik. Det finns en hel rad ämnen man kan täcka i sådana program, där man inte behöver begränsa sig av att jaga ratingsiffror.

– Andra tankar som vi tänkte för två år sedan har redan blivit gamla. Ett resema­gasin har till exempel redan dykt upp i SVT. Man måste försöka tänka på vad som ligger runt nästa hörn.

Och runt nästa hörn ser June Carlsson klar och ren journalistik.

– Nu har det varit "infotainment" överallt, och en del sådant kan väl vara bra. Men när vi kommer igång tror jag publiken är mogen för renare, rakare jour­nalistiska program.

– 1 grunden måste all TV vara underhål­lande - men det betyder inget annat än att man måste fånga tittarna. Inte minst 20:00 visade att man kan syssla med tunga, all­varliga ämnen utan att tittarna tröttnar. Det handlar om rätt förhållningssätt och professionalism. "60 minutes" är år efter år ett av USA:s mest sedda program. Jag tänker inte ge mig och säga att allvarligt samhällsmaterial måste få dåliga rating­siffror.

Och hon ser en blomstertid för svenska TV-reportage.

- Jag vill återupprätta reportaget, och det är det väl många som vill. Jag vill se reportage om svensk nutid och verklighet, med mer journalistiskt driv och aktualitet än vad som finns i den dokumentärfilmtradition vi har.

 

GÅR SVT TROTS ALLT SEGRANDE UR TUMULTET

– SEN GÄLLER FÖRSTÅS ALLMÄNT ATT vi måste göra allt bättre, helt enkelt. Och bättre utnyttja T V-mediets unika egenska­per, närvaro, timing, nu-känsla. Vi har ny lätt utrustning som gör att vi kan ha en ka­mera i varenda buske på ett helt annat sätt än SVT klarar. Och även i de gamla vanliga bevakningsområdena ska vi nog kunna hitta andra saker än SVT med sin åld­rande medarbetarskara.

– TV4, med all sin entusiasm och pion­järanda, är en vitamininjektion. Det har effekt inte minst på SVT.

Säger Ignas Scheynius, den unge man­nen bakom SVT:s förbättrade sätt att han­tera långfilm.

Det är ju så med det stora monopolbo­laget att det är både uselt och lysande, pre­cis som Sverige självt. När man ser de patetiska, licensinköpta plankningarna av utländska shower, med skådespelare eller sportjournalister som försöker spela prog­ramledare, när man ser hur det självständiga public serviceföretaget känner sig tvingade att komplettera sitt utbud med TV-versioner av kvällspressens jönsigaste sidor som "Uppdraget" och "Trekvart" – då önskar man att någon ville lägga ner företaget och börja om från början. Men när man ser sådant som "Dokument utif­rån" eller "Bullen" blir man glad, när man ser stora komplicerade direktsändningar som "Daily Live" hanteras smidigt och sä­kert, när man ser dokumentärredaktio­nens samarbeten med Tom Alandh och andra – då inser man vilket enormt yrkes, kunnande det finns i vårt gamla TV-hus.

Och när man ser hur långfilmen på knappt ett år har lyfts fram ur det sömni­ga bakvattnet, fått profil och presentation och riktning – då ser det ut som att SVT fortfarande är mottagligt för goda idéer.

– Jo, men det har varit en arbetsseger, säger Scheynius. Man måste hela tiden föl­ja sina idéer och trycka på så att de blir ge­nomförda. Det har varit många som kommit med goda idéer, lagt fram dem, och sen har ingenting hänt.

Scheynius, som kom in i TV genom Filmkrönikan, knöts i mars -89 till lång­filmsredaktionen. 1990 kommer SVT att visa 400 långfilmer (tidigare rekord var 250), många av dem i serier, många med inledande intervjuer och presentationer, alla under den nya långfilmsvinjetten som visar att det är en och samma redaktion som ligger bakom alltihop. Det hänger samman.

