Carl Reinholdtzon Belfrage har levt om 2000-talets första decennium, tagit hem det under ett par veckor, plockat isär det, lekt med det, bara för att bygga upp det igen.
I begynnelsen skapade en hipp, engelsk tidskrift fransmännen Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter. Den hippa, engelska tidskriften – vi kan kalla den Melody Maker – döpte duon till Daft Punk. Nära år 2000 förvandlades duon till robotar. Många tror att det är Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter, ”utklädda” till robotar. Så är det naturligtvis inte.
Jag vet inte om det handlade om att ett berusat Spike Jonze-hundhuvud ersattes med en gyllene och djupt futuristisk riddarhjälm, men detta blev startskottet för något som kom att karakterisera 2000-talets första decennium: indiescenens markörer förflyttades från arbetar-klass, vänsterpolitik och revolution till överklass, internatskolor och handknutna flugor.
Först ut, den 27 augusti 2001, var ett band i kostym, slips och Converse. Nej, det handlar inte om Triple & Touch. Ni förstår, rockbandet The Strokes kan mycket väl misstas för en 400 kilo lättare variant av gatumusikanterna från Göteborg. Med den enda skillnaden att The Strokes uppfostrades på klassiska internatskolor i Schweiz. Och var, av Gud, begåvade med hårfästen.
Det är svårt att tro nu, men i början av 2000-talet var The Strokes större än Anna Anka. När jag intervjuade Julian Casablancas 2001 på Odeon i New York diskuterade vi inte skivaffären Pet Sounds, sandaler eller Eldkvarn-Plura. Vi diskuterade herrmode, Nobu och hästpolo. Populärkulturen var på väg att förändras för evigt. Gå in i en ny era. Referenserna hade varit med om ett vackert paradigmskifte. Jag kunde inte ha varit mer glad.
Samtidigt växte sig den övriga New York-scenen sig stark. I synnerhet Brooklyn, låt oss säga Dumbo och Williamsburg. Eklektisk naturligtvis, men med det gemensamt att den i stort sett uteslutande byggde på kultiverade överklassbarn, lucky sperms om man så vill, som fått obegränsad studio- och fritid av sina föräldrar för att ”uppfylla sig själva”. Animal Collective i synnerhet. I Sverige har vi Fazer-miljonärerna i The Knife.
Parallellt satt Ariel Pink i sina föräldrars hus i Beverly Hills och skrev sin besynnerliga, men djupt fascinerande, popmusik.
Tiderna var förändrade. Referenserna ombytta, mer apokalyptiska och komplexa. Inåtvända. Sökande. Vågar jag säga nihilistiska?
Den värdeskeptiska grunden för dagens blogg/MySpace/Facebook/Twitter-barn var lagd. Egoism styrde 2000-talets första kapitel. Jag-jag-jag-generationen var född och kom att forma hela decenniet. Där åttiotalet tryckte ut sina ideal ur en rosa pepparkaksdeg, där nittiotalet stod i flanell, kängor och förvånansvärt välutvecklade dreads och skrek ut sin solidaritet, stannade nollnolltalet upp och mätte människovärde i antalet Facebook-vänner och Google-träffar. Popband och ideal kläddes i Dries van Noten, Commes des Garçons och Sonia Rykiel. Samtidigt blev ni upprörda och skrev långa insändare när jag skrev krönikor i jag-form om Ralph Lauren Purple. Ni förstod inte dess populärkulturella signifikans. Ett par veckor senare stod ni med er första Ralph Lauren-piké på Stureplan och drack något som egentligen bara kan beskrivas som öl.
Vidare skulle vi kunna prata mer om Brideshead Revisited, Ricky Gervais, Yacht Rock, R Kelly, Outcast, Panda Bear, Steve Coogan, Rapture, LCD Soundsystem, Belle and Sebastian, The Tough Alliance, Fantastic Man, Noah Baumbach, balearica, The Streets, Dungen, The Libertines, den populärkulturella markören flugans historia från Yves Saint Laurent till Grizzly Bear eller skäggperioden vi alla, män som kvinnor, gick igenom. Men det är, som det heter i folkmun, historia nu. Nu finns det bara en naturlig motreaktion: Frank Zappa och Frank Zappa-mustaschen. Välkommen till tiotalet.
För övrigt kan vi konstatera att gubbtrenden som jag skrev om i förra årets årskrönika fortfarande lever och frodas. Det kan vi tacka mina fäder Larry David, A.A. Gill, Donald Fagen, Dennis Wilson, Charlie Sheen, Noah Baumbach och Woody Allen för.
