De (O)politiska Spelen

Den 7–23 februari i år hålls de olympiska vinterspelen för första gången i Ryssland och Sotji. Men landets nyligen instiftade antihomolagar har gett upphov till en åsiktsstorm om problematiken i att ha Ryssland som värdnation, och röster har höjts om att bojkotta såväl spelen som tv-sändningarna. 

Ett år efter att OS avgjordes i Stockholm 1912 kritade de moderna spelens grundare Pierre de Coubertin ner fem färgglada ringar på ett brevpapper. Fem ringar som några år senare antogs som spelens officiella symbol. Sommar-olympiaden i Stockholm var det första OS där fem världsdelar – Nord- och Sydamerika räknades som en – fanns representerade och ringarna skulle symbolisera vänskapligt tävlande. Hundra år senare målar höjd-hopparen Emma Green Tregaro sina naglar lika färgglada som de Coubertins ringar, inför sitt första hopp i friidrotts-VM i Moskva. Nagelutsmyckningen är ett ställningstagande mot att Ryssland nyligen infört lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda”. Ett land som ett halvår senare ska stå som arrangör för OS. 

– Som idrottsman bör man respektera ett lands lagar, säger den ryska idrottsministern Vitali Mutko strax innan mästerskapen. Kom till Sotji, men få inte unga inblandade, stå inte för någon propaganda. 

Emma Green Tregaros naglar väckte enorm uppmärksamhet, och även om färgen hade skiftat till monokromt rött lagom till finalen fick de effekt och lyfte ämnet till löpsedelsnivå. Debatten har sedan dess gått varm om Sveriges hållning till de olympiska spelen i Sotji. Torbjörn Nordvall som är presschef för det svenska skidlandslaget, kommenterar problematiken i en intervju med Aftonbladet. 

– Vi åker till Sotji för att tävla och nå så bra resultat som möjligt. Alla frågor som rör politik lämnar vi åt andra att tycka om. Det är också vad SOK har sagt.

Stefan Lindeberg är styrelseordförande för Sveriges olympiska kommitté, SOK. Han är själv före detta kanotist och har medverkat på ett eller annat sätt under tolv olympiska spel. Vad säger han om Torbjörn Nordvalls kommentar?

– Det är en förenkling. Idén med OS är en fredlig arena där alla möts på samma villkor med full respekt för individernas integritet. Vi är så olika i världen och om det här ska hålla måste vi avstå från att demonstrera, provocera och ifrågasätta varandras attityder.

Många av atleterna har redan uttryckt sina åsikter om de ryska lagarna. Flera av de svenska hockey-spelarna har kritiserat dessa, och även skidlandslagets stjärna Marcus Hellner har uttryckt kritik mot såväl IOK som den övriga idrottsvärlden inklusive sig själv. 

– Man åker dit och tävlar i sin bubbla utan att fundera så mycket, det är ju ingen bra egenskap egentligen, säger Hellner i en intervju med NSD. Och det är ju det folk förväntar sig också, att vi inte ska blanda oss i politiken.

Vad bär den enskilde deltagaren för ansvar?

– På en OS-arena måste du ta ansvar för regelverket som finns där, och att ställa frågan om det du gör riskerar att uppfattas som en provokation du är beredd att ta ansvar för, säger Stefan Lindeberg.

Hur förbereder ni dem på de frågor som kommer från media? 

– Vi försöker vara tydliga med att alla har rätt att säga vad de tycker i intervjusammanhang. Men du har också rätt att avstå.

Den hållningen kan upplevas som väldigt diplomatisk, har du förståelse för det?

– Det har jag. Men deltagarna åker till OS för att idrotta, och vår agenda är att säkerställa deras säkerhet. Skulle vi till exempel misstänka att säkerheten hos homosexuella deltagare i vår trupp äventyras tar vi detta vidare till IOK (Internationella olympiska kommittén reds. anm).

Hur kommer ni att agera om någon svensk deltagare väljer att genomföra en så kallad politisk manifestation?

