Carl Reinholdtzon Belfrage skrev, i en tid fullt upptagen av USAs ingripande i Irak, mordet på Anna Lindh och Sveriges nej till euron, den första The Tough Alliance-intervjun. Det blev ett samtal om Brideshead Revisited, Pierre Cardin och Sting som resulterade i att journalisten och bandet inte pratade med varandra på ett halvår. Nu, fyra år senare, sitter de tre ned tillsammans igen.
DEN SVENSKA MUSIKBRANSCHEN med dess skivbolag, små assistenter och dj-ande PR-människor, endast ute efter att märka sin artistboskap med en kommersiell fatwa, är naturligtvis en bedrövlig liten sak. En blind, smaklös best driven av ren ondska och illvilja. Det är ett skoningslöst maskineri, borderline-psykotiskt, tänkt att domptera dina barn, förgöra din själ och äta ditt hjärta, och dess tentakler strålar dagligen genom din tv, radio och email. Det är en naturkraft och ingenting överlever. Ingenting förutom två unga vackra män med blicken mot horisonten. Ingenting förutom två unga vackra män som tycks sväva över allt och alla. Ingenting förutom The Tough Alliance.
När jag skrev om TTA 2003 kände ingen till bandet. De senaste åren har TTA varit hetare än vinauktioner, litteratur och sudoku. Hade bandet varit en interaktiv sökmotor hade jag varit miljardär idag. Nu är jag bara miljonär.
Av för mig okänd anledning eller anledningar har jag genom åren tillägnat mig en sorgsen och bister stil. Nu – med TTA vid min sida fick jag en aning om något jag aldrig känt till: att vara genuint lycklig. Även om våra leksaker bestod av sidenskjortor, likörer och cigaretter och okynnet kanske påminde om allvarliga synder så känner jag tillsammans med TTA en sorts barnslighet som gränsar till oskuldsfull glädje. Det är ett band jag förhåller mig till med en moders kärlek och en faders stolthet. Jag vet inte vad mer jag kan säga.
Hej, hur mår ni?
– Upp och ner hela tiden, Carl. Låter klyschigt men det är så det är. Ena dagen går allt lekande lätt och man är så lycklig att man inte vet var man ska ta vägen och nästa sitter man på psyket och livet verkar vara förbi. Ena dagen är man obeskrivligt stolt över sitt liv och nästa känns det som en patetisk cirkus. Ska det vara så? Lite stabilitet kan vi önska oss ibland.
Jag har inte sett er på länge, det var länge sedan vi diskuterade Påvelund och surfing, var har ni spenderat er tid? Ni går inte ut lika mycket som förr.
– I verkligheten, som vi brukar kalla den. Något slags romantiskt drömlandskap där allt är draget till sin spets, på gott och ontº Det tar alldeles för lång tid för oss att komma tillbaka in i det där igen efter att vi varit ute bland folk. Några dagar går bort varje gång. Vi är uppenbarligen inte gjorda för att socialisera.º
Ni är inte speciellt förtjusta i intervjuer. Varför?
– Det blir alltid så ytligt. Det finns aldrig den tiden och det utrymme som krävs för att nå intressanta nivåer. Samtalen rör sig, nästan uteslutande, på ett trivialt plan och handlar alltför ofta endast om förminskande detaljer kring TTA.
Människor har ett sjukligt behov av att veta fakta och få kontroll över det ytliga och konkreta, speciellt när det handlar om något som är svårgreppbart och fritt.
De vill ta ner det flygande, känsliga, nyanserade och vackra till sin egen fördummade tillvaro. De vill inte bli påminda om hur vackert och djupt livet skulle kunna vara. Vi har inget intresse av att uppmuntra det, i alla fall för konsten, destruktiva beteendet. Det låter återigen som en klyscha men vi känner oss verkligen våldtagna. Det känns i några dagar efteråt som att man förstört det enda man bryr sig om för alltid. Så känns det å andra sidan av att bara gå på stan en stund, om än i lite mindre skala. Vi är väl antagligen lite för känsliga för den här världen. Eller känner alla så? Det hade i så fall varit lite lustigt för vad som gör att det känns ännu värre är att många verkar klara av det galant. Det känns overkligt och sjukt.
Men ändå tackar ni ja då och då.
– Annonser utan ekonomisk kostnad är orsaken. Vi behöver dem för att ta över världen nu. Vi måste betala tillbaka skulderna vi dragit på oss.
Jag har återupptäckt Dennis Wilson, ni känner naturligtvis till honom, men är det inte konstigt att ingen dragit mer paralleller till yachtrock?
– Vad gäller TTA? Vad är yachtrock?
Låt mig omformulera frågan, vad jag vill komma fram till är att ni har haft privilegiet att sätta trender och inspirera istället för att jämföras med någon, förutom Manchester då i vissa medier, så låt oss klara upp det missförståndet.
– Vi var väl nio, tio någonting och lyssnade bara på Guns 'N' Roses på den tiden men har väl förstått i efterhand ungefär vad det var. Men hela Manchester-grejen känns lite som en gammal klyscha, inget vi vill bli förknippade med. Människor vill så gärna ta ner en genom att hänvisa till något de fått perspektiv på, något ur historien. Vad i helvete har vi att göra med med några bleka, korkade engelsmän från åttiotalet som nästan alla har gjort bort sig sedan dess? Förutom att de fick till några utmärkta låtar? Det har George Michael också men det är ingen som jämför oss med honom.
Jag skickade er Christopher Cross Sailing för ett tag sedan. Ni var förtjusta förstår jag?
– Absolut, den är extrem och tillhör en skara låtar som får oss att tänka på vår barndom och framtiden på en och samma gång. Tillsammans med till exempel East 17:s Stay Another Day, PM Dawns Set Adrift On Memory Bliss och Frankes Aldrig Förstå. Verkliga och drömliknande bilder flimrar förbi på ett smärtsamt vackert sätt. Vet knappt ens om vi tycker om det, så omvälvande är det. Det krävs en tillfällig styrka för att kunna hantera den typen av låt.
Ni valde en cover av The Zombies Hung up on a dream på singeln First Class Riot. Varför?
– För att den är så himla fin.
Good enough. Berätta för det svenska folket om er bakgrund med följande beröringspunkter: Onsala, barndomsvänner, hur ni träffades och skolgången.
– Kort sagt, Onsala var en vacker halvö att växa upp på, men ett fasadsamhälle som skapat vårt extrema förhållande till skådespel. Vi kan romantisera och fantisera kring det och tro att vi älskar det men avskyr det innerst inne. Vännerna därifrån är inte många, men de bästa. Vi hatade varandra från början och var med i varsitt rivaliserande gäng. Vi insåg dock efter en tid att hatet baserades endast på den andres briljans och slog oss därför ihop tillsammans med ett par andra från varje gäng. Skolan var enkel och ganska trevlig fram till högstadiet då allt blev hemskt. Vi var duktiga på idrott, hade smak och såg okej ut och var därför populära trots att ingen av oss hade så mycket pengar som egentligen behövdes i Onsala. Vi ville dock inte riktigt vara med på high school-grejen utan skapade vår egen lilla värld.
Vad har format er när det kommer till litteratur, konst, filosofi och musik?
– Känslighet, ärlighet och nytänkande.
Ni är ensamt ansvariga för en hel generation electronica-duos, vad är er syn på det?
– Förlåt.
Paul och John hatade Cliff Richard under hela sin karriär, de tyckte dock om honom som person, men hatade hans roll och musik inom popen. Har ni några liknande antagonister inom populärkulturen?
– Liz (Embassy-Liston).
Ni är lika viktiga inspirationskällor för den nya musiken som Henrik Berggren var för den gitarrbaserade indien under nittiotalet, men ironiskt nog var väl Henrik en av inspirationskällorna till TTA?
– Det är bara ironiskt om man ser till ytliga saker som ljud, färg på kläder, billiga anhängare och andra simpla faktorer, och inte det djupare sättet att förhålla sig till konsten. Henrik är en av de ytterst få människor som vi känner samhörighet med på den punkten.
Ja, ni har länge haft för avsikt att samarbeta med Henrik. Jag tror ni uttryckte det som att ni ville producera hans kommande soloskiva eller på något sätt skydda honom från bedrövliga skivbolagsmänniskor. Hur är ert förhållande till honom idag? Har ni varit i kontakt?
– Vi tycker om varandra och säger alltid att vi ska börja umgås, men inser varje gång att varken vi eller han är särskilt bra på att umgås. Det känns lite fånigt, men vi lider hur som helst av någon slags tacksamhetsskuld till honom. Vi känner nu ett ansvar att skydda honom och hans konst från spektaklet.
Era turnéer har kantats av rus, droger och efterfester. Berätta om den roligaste staden att spela och efterfesta i och varför? Hur ser ni på turnerandet nu?
