Efter att ha spanat på Daniel Nyhlén i både Stockholm och Göteborg samt skickat ett fejkat bud till honom för att kunna ta paparazzibilder, valde vi att ringa upp Daniel och berätta hur det egentligen låg till. Att det handlade om att utsätta en före detta skvallerreporter för samma behandling som kändisar och dignitärer världen runt dagligen tvingas utstå.
Hej Daniel, jag tänkte förklara lite vad som har utspelat sig kring dig den senaste tiden.
– Jag tycker att det är oerhört olustigt när jag ger er min tid och energi, att allt ska vara något practical joke som dessutom gör att man känner sig skrämd och hotad. Det är inte schysst.
Nej, jag förstår det när jag läser det här om hotbilder och livvaktsskydd.
– Jag satt i godan tro [sic!] och gjorde en intervju med Pelle Tamleht som för övrigt var en väldigt trevlig kille, och han berättade att det här skulle vara till något slags kändisnummer. Sedan händer det här med budet och både jag och min personal tar väldigt illa vid oss av olika anledningar. Han vägrar tala om vad han heter, trots upprepade förfrågningar ljuger han. ”Är du från en budfirma”, frågar jag. ”Ja, det är jag”, säger han. Och han hade någon form av paket som han skulle lämna. Och när jag kommer ut ur porten står det en fotograf lite längre bort och ska ta bilder. Och hela den situationen kändes jävligt olustig. Ni skickar ut folk som säger att de är något annat än de är, till arbetsplatser som har ett säkerhetstänk kring sig…
Säkerhetstänk?
– … så det är klart att folk blir skärrade, undrar vad det handlar om. Vad är det här med att stryka omkring här och göra tjejerna nervösa? Men du får gärna berätta vad ni tänker göra av allt det här.
Absolut. Pelle intervjuade ju dig på Centralstationen innan du åkte ner till Göteborg och bokmässan. Han hade då kartlagt dig under ett par dagar. Det var även därför han ställde flera frågor till dig kring detta att förfölja kända personer, hur långt du anser det vara okej att gå för att få en bra story.
– Då har han ju inte lagt korten på bordet, då har han inte haft för avsikt att göra en personlig intervju.
Jodå, intervjun är en stor del av artikeln.
– Vad är det för material han har inhämtat då?
Han var inne i din trappuppgång och kände att det luktade svagt av vete utanför dörren och att det även fanns en viss fiskdoft.
– Han har tagit sig in i min portuppgång alltså? Har han varit utanför min lägenhetsdörr, får jag fråga det?
Ja, han tyckte att det luktade panerad torsk.
– Tycker du att det här är roligt på något sätt? Jag måste bara få fråga det. Han har alltså tagit sig in i min port och känt att det luktat torsk?
Ja, han gissade på det i alla fall. Kanske någon typ av fiskpinnar. Och så har han räknat hur många steg det är mellan din bostad och kontoret.
– Har han följt mig, har han skuggat mig och så där?
Nej, enbart rekognoserat. Däremot har han efter intervjun med dig på Centralen följt dig till tåget. Genom fönstret tyckte han att det såg ut som att du beställde en mazarin i bistron.
– Det stämmer ju inte.
Nehej?
– Nej, jag äter inte mazariner. Han har ju inte ens skildrat vad som hände.
Han skriver att det ser ut som att du beställer en mazarin, men att han inte är helt säker. Hur som helst, när tåget är framme i Göteborg tar Pelles kollega Sebastian över.
– Och sedan har han lämnat ett väldigt konstigt vykort i receptionen.
Sebastian har även varit på bokmässan och pratat med dig.
– Och vem utgav han sig för att vara då?
Från Nöjesguiden. Du hade frågat honom och han hade svarat. Under lördagen irrar han runt i Göteborgs nattliv utan att hitta dig någonstans, och ungefär där upphör alla spår efter dig.
– Du förstår att det här är oerhört obehagligt?
På Pelles fråga om hur långt det är okej att stalka någon för att skriva en bra artikel svarar du ”Det där måste avgöras från fall till fall.”
– ”Från fall till fall”, tycker du att det här är ett bra exempel?
Du säger vidare ”Ponera att statsministern åker fast för ratt-fylla, då tror jag att de flesta skulle tycka det var okej att förfölja honom”.