– För det första finns inget intresse av att förstärka dramatiken i en sådan situation. Därför skulle man inte börja med att skicka hem aktiva som det har skrivits om i tidningarna nu, utan ta en dialog med dem från fall till fall. Vi kommer heller inte att stå och kolla om någon aktiv har målade naglar eller markeringar på skorna av religiös art, det har vi aldrig gjort.

Det grundläggande regelverket för OS finns i den olympiska chartern. Där står bland annat att målet med spelen är ”… att bidra till byggandet av en fredlig och bättre värld genom utbildning av ungdom genom idrott utan diskriminering”. I stadgarna finns även en paragraf 51 som säger att ”Ingen demonstration eller politisk, religiös eller etnisk propaganda är tillåten på OS-områden”. Ibland hamnar dessa två paragrafer i konflikt med varandra, för var går gränsen mellan ett politiskt ställningstagande och mänsklig värdegrund? 

– Om man tar Emmas naglar som exempel handlar det om hur handlingen upplevs, säger Stefan Lindeberg. Om ingen tolkar din handling som en provokation eller demonstration är det inget problem, men om till exempel media fångar upp det och gör det till en demonstration mot det aktuella landet blir det faktiskt en politisk handling.

När en atlet blir uttagen till den svenska OS-truppen får denna skriva under avtal med SOK respektive IOK som gäller under den så kallade OS-perioden, som under Sotji sträcker sig från den 29 januari till och med den 26 februari. I avtalen ingår förutom antidoping och rent kommersiella avgränsningar även information om yttrandefrihet och paragraf 51. Även här medges att ”gränsen mellan det personliga uttrycket och en politisk markering är svårdragen”. Att paragrafen finns med i chartern har sin anledning då det har förekommit en hel del politiska manifestationer genom spelens historia. En av de mest kända i modern tid stod guldmedaljören på 200 meter, Tommie Smith, för under sommarolympiaden i Mexico 1968. Tillsammans med bronsmedaljören John Carlos höjde han under prisutdelningen sin knutna näve till en Black Power-gest. Deltagarna blev fråntagna sina medaljer, och uteslutna från fortsatt tävlande av IOK:s dåvarande ordförande: Avery Brundage. Samma Brundage tillät 32 år tidigare nazisthälsningar under OS i Berlin med argumentet att det var en nationell symbol. I sin självbiografi Silent Gesture (2007) menar Smith att den knutna näven mer var en manifestation för mänskliga rättigheter än för Black Power-rörelsen, och deltagarna har i efterhand hyllats med bland annat en staty på San Joses universitet i USA.

Med en dryg månad kvar till OS-perioden meddelade Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius att varken presidenten François Hollande eller någon annan hög fransk representant kommer att närvara vid spelen i Sotji. Inget av de politiska riksdagspartierna i Sverige har sagt sig vara för en bojkott av OS i Sotji, men bland ungdomsförbunden tycks tongångarna vara hårdare. Under en ungdomspartiledardebatt i höstas sade sig samtliga allianspartier utom KD, samt SSU vara för en bojkott av spelen av politiska skäl. 

Hur troligt är det att en bojkott, individuell eller nationell, skulle kunna komma att bli aktuell? 

– Vi har samma policy som hela idrotten har, även om det gäller andra typer av mästerskap, säger Stefan Lindberg. Om det är ett land som befinner sig under FN-bojkott bojkottar vi också det. Då bryter inte vi den politiska handlingen genom att åka dit. På individnivå har den diskussionen pågått sedan OS i Beijing, alltså förväntningar att individer ska agera på något vis. Men där säger vi att de aktivas integritet är lika viktig som alla andras. De har rätt att uttrycka sin uppfattning men också rätt att avstå från att yttra sig.

Vad skulle konsekvenserna av en bojkott kunna innebära för Sverige i förlängningen?

– Som medlemsland är vi enligt IOK:s regler faktiskt skyldiga att delta. Om du inte gör det kan du bli avstängd från kommande OS.