– Det är naturligtvis filmerna, inköp och programsättning, som är huvudsaken, men vinjetten är viktig - och det är nästan exakt samma vinjett i ettan som i tvåan, vilket är fullständigt revolutionerande för SVT. Man måste låta redaktionerna profi­lera sig mer, då kan SVT bli mycket rikare. Och samtidigt måste kanalerna börja sa­marbeta - det enda vettiga är att slå ihop dem, se dem som en enhet som har två ka­naler till sitt förfogande.

Så sant. När man hör dem leka reklam-TV för våra licenspengar ("Kanal 1 - Den Första Kanalen!", "TV2 - Sverigekana­len!") blir man också trött. Men Ignas Scheynius har alltså hopp om SVT.

Så mycket hopp att han, efter moget övervägande, tackade nej till det feta anbu­det att bli inköpschef för allt utländskt ma­terial på T V4.

Han ger tre skäl, det ena är helt enkelt att man inte vet vad TV4 blir.

– Jag fick intrycket att man åtminstone de första åren skulle vara tvungen att arbe­ta med en lite blek och annonsvänlig in­riktning. Och det gick inte att få något besked om hur mycket pengar jag skulle ha att röra mig med, och det är ju oerhört viktigt för resultatet.

Det andra är att han inte är färdig med SVT.

– Det skulle kännas trist att lämna detta arbetet oavslutat. Hittills har jag fått gehör för mina idéer.

Det tredje är att SVT ser ut att piggna till.

– Det ska införas en ny organisation i år, som ger större handlingsfrihet och integri­tet. SVT har ju länge jobbat med en ext­remt stark centralisering av besluten. Men det har inte gått så bra. Nu har de tydligen insett att man måste ge folk förtroende att genomföra sina idéer.

En av Scheynius idéer är natt-TV

– TV måste bli djärvare, egensinnigare och mer okonventionellt. Natt-TV skulle ge utrymme för sådant. Man skulle helt en­kelt använda den lediga sändningstiden på natten till att sända experimentprogram, kortfilm, unga oslipade produktioner av alla möjliga slag.

– Jag tror att det mycket väl kan bli SVT som går stärkt och vitaliserad ur det här tumultet. Man anställer inte längre några nya producenter, istället lägger man ut job­ben på alla de produktionsbolag som även jobbar åt satellitkanalerna. Det finns kom­petens i TV-huset, det som saknas är djärvhet och öppenhet, och det finns hos produktionsbolagen.

Det låter bekant. Det är ju "Channel 4-modellen"! Här också? Ser ut att bli en strå­lande marknad för produktionsbolagen.

 

MED TRAFIKMAGASINET SOM FÖREBILD

MEKANO HAR VARIT ÅTTIOTALETS mest omtalade reklam- och beställnings­filmbolag. Där arbetar bröderna Johan och Anders Skog, åttiotalets mest omta­lade unga svenska reklamfilmare. Nu när det är nittiotal och det ska bli glasnost i TV har Mekano startat ett dotterbolag – Mekano Television, som bearbetar TV-kanalerna med programförslag.

– Precis som alla andra har vi börjat rota i våra programidéer, säger Johan Skog. Vi hade ett möte där vi listade 40 konkreta programförslag, en del nya och en del som vi hade på lager sen tidigare.

- Vi har ju lämnat massor av program­förslag till SVT genom åren. Massor. Men det är inte många som har blivit gjorda. En serie stadsporträtt som vi gjorde till­sammans med Bobo Karlsson och "Nat­tövning", ett konstvideoprogram av Peter Meyer där vi mest var produktionsbolag åt honom. Det är allt.

Nu är det stor idémönstring inför Det Nya Klimatet. Ett litet program som brö­derna Skog har gjort testinspelningar på går under arbetsnamnet "Audition".

– Vi har varit runt med en mobil studio och låtit folk gå in och göra något - vad som helst - på en minut. Sen redigerar vi ihop bitarna till tiominutersblock. Det har blivit rätt fantastiskt. Det är otroligt vad folk kan göra på en minut.