– Vi har aldrig varit på turné, din dummer. Vi åker på små utflykter ibland. Då är det roligast att åka till Cannes, Skellefteå eller Helsingfors. Cannes för att det kändes som en dröm, Skellefteå för att det fanns äkta kärlek där och Helsingfors för att det fanns äkta hat där. De buade, drog ner oss från scenen och slängde senare ut oss från vår loge samt presenterade oss för de delar av publiken som krävde att vi skulle be om ursäkt. Artiga som vi är bad vi om ursäkt, men då krävde de att vi skulle göra det på våra knän. Sen blev det tumult igen. Vi bara skrattade.
Ni har sedan länge tröttnat på baseballträet, men det har blivit väldigt synonymt för er för den mindre bemedlade delen av pressen. Vad ska ni slänga åt dem för köttben nu?
– Ingen aning. Vi får väl hitta på något nytt fräckt.
Ok, men berätta nu en gång för alla, vad hände mellan er och Ola Borgström? Service är ju nu långt ifrån vad det var från början. Egentligen bara hippt för människor som går på Riche. Så, kände ni efter band som Cat5 och Harlem att det var dags att skiljas åt?
– Vi hade bestämt oss innan det, men det gjorde det inte svårare direkt. Vi fick nog av den konstnärliga och affärsmässiga planen, men framför allt på det personliga. Den var väldigt intensiv och intim, den där tiden med Ola och Dan Lissvik, som du vet. En bergochdalbana på alla sätt och vis som har en speciell plats i TTA. Vi ångrar ingenting, vi är lyckliga över vår tid med Ola, men allra lyckligast över att den är förbi. Allting har sin tid, du vet. Och Dan finns ju kvar.
Det roligaste dj-namnet, förutom DJ Bobo då, är ditt, Berglund och Listons Lizeberg. Hur är TTA:s förhållande till humor?
– Vi skojar mycket med varandra och om andra. Skrattar mycket tillsammans.
Jag vet att många unga flickors hjärtan går i kras nu, även mitt för den delen, men du har flickvän nu, Henning. Hur har det påverkat dynamiken i bandet? Ni ger intryck av att, utan några homosexuella insinuationer, stå varandra enormt nära, men hur fungerar er vänskap egentligen? Ses ni bara när ni arbetar eller umgås ni fortfarande utanför bandet?
– Det är okej så länge Henning fortsätter att försumma sin familj till förmån för TTA. Dynamiken är densamma, kanske finns det än mer spänning mellan oss nu. Nu känns det nästan lite förbjudet, du vet.
Berätta om inspelningsprocessen. Är det en smärtsam eller ljuvlig process? Hur ofta skriker ni på varandra?
– Smärtsam och ljuvlig om vartannat. Det är som någon slags parallell dimension där allt annat än TTA slutar betyda något. Vi skriker nästan aldrig på varandra. En gång i veckan kanske.
Ni och era skivor har fått enormt massmedialt utrymme från dag ett, vad är Sincerely yours värt i euro idag?
– Sincerely yours talar för sig självt och ska inte dras ner i popsmutsen.
Vad köpte ni för era första skivbolagspengar?
– 2 000 Jenka, Shake och Dance.
Fantastisk investering. Men vad anser era gamla vänner om ert liv nu? Framför allt, vad anser era mödrar om er musik och ert liv?
– Våra vänner anser nog detsamma de alltid ansett, att vi är lite störda men goa. Våra mödrar är med oss i vått och torrt. De förstår och är stolta över att vi gör vad vi känner för.
Nya skivan A new chance är i alla drag ett mästerverk, jag anser att ni har lyckats skapa en starkare skiva än The new school, som den liknar mest i ljudbilden. Produktionen, rösten, texterna har lyfts ett snäpp. Escaping your ambitions blev förvånansvärt vacker, men det känns som om A new chance har runnit i era vener ett längre tag. Hur skulle ni själva vilja beskriva skivan?
– Vi har försökt göra våra känslor rättvisa och vårt uttryck så tydligt som möjligt. Vi har ju gjort skivan, räcker inte det? Skall vi behöva beskriva den nu också? Den skall hur som helst, med risk för att bli pretentiös, vara en sammanfattning av vårat liv den senaste tiden, inte bara vår musiksmak. Den som skall till att kritisera A new chance bör vara medveten om detta, den bör veta vad den ger sig in på. Tänk efter ordentligt eller håll käften.
Slutligen Eric, du som fortfarande är singel, vid hur många tillfällen har du använt fanmails från kärlekstörstande sekreterare som sexuell stimula? Och kom nu inte och säg att du inte vet vad jag pratar om.
– Du vet att jag är förlovad med en kändis, Carl. Men det namnet är bara för ditt öra, inte folkets.