Hur stora möjligheter har SOK att påverka IOK?

– Inte mer än att vi ställer frågor till IOK när debatten rasar här om hur de säkrar att vår trupp inte drabbas av det nya regelverket, och då får vi svar på det. IOK:s uppgift är inte att påverka politiken i Ryssland, utan att genomföra spelen på ett sätt som svarar mot chartern. Men IOK blir allt tydligare med kraven runt hållbarhet ur ett vidare perspektiv, så det verkar åtminstone gå åt rätt håll. Den riktigt stora möjligheten ligger i att ta ansvar och erbjuda sig att vara värd för OS och göra det som vi vill ha det.

I ett brev till IOK från den ryska ministern Dmitry Kozak försäkrar denne att ingen kommer att diskrimineras på grund av sin sexuella läggning. Han lämnar samtidigt öppet hur lagen som förbjuder “homosexuell propaganda” kommer att tillämpas mot tillresta atleter och fans.

Vad händer om en deltagare bryter mot antihomo-lagarna?

– Man kommer inte att hamna i fängelse, så mycket kan jag säga. Vi har fått bekräftat av IOK att reglerna inte kommer att tillämpas vare sig mot aktiva eller åskådare under den här perioden.

Tycker de aktiva att situationen som den ser ut är jobbig?

– Det finns aktiva som tycker att vi skulle kunna vara tydligare och ta avstånd mot det som strider mot mänskliga rättigheter och det har jag förståelse för. 

Hur känns det att diskussionen kommit att handla så mycket om politik och inte idrott? 

– Jag tycker att det är jobbigt att det blir svart eller vitt. Om vi säger att OS ska vara en arena där alla ska kunna känna sig trygga oavsett hur knäpp du är, tolkas det ibland som att vi stoppar huvudet i sanden. Det är svårt att göra förståeligt hur man på en och samma gång kan tycka att det är rätt att OS ska vara en fredad zon och samtidigt tycka att det är oacceptabelt att det finns en lagstiftning som banar väg för att trakassera enskilda individer. 

Är ni trötta på att prata om detta?

– Jag tycker att det är trist när OS blir boven. Situationen i Ryssland för den här grupper som förföljs eller trakasserashade inte varit lika uppmärksammad om inte OS hade gått i Sotji, så på något sätt skapar spelen åtminstone ett medialt fokus under den här perioden. 

Vad har IOK för ansvar när OS är slut? 

– Inget. 

Inget alls?

– Det finns ett ansvar för efterbörden av OS, det som vi kallar vita elefanter. Arenabyggen som används under två veckor och sedan bara står tomma och samlar damm, det är klart att IOK har ett ansvar där. Men IOK får förstås också ett ansvar om OS leder till negativa konsekvenser på andra områden.

Ulrika Westerlund är förbundsordförande för RFSL, som i december lanserade ”Powerplaykampanjen – tillsammans för en öppnare idrott” i samarbete med Svensk Hockey. Att kampanjen görs med just hockeyförbundet menar hon kommer sig av att det var det förbund som var mest intresserade av att medverka i ett sådant sammanhang. 

Förutom förbunden, vilket ansvar ligger på den enskilde idrottsutövaren? 

– Vi förstår dilemmat att deltagarna kanske inte är så sugna på att diskutera ryska lagar, då den exakta utformningen faktiskt är väldigt komplicerad. Då menar vi att de kan hänvisa till den här kampanjen när det dyker upp frågor från journalister. Personligen hoppas jag att någon aktiv kommer att våga lyfta frågan medialt. Vi har bistått SOK och de aktiva med så mycket information om situationen i Ryssland att de borde känna sig säkra att den är djupt problematisk, inte bara ur HBTQ-perspektiv utan rörande mänskliga rättigheter generellt. 