Men det mest ambitiösa projektet är ett förslag till ett musik- och trendprogram för TV4, som verkar vara mycket väl förankrat i den blivande kanalens ledning. Skivpro­ducenten Magnus Frykberg är en av prog­ramledarna, journalisten Jan Gradvall som ibland medarbetar i denna tidning in­går i arbetsgruppen.

– När Anders och jag gjorde "Nattpat­rullen" förTV3 satte vi formen först, säger Johan Skog. Nu arbetar vi tvärtom. Det är ett billigt, enkelt, traditionellt program till formen, men extremt kunnigt. Vi kan all­tid få det att se modernt ut, det vi satsar energin på är det journalistiska innehållet.

(Ett litet prov på hur föga vaket SVT kan vara när det vill sig illa: när Skog och de andra för ett år sedan presenterade sam­ma förslag för Kanal 1 blev svaret nej, för "det är ju precis det samma som Toppstationen med Clabbe af Geijerstam ska göra"!)

– Detta är väl det tredje förslaget till pop-program jag arbetat med, sen orkar jag inte med sådant längre, säger Skog. Nu vill jag göra matprogram. Och ett New Age-program - det skriver jag på nu.

Och hela tiden har Johan Skog en före­bild hämtad från SVT.

– Trafikmagasinet. Det tycker jag är ett av TV:s absolut bästa program. De vet pre­cis vad de sysslar med. Och de är inte så djävla pedagogiska, utan tillåter sig att vara initierade, gå in på detalj. Jag har in­gen bil, inte ens körkort, men jag tycker Trafikmagasinet är enormt intressant ändå. De bryr sig om det de pratar om, de kan förmedla det och de vågar vara smala - då blir det intressant även för den som inte kan ett dugg! Det är den stora förebil­den. Vårt pop-program är som Trafikma­gasinet!

 

PÅ BESÖK HOS DET ETABLERADE PRODUKTIONSBOLAGET

JAN STENBECKS TV3 BLEV INTE NÅGON större sensation som massmedium. De öppnar en annonsmarknad för svensk TV-reklam, och sen sätter de sig i London och sänder i huvudsak inköpta engelska och amerikanska program. Nu ska de till och med lägga ner sina egna nyheter. Den mest påtagliga effekten av TV3 är att folk har börjat säga "SVT är faktiskt bra". Men TV3 har två egna produktioner med viss ambition och båda har blivit uppmärk­sammade - Robert Aschbergs skrikiga de­battprogram "Diskutabelt" och det mediakritiska magasinet "Stoppa pressarna". Båda görs av Strix Television, ett Stenbeck-ägt produktionsbolag - och det bolaget har sedan starten för ett år sedan blivit något av en sensation inom kretsar­na av TV-sugna journalister och halvkrea­tiva mediamänniskor. Varje vecka ringer femton-tjugo ambitiösa ungdomar och sö­ker jobb eller praktikplats, eller lägger fram programidéer.

Strix är nämligen ett produktionsbolag som bara gör TV - ännu ett tecken på Det Nya Klimatet. Tidigare har produktions­bolagen gjort reklam- och beställningsfilm, rockvideor, TV, allt i en enda röra. Strix äger i sin tur Rally TV som produ­cerar reklam- och beställningsfilm.

– Så att vi håller i sär journalistik och reklam, som man gör på tidningar, säger Strix-chefen Pelle Törnberg, tidigare re­daktionschef på Radio Stockholm.

Strix ägs av Jan Stenbeck, men arbetar åt alla som köper TV-program: TV3, Kanal 1, TV2.

– Stenbeck tog kontakt med mig och Robban Aschberg och undrade om vi ville starta ett produktionsbolag. I första hand för att producera "Diskutabelt" åt TV3, men också för att han tror på TV-produktion som affärsidé. Vi ställde som krav att få jobba över hela fältet, och inte bara vara ett serviceorgan åt TV3.

Kärnan av fast anställda på Strix är fem personer, på Rally T V fyra. För närvarande är runt 35 medarbetare projekt-anställda för att arbeta med de produktioner som är igång. Och det är inte lite Pelle Törnberg räknar upp. För TV3 "Diskutabelt", "Stoppa pressarna", ett matprogram, "Kungliga journalen", och en handfull ens­kilda program. För Kanal 1 "Sputnik", ett par dokumentärer, och reportage till "Trekvart". För TV2 en längre dokumen­tär och några televiseringar av konserter.

Dessutom driver Strix en lokal-TV-station i Bergen, Norge.

– Ja, det är väldigt mycket program vi får ut av så få medarbetare. Vi arbetar enkelt och billigt och alla får vara beredda att göra allt. Det är tröttande, men roligt.

Redaktionen som gör "Sputnik", en halvtimmes stökigt ungdomsprogram i veckan åt Kanal 1, består av tre personer.

– Det är nog världsrekord, säger Nicola Söderlund, en av Sputnik-redaktörerna, som också gör beställningsfilm i eget bo­lag och har jobbat med "Daily Live" och "Stina med Sven" på SVT.

– Programmet produceras under vec­kan, på tisdag natt sätter vi ihop det och så sänds det på torsdag. Det blir väldigt slitigt ibland, men kul förstås. Men det är ju inte bara vi tre som gör programmet, vi jobbar mycket med frilansande inslagsmakare - ibland folk som är helt gröna.

Strix har inte valt sin lågbudgetlinje bara för att bygga upp en trevlig och kamratlig stämning mellan medarbetarna. Som Pelle Törnberg ser det är billiga produk­tionssätt en absolut nödvändighet om alla de talanger som förmodas myllra i buskar­na ska kunna göra TV för de allt fler kana­lerna.

– Hur ska TV4 kunna hålla 60 procent egen produktion när SVT knappt klarar 50 procent? Den enda lösningen är att man blir oheligare, opretentiösare, infor­mellare i sitt sätt att arbeta än monopolet har varit.

– TV-världen borde också utsättas för en desktop-revolution, så att den uppblåsta och romantiska föreställningen om mediet bryts ner. Jag har alltid hävdat att VHS-teknik går att använda för TV - när ma­terialet har dokumentära kvaliteter som är så starka att bildkvaliteten blir underord­nad. På vår lokal-TV-station i Bergen an­vänder vi bara super-VHS. Där har vi en möjlighet att testa nya människor som är helt unik, bara efter ett par veckor kan de sitta som programledare.

Pelle Törnberg har sin egen variant av teorin om guldåldern.

Det stora problemet för TV-bolag i Sverige idag är bristen på kompetenta me­darbetare. Vilka egenskaper är det som be­hövs? Jo, det ska vara idérika slitvargar som är bra på att berätta en historia och som är duktiga på research - och research kan betyda allt från att ta sig förbi en vakt­hund till sekreterare för att få ett uttalande av rätt person, till att hitta en parkerings­plats för reportagebilen.

– Människor med de egenskaperna hit­tar man på tidnings- och radioredaktioner. Så det är i första hand journalister man ska värva. Sen får man hitta andra människor som är specialister på vårt medium, som kan göra TV av deras idéer.

Strix arbetar med två sådana specialis­ter. Svensken Peter Goldman, veteran med internationella meriter, som bland annat gjorde Beatles första videor. Och amerika­nen Mikey Rosenfeld, f.d. producent hos CBS som ensam med en kamera gjort guerrilla-TV från Libanon och Gazaremsan, och som nu engagerar sig i Bergens lokal-TV

– Men jag börjar också längta mer och mer efter nittiotalets ojournalistiska un­derhållare. Som kommer in och är helt frisk och ny. Det måste finnas massor av duktigt folk på... sjukhus? Reklambyråer? Posten?

En aning om vad Törnberg vill med icke-journalister i TV fick man för några år sedan i "Oförutsett", som han produ­cerade för SVT. Kristina Lugn, Jörn Donner och Bert Karlsson frågade ut en känd och viktig person per program. Det var fullständigt unikt och underbart.

– Tycker du det? Roligt att det är någon som gillar det. Jag tycker väl själv att prog­rammet blev OK, fast det fick för stor dig­nitet, det skulle ha legat senare. Men jag tycker vi lyckades med att göra ett prog­ram som var helt uppbyggt kring dessa tre människor och deras temperament

– Felet som SVT ofta gör är att de försö­ker sno även den typen av program från utlandet. Som när de gör "Oldsberg för närvarande" med "David Letterman Show" som förebild. De tror att det är en programform som går att kopiera - men det är ju en människa!

 

SEX, LÖGNER OCH QUIZZAR

Undertiden närmar sig den 15 september och TV4:s premiär. Medarbetare kontrakteras och chefer anställs på lö­pande band. Någon nöjeschef har de när detta skrivs inte hittat. Det är ute på stan att Hannes Holm blivit erbjuden jobbet men tackat nej, och TV4 har diskussioner igång med en handfull journalister och TV-personer med sinne för humor och förankring i rockkulturen. Nöjesavdelnin­gens arbete spänner över såväl journalis­tisk bevakning av musik- och nöjesbranscherna som egna shower, un­derhållningsprogram och korta komedier.

I väntan på nöjeschefen sköts förbere­delserna av Tomas Alfredson och Ola Ols­son, som läser programförslagen och under vintern ska sätta igång provproduk­tioner av de bästa.

Tomas Alfredson, son till gamle Alfred­son, regisserade lågbudget-videorna till "Listan" och skrev "Schedblad" tillsam­mans med pappa Hans. Han är "ung­domskontrollant" i duon. Han talar sig varm om Johan Skogs m fl enkla men ve­derhäftiga musik- och trendmagasin, och han utlovar att med T V4 ska vi äntligen få ett bra svenskt rockprogram.

– Vi är igång med några andra pilotpro­duktioner också. En topplista i lite annor­lunda form, några gameshows... jag vågar inte berätta mer exakt för det är kanske så bra idéer att någon snor dem.

– Förslagen vi har fått in är väl som i alla liknande sammanhang - nio av tio är inte så bra, men det gäller att känna igen det tionde, bra förslaget när man läser det.

– Egentligen tror jag inte man behöver stöka om så enormt mycket för att det ska se nytt och modernt ut. Se på "Sex, lies & videotape", till exempel. Det är en film som egentligen är rätt traditionell i sin berättelse och sin dramatiska konflikt men den är genomförd på ett otroligt friskt och ungt sätt. På samma sätt tror jag att det finns mycket att göra i TV:s ut­förande, som ingen har provat. TV är det yngsta mediet men samtidigt det mest konservativa, åtminstone i Sverige. Och om vi fyller de traditionella grundformer­na med nya ansikten, nya tankar, ny mu­sik, ny grafik, och får det att se lite snyggt ut - då räcker det långt.

– Se på vad Ignas Scheynius har gjort med långfilmen i SVT. Det är ett bra exem­pel på hur lite det egentligen behövs för att gpra ny och bra TV.

Den andra hälften av TV4:s nöjesduo, Ola Olsson, är berömd och omdebatterad som den som införde den s.k. Dallas-dramaturgin i Sveriges Television, skapare av bland annat "Varuhuset" och "Det var då", men även folkliga moderniteter i un­derhållningsområdet som "Razzel". På TV4 har han ett finger med i all underhåll­ning och fiction.

– Vi satsar ju på ungdomen och just på underhållningssidan betyder det att vi gör quizzar, lekar, korsord, topplistor och allt det där. Men sen ska vi också ha familjeun­derhållning på fredag- och lördag-kvällar, typ "Razzel" eller "Nöjesmaskinen".

– Det finns nog inte så mycket att hitta på när det gäller grundformen. Allt har gjorts. Men i utförandet ska det vara nytt. Och svenskt. Vi undviker att köpa in ut­ländska program och kopiera dem. Något kan väl vara köpt, men det blir övervä­gande egna originalprogram.

Vilket par. En norrmalmsk media-hipster som pratar om "Sex, lies & videotape" och en amerikaniserad folkhemsunder­hållare som talar om "quizzar" (uttalas "kvissar"). Men det är ju faktiskt tänkbart att det i brytningen mellan dem kan kom­ma fram utmärkt TV. Det vet vi inte förrän den 15 september, och allt är möjligt i Det Nya Klimatet.

När det gäller drama skissar Ola Olsson raskt upp en produktion som ser svind­lande ut. TV4 ska alltid ha en följetong rul­lande. Den första, "Destination Nordsjön" i 30 avsnitt, är redan inspelad med Sonet som producerande bolag. Nästa spelas in under våren, 32 avsnitt av "Rosenholm" i skånsk slottsmiljö med gott om hästar och hästsport. Samtidigt ska en deckarserie i åtta entimmesavsnitt spelas in. Och under sommaren och hösten görs sex TV-filmer av långfilmslängd.

– Det är alltså inte TV-teater, utan en motsvarighet till amerikanska TV-movies. Enklare berättelser och lägre budget än biograffilm, som tar upp aktuella ämnen med samhällsanknytning.

Ingen utomstående förstår hur det ska gå till, menTV4 säger att det finns produk­tionsbolag så det räcker för all denna dra­maproduktion.

"OM MAN BARA SPRUTAR IN TILLRÄCKLIGT MED PENGAR..."

En ung tv- och fillmakare som hunnit vara med ett tag säger:

– Den där reserven av oupptäckt talang överdrivs kraftigt. Det är lite kusligt att TV4 ska ha 60 procent egen produktion och nästan helt litar till en massa folk som skall komma direkt in från ingenstans eller från skolbänken. Och som skall göra bättre program än SVT har lyckats göra!

– De flesta som håller på med att göra TV i Sverige är inte särskilt duktiga - var­för skulle det då finnas en hel uppsättning andra människor som är duktigare men inte har kommit igång? Och film och TV är till största delen hantverkskunnande, om man bara har kul idéer kommer man inte långt.

TV4:s marknadschef Göran Arvinius säger:

– "Vem ska göra det? Vem ska göra det?", det tjatar somliga om hela tiden. Men pengar brukar ju ha en fantastisk inverkan på varje bransch. Finns det till­räckligt med pengar kommer det också fram talang. Se på restaurangbranschen! För tio-femton år sen fanns bara Tore Wretman, men nu vimlar det av bra kra­gar och krögare.

 

 

NÅGRA TV-PROGRAM VI SKULLE VILJA SE

 

HELA SANNINGEN

TV3 var först med sitt "Stoppa pressarna", men numera har varje kanal ett massmediakritiskt magasin "Hela sanningen" skiljer sig från mängden genom att lämna studion, och använda reportageform för sina påhopp på slarviga kollegor. Varje vecka berättas "hela sanningen" om en nyhet som väckt uppseende, luckor fylls i, bakgrunder ges, källor klagar över att ha blivit felciterade och jour­nalister klagar över att ha varit stressade. Programmet rekonst­ruerar nyhetsmaskinens arbete, och eftersom journalistiskt arbete i sig har en dramaturgiskt tacksam form blir programmet både spännande och folkbildande.

 

STORA JOURNALEN

Namnet på detta snartiga mode- och designprogram anspelar förstas på Ingrid Schreweiius klassiska lilla journalen", och hela programmet är en skamlös stöld av hennes form, idé och arbets­sätt. Den enda - och avgörande - skillnaden är att det här handlar om dagens mode och design.

 

DISKETTSTATIONEN

Redan på åttiotalet kom datorerna in i de flesta svenskars var­dagsliv, men det dröjde ett tag innan TV fattade galoppen Programledarinnan, den femtonåriga Lisa Chiang, är en virtuos hacker och en av nittiotalets stora mediakändisar Med knivskarpa och hem­känsla bevakar hon och hennes redaktion såväl hemdatormark­naden som datorteknikens användning i allt från musikproduktion till löneutbetalningar. Deras reportageserie om databrott i den svenska bankvärlden vinner stora journalistpriset och tvingar fram ny lagstiftning, samt tre bankdirektörers avgång sedan det avslöjats att de låtit skyla över en stor datoriserad stöldhärva för att inte förs­töra kundernas förtroende för banken Lisas lillebror Bo har sin egen krönika, "Veckans programmeringsknep", i slutet av sändningen. {Signaturmelodin är en remix av Count Basies "Whirly Bird" som på sin tid inledde Eric Bergstens Tekniskt magasin".)

 

DOKUMENT INIFRÅN

"Dokument utifrån" är fortfarande något av det absolut bästa i TV, men detta nya program är ännu bättre. Den ökande arbetsmarkna­den för TV-journalistik har lett till att en stor och kompetent yrkeskår har växt fram på bara några år. Här gör de TV-reportage i klassisk BBC-stil – underbart genomarbetade, konkreta, detaljerade, sam­manhängande, faktakontrollerade, balanserade men hårdslående - om det nutida Sverige, från Ystad till Haparanda!

 

KORTFILMSBIOGRAFEN

En så självklar idé att det gick några år in på nittiotalet innan nå­gon kom på den - sedan blev den en av decenniets stora succéer. Det timslånga programmet (med tre fasta speltider i veckan så att man kan gå till biografen när det passar en) visade till en början godbitar ur den kortfilmsproduktion som redan fanns: elevfilmer från Dl, novellfilmerna från Växthuset, entusiasters verk på Super 8 och VHS, de fria filmarnas kortfilmer som på den tiden bara visades på Filmens Dag. Men snart blev "Kortfilmsbiografen" en av de vikti­gaste scenerna för rörlig bildkonst i landet, alla filmare - unga som gamla - har nu börjat bombardera redaktionen med nya berättelser på högst 15 minuter {ett stenhårt krav). Många av filmerna går se­dan som förspel på biograferna, etter till långfilmer i TV.

 

KULTURLIV

Att det var så lite som behövdes för att göra ett banbrytande kulturprogram!? Och att det skulle dröja så länge innan någon kom på det!!'? Här appliceras för första gången normalenergisk journa­listisk arbetsmetod på kulturområdet. Här talas det äntligen om kul­tur i normalt samtalstempo, reportagens klippteknik är rapp och effektiv, och redaktionen har en förkärlek för närmast aggressiv branschbevakning. Åttiotalets schablonform för TV:s kulturbevakning – släpiga och generöst pauserande röster, till långa stilla­stående bildmontage och ljumt eftertänksamma syntklanger - är redan bortblåst och bortglömd.

 

LOKALNYTT-SVERIGE

"Sverige är inte litet, det är Stockholms som är litet och proble­met är att Stockholm alltför länge har trott sig vara heta Sverige", säger programledaren en 36-årig journalist som aldrig tidigare haft ett fast jobb och som under sin långa bana som vikarie har ar­betat med kommunbevakning i 112 kommuner.

1 varje program görs ett ingående reportage om en lokalpolitisk fråga någonstans i Sverige, från det besynnerliga spelet kring kom­munala byggnadsentreprenader i Malmö till de parodiska förveck­lingarna kring trafiksignalen i korsningen Storgatan-Smedgatan i Gällivare. "Den roligaste politik som finns är kommunpolitik", fort­sätter programledaren, "många tvivlade på att det skulle gå att lan­sera kommunpolitik som riksmaterial - men det gick ju bra!" Jaminsann, tittarsiffrorna är skyhöga.

 

LOKALNYTT-EUROPA

Denna europeiska samproduktion startades med den svenska succémodellen som förebild. Här kastas vi rakt in i heta lokala konf­likter från hela kontinenten - avloppssystemets förfall i Krakow, bostadssaneringen i Lyon, fifflet kring cafélicenser i Salzburg. För­bluffande spännande.

 

KÄNN DIG BLÅST!

Detta rasande konsumentmagasin har ibland beskyllts för att vara "infotainment", som det hette på åttiotalet, men det är ingen tvekan om att redaktionen är besjälad av äkta vitglödgad världsförbättramit. Med lättrörlig handkamera och outtröttliga reportrar ja­gas alltför sluga affärsmän ända in i sovrummet om det behövs för att tvinga ur dem en kommentar Redaktionens grundsyn har ibland

 

DE  STORA SPELARNA

Nu ska vi inte låta oss luras avTV4:s annonskampanj. Om det nu blir en tredje, reklamfinansierad och marksänd svensk TV-kanal är det inte alls säkert att det är TV4 som ska ta hand om den Det finns fler stora, tunga, maktiga spelare på banan och ett in­tensivt manövrerande och påtryckande är i gång sedan många år. Om beslutet om en tredje kanal kommer blir det vilt slagsmål mellan elefanterna som alla har sina för- och nackdelar. Det troligaste är väl att ingen av dem får förtroendet ensam, utan att två av kamparna allierar sig, sopar mattan med de andra och vinner kanalen.

 

BONNIER FÖRETAGEN

Har redan långfilmskanalen SF-Succé, betal-TV som utmanar Esseltes Film-Net. Bonnier slår sig för bröstet och pekar på sin långa publicistiska tradition – Dagens Nyheter, Expressen, förlaget – och SF:s tyngd på filmområdet. Felet är bara att Bonnier redan är för starka i den svenska media­världen. Inte ska deras monopolliknande städning förstärkas ytterligare med en TV-kanal?, säger motståndarna

 

ESSELTE

Har den framgångsrika betal-TV-kanalen Fiim-Net, som visar långfilm, och den lilla programsändande satellitkanalen TV Plus, som inte gjort större väsen av sig. Dessutom stor videodistri­butör, med spirande verksamhet på biografmarknaden År det allt? Nej, Esselte har också ekonomisk råstyrka och en stark ambition att bli ett stort mediaföretag. Förra gången Esselte bra­kade ihop med Bonniers SF, på biomarknaden, slutade det med att fienderna slöt fred och de­lade på pengarna i bästa sämja. Kan det hända igen?

 

JAN STENBECK, KINNEVIK/MEDVIK

En finansbuse med massor av pengar och en uttalad målsättning att göra svenska media frispråkigare, råare och djävligare. Kan en sån få lov att vara med i en Stor Samhällsangelägenhet som en ny TV-kanal? Vem vet? Han har ju trots allt startat TV3, som inte bara har försprång på reklammarknaden utan också för ett par respek­terade program, och tidningen Z, som tas på fullt allvar trots att den är rå och djävlig,

 

NORDISK TELEVISI0N/TV4

Det största vågspelet av dem alla, men också det bolag som mest målmedvetet konstruerats för att se ut som den självklara kandidaten till den tredje kanalen. Initiativtagaren och pådri­varen Ingemar Leijonborg är en tung och välmeriterad TV-veteran, och han har samlat fler namn av samma kaliber omkring sig. Bolaget ägs av Wallenberggruppen, LRF, SPP och Natur & Kultur – vilket garanterar såväl tillgång till kapi­tal som bred förankring i samhällets mäktiga skikt. 1 en dödsföraktande satsning för att bevisa sitt allvar börjar TV4 sända via satellit den 15 sep­tember, med 60 procent svensk produktion.