Berlin tystnar aldrig

Columbiahalle.

På Berlins U-Bahn träffar jag en bekant som är på väg hem från en vernissage i Schöneberg, där konsten bestått av fyra vindruvsklasar upphängda på en vägg. ”Men det var ändå ingen som var där för att titta på konsten”, säger han. Alla tittade på varandra.

Jag har precis varit och sett Caribou i Columbiahalle, den stora konsertsalen i närheten av den nedlagda kultflygplatsen Tempelhof. En gnistrande, iskall ljusshow, med en ödmjuk artist som får hela den utsålda lokalen att vibrera. Det spelar ingen roll att jag hamnar nästan längst bak, med sikten skymd av långa tyskar, jag hade kunnat blunda och ändå vara nöjd. Det är ett sådant tillfälle då musiken verkligen är essensen, där all visuell estetik känns överflödig. Jag ser hur det blinkar där framme, jag bryr mig bara om den luftlätta sången i Odessa, om det repetitiva mantrat i Can’t Do Without You.

När jag träffar Caribou tidigare under dagen, berättar han om visionen han hade när han skrev låten, om sommarfestivaler och en publik med armarna i luften. Jag tittar ut över publiken, de har armarna i luften. ”Jag var på Ariel Pink igår”, säger min metrokompis. ”Det var enbart hipsters där”. Själv var jag på Berghain och såg Panda Bear, med färre hipsters, men mer fascinerande visuals än under Caribou.

Den här gången är det något av en nödvändighet, då Noah Lennox står nästan orörlig bakom sitt mixerbord under en och en halv timme. Jag ser psykedeliska mönster och kroppsdelar som bildar roterande kalejdoskop, jag väntar på skivans flummigaste spår, Mr Noah, den om hunden som blir biten i benet. Förstasingeln. Den kommer aldrig. ”Men är inte Animal Collective kända för, att aldrig spela det man förväntar sig”, frågar killen bredvid mig. Jag har aldrig sett Panda Bