Illustration: Daniel Eriksson
Modellen är den evigt smala, evigt unga. Som produkter på ett varuband glider de förbi med blicken höjd mot ett abstrakt ingenting. Diskussionen om de uppenbara problemen med modellindustrin fastnar ofta i kulturkrocken mellan modevärlden och den övriga världen. Sanna Samuelsson funderar på modellyrket och ser kusliga paralleller till massproduktion.
Varför är modeller alltid så smala? Diskussionen som aldrig börjar, slutar, eller kommer någonvart. Varför är de, eller ser ut att vara, utsvultna och varför anses det eftersträvansvärt? Varför gör ingen något, när alla är överens om att människor inte ska behöva svälta sig för att ha ett värde?
Det är en paradox, modeller är upphöjda som ideal och samtidigt nedtryckta. Slutsatsen jag drar är, vilket kan kopplas till piedestaler och upphöjning i allmänhet, är att modeller inte räknas som människor. De är bilder snarare, förbiflimrande modedockor som bara existerar på catwalken och i annonsen eller modejobbet. De är en vit kanvas som designern, stylisten eller fotografen målar på. Deras övriga liv och hälsa är irrelevant. De är symboler för modets eviga ungdom och förnekande av det klibbiga, köttiga och mänskliga. Faktumet att modeller är människor och således köttiga som alla andra kan undvikas genom ett ständigt utbytande av dem och fixeringen vid den exakta åldern 13–25.
Det är ett perfekt system. Eftersom modellerna ständigt ”försvinner iväg” när de inte passar längre behöver de inte bli en börda för modeindustrin. Modellerna är där tillräckligt kort för att inte börja ställa krav. Tillräckligt för att inte bli klibbiga, köttiga och jobbiga.
Utbytandet av modeller förenklas och baseras på att de, förutom ett gäng toppmodeller som är kända, liknar varandra till förväxling. De påminner om kloner och rör sig stelt på en varubandsliknande plats, catwalken. Parallellerna till produkter, dockor och massproduktion är kusliga. Så uppkom också modellyrket på samma gång som födelsen av modehus, varuhus och masskonsumtion i slutet av 1800-talet, enligt modeforskaren Caroline Evans i essän Multiple, Movement, Model, Mode (Berg, 2005). Modellerna är inte till för att vara faktiska personer, utan anlitas för att förkroppsliga modet och att vara en förlängning av kläderna.
Eftersom modellerna inte är människor behöver en bild på en utmärglad modell egentligen inte uppröra. Estetik och smalhet är upphöjt till det högsta inom modebranschen och fungerar som ett substitut för moral. Det handlar om kontroll, att vägra köttighet och dödlighet. En kropp som inte äter är sluten och liknar en produkt. Följderna av det är förstås verkliga, men de syns inte på bild. På bilderna är modellerna evigt unga och deras hud skiner som plast.
När mode i form av trender är allas egendom i form av billiga märkeskopior på H&M och Zara blir smalheten kanske ännu viktigare. Det är den enda skillnaden mellan en glad amatör och en riktigt ”modemänniska”. Du kan blogga om kläder om du vill, men du är inte på riktigt förrän du bär på den moraliskt upphöjda smalheten. För det är inte bara modellerna som är ätstörda. Det är hela branschen. Även om alla förstås fördömer sådant så fort någon ifrågasätter.
Men omvärlden förstår inte, det är inte unga tjejer vi pratar om. Det är bilder. Kanvaser. Vem skulle få för sig att fråga konstnären hur tavelduken han målar på mår? Det är befängt. Förresten är det upp till modellens föräldrar. Eller till modellagenturen. Eller, om man frågar andra sidan, modemärkena och tidningarna. Eller för den delen konsumenterna, vars drömmar modevärlden jobbar med. Men det är aldrig upp till konsumenterna exakt hur den drömmen ska se ut. Det bestämmer modevärlden. Bara den är ouppnåelig, som den synbart men ändå inte erkänt ätstörda kroppen. Tänk vilka vackra drömmar vi serveras.