– Jag uttrycker mig aldrig i ordalag som ”förfölja”. Och jag beställde inte något kaffe eller någon mazarin. Det verkar inte riktigt som att Pelle har koll på läget.
”Det ser ut som att han beställer kaffe”, skriver han ”och eventuellt en mazarin”. Sedan får du frågan ”Har du själv känt dig förföljd på liknande sätt?” och då svarar du ”Nej, och det kan ju kännas lite tråkigt. Det hade väl varit charmigt om det stått en hop paparazzifotografer och väntat utanför porten någon dag. Då skulle man ju känna sig väldigt intressant.”
– Ja, det är ju korrekt.
Men det var inte riktigt så du upplevde det?
– Nej, det var inte så jag kände. För om man har en så kallad hotbild över sig som jag har och det ringer människor som inte kan verifiera vilka de är, okända män som gör att hotellreceptioner blir misstänksamma…
Men det här tillvägagångssättet är ju inte direkt något som enbart skumma typer ägnar sig åt. Det är ju så som många skvallerreportrar arbetar.
– Säger vem? VAD FAN HAR DU FÖR RUTIN DÅ? Du har väl för fasiken ingen jävla aning om hur professionella kändisjournalister jobbar. Och det är ju det som är problemet, att ni aldrig är ute och tänjer på gränserna på det sättet som kvälls-pressen är, och då blir det jävligt klumpigt gjort. Ni har ingen finkänslighet.
Men paparazzifotografer brukar väl sällan presentera sig?
– Grejen är att… äh, jag förstår att du vill att jag ska bära hundhuvudet för allt som kändispressen håller på med, men jag ställer faktiskt inte upp på det. Du borde fan ta mig skämmas!
Vad är den stora skillnaden mellan det som Pelle och Sebastian har gjort och det som en ”riktig” skvallerreporter hade gjort i det här fallet?
– Pelle ljuger! Han utger sig för att vara något som han inte är. Och jag jobbar inte på samma klantiga, dumma, pubertala sätt som dina praktikanter och det måste du få in i huvudet. Förstår du? Det är en jävla skillnad att vara ett proffs som gör sådana här grejer.
Men en person känner sig väl lika utsatt och hotad oavsett om förföljelsen sker ”professionellt” eller inte?
– Nej, du har helt fel. Om man går tillväga på ett professionellt sätt skulle man inte agera så klantigt och überdumt som ni har gjort. Du borde gå in på journalistförbundet och läsa hur man ska agera korrekt, då inser du att du har dragit ner byxorna på dig själv.
Jag är ändå nyfiken på vad som skiljer Pelles tillvägagångssätt från en ”professionell” kändisreporters sätt att ta reda på samma information.
– Ja, jag går inte… alltså, nänänä… grejen är att… jag skulle ha misstänkt det här från början. Jag tycker att du ska kolla upp de pressetiska reglerna och motivera allmänintresset i det här.
Du menar att allmänintresset helgar medlen?
– Du har gjort mina anställda oroliga genom att skicka ut hotfulla personer som uppger sig för att komma från företag som inte existerar, som kommer med skenpaket som inte har någon egentlig innebörd.
Men hur kan det anses hotfullt att lämna ett kuvert med Nöjesguidens logga på?
– För att det sitter folk här och är rädda av olika anledningar, och då tycker du att det är helt okej att lämna mystiska paket.
Kuvertet hade ju knappast ansetts som mystiskt om det inte fanns den här hotbilden mot dig som du hävdar.
– Nej, men nu råkar det finnas det.
Men återigen; menar du att allmänintresset helgar medlen?
– Det helgar ingen att uttala sig i en tidning som Nöjesguiden med tanke på situationen. Och så kan du väl ta reda på om det var en kaffekopp eller en mazarin eller en mobiltelefon, för det har ju tydligen inte din så kallade reporter heller någon koll på. Det är det som skiljer agnarna från vetet, proffsen från amatörerna – det är att en del har koll på grejer. Där har du min inställning, sedan får du göra vad fan du vill med det här. Ni kan ju inte ens se skillnad på en mazarin och en mobiltelefon. Inte för att det spelar någon stor roll, men bara en sådan sak kan ju ifrågasätta vad ni håller på med. Luktar det torsk? Det kanske luktar något annat, det är det ingen jävel som vet.
Men var det torsk?
– Du… ha det så bra nu.