Ulrika menar att ett problem med den olympiska chartern är att den saknar hänvisningar till exempelvis FN:s konventioner om mänskliga rättigheter, medan det finns tydliga referenser inom andra områden såsom miljö. Ett annat problem är att den politiska ansvars-frågan mellan Riksidrottsförbundet och SOK är otydlig. 

– Vi ser en skillnad jämfört med exempelvis Norge där det är en och samma organisation. De har diskuterat situationen i Ryssland på ett mycket tydligare sätt. Men det största problemet är ändå vagheten i den Olympiska chartern. Den Olympiska rörelsen har helt enkelt inte tagit ställning i frågan. 

Man hör ofta argumentet att idrott och politik inte hör ihop.

– Idrott och politik hänger självklart ihop, särskilt runt OS som är en propagandamöjlighet. Sen kan man givetvis diskutera vad som är ”politik” och var som är att ”ge uttryck för personlig övertygelse”.  

Finns det något ni känner att ni inte vågar göra på grund av lagstiftningen i Ryssland? 

– Tvärtom tycker jag att det vore bra om lagen faktiskt prövades i domstol då den är så luddigt formulerad att det är omöjligt att se vad gränsen för ”homosexuell propaganda” går. Den verkar mest vara till för att hålla människor i schack. 

Vad kan man som privatperson göra för att visa sitt engagemang? 

– Ta reda på hur de ryska HBTQ-rörelserna tycker att man ska agera. Det har tagits initiativ till en rad aktioner, som bojkott av vodka, som inte har varit vad de flesta ryska aktivister anser är mest strategiskt. Annars kan man alltid kontakta idrottsministern eller andra politiker, beslutsfattare och sponsorer via mejl och sociala medier.

Så om jag twittrar till Carl Bildt kan jag se femmilen med gott samvete? 

– Vi ser gärna att han uttalar sig om hur han som Sveriges utrikesminister planerar att ta upp situationen i Ryssland framöver. En markering som ryska HBT-nätverk anser att man kan göra som land är att inte skicka högt uppsatta statstjänstemän till OS, där vore det intressant att veta var Sverige står. 

Kommer du själv att titta på OS? 

– En bojkott som består i att jag hemma i tv-soffan inte sätter på tv:n känns inte så meningsfull, så jag kommer säkert att titta på något. Jag tycker att det viktiga är att det man gör har någon som helst chans att få effekt. Vill du bojkotta? Kontakta då åtminstone SOK, ministrar och sponsorer och berätta varför du gör det. υ

Tommie Smith och John Carlos. Den tredje personen på bilden är den
australiensiska silvermedaljören Peter Norman som bar det olympiska märket för mänskliga rättigheter i sympati. 

Fakta om OS och politik 

• 1988 bojkottade Nordkorea, tillsammans med 

fyra sympatiserande länder, spelen i Seoul som en protest mot att landet inte fick dela värdskapet 

med Sydkorea.

• USA initierade en bojkott av de olympiska spelen 

i dåvarande Sovjetunionen 1980 av politiska skäl 

och 65 nationer valde att delta i bojkotten. Detta resulterade följaktligen i en Sovjetledd bojkott av spelen 1984 som hölls i Los Angeles. 

• Sommarolympiaden i Berlin 1936 har kommit att utmärka sig historiskt då nazisterna, som tagit 

över makten i landet ett par år tidigare, utnyttjade spelen till omfattande propaganda. Även runt detta OS diskuterades bojkotter och Spanien valde att inte delta. 

• 1940 och 1944 ställdes både sommar- och vinter-OS in på grund av rådande världskrig.

• Presidenterna i USA, Frankrike och Tyskland har gemensamt i att de har meddelat att de avstår från att åka till OS i Sotji av politiska skäl. Sveriges idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth avstår av samma anledning ifrån att medverka på invigningsceremonin.

Söndag den 23 februari klockan 22.30 svensk tid avslutas OS i Sotji. Hur många svenska medaljer vi bärgat vet vi då. Förhoppningsvis kommer också alla deltagare och ditresta åskådare hem strax därefter.