Det är någonting tvångsmässigt över relationen mellan svenskar och den egna solbrännan. Något som är kallt under den solkyssta ytan. Jag minns hur jag en gång i 16-årsåldern blev hånad av en högljudd svensk man med ett ansikte i en stark orange ton. Han gastade om mina bleka ben och avslutade med att skrika ”Get a tan!”. Det var rimligt att anta att han utan extremt solande skulle ha haft samma hudton som jag. Händelsen är rolig i efterhand, men jag har sedan dess kommit att ibland undra vad hans problem egentligen var.
Att vara blek ansågs ju länge fint i västvärlden, eftersom det betydde att man slapp vara ute och arbeta i solen. Dessutom kopplades det ihop med ras, kolonisation och andra obehagliga saker, vilket det förstås fortfarande gör till stor del. Men det finns också laddningar i hudton bleka svennar emellan som gör sig påminda på sommaren.
Solbrännan blev här först åtråvärt efter första världskriget i och med att medelklassen började få fritid, sol började kopplas ihop med hälsa och blek hy med industriarbete. Senare började många kunna åka på charterresor. Då började det bli fult att vara blek eftersom det betydde att man inte hade råd åka någonstans. Idag kopplas solbrännan fortfarande ihop med varma resmål med sol och kristallklart vatten.
Susan Sontag skriver i On Photography om att fotograferande är så viktigt för turister för att det liknar ett sorts arbete. Man fotar ett utflyktsmål och går vidare. Det går att visa upp och görs i en viss takt, vilket räcker för att rädda en från kval och existentiell ångest. Jag tror att solbrännan har samma funktion. Det är dessutom något som motiverar att man gör absolut ingenting. Det är både en aktivitet och en cover up och räddar därmed semestern från att bli ett skrämmande, planlöst drivande. Man ”jobbar på solbrännan”, helt enkelt.
Men om det är tydligt att man inte har jobbat på den, som född blekfis, gör man inte sin plikt som medborgare då? Något är det som sticker i ögonen. Kanske är det kopplat till mångas känslor inför konceptet fint väder. Då måste man ju som ni vet ut och njuta. Man får inte missa en solig dag för då… När det är fint väder hör jag mammas röst i huvudet. Gå ut nu. En vag känsla av skuld kommer över mig.
Jag undrar om det var det ”Get a tan!”-gubben störde sig på när mina bleka ben störde hans orange-skimrande tillvaro. Han såg att jag hade felat och tänkte inte låta det passera. Men jag har ett budskap till dig, morotsgubbe. Get a life!
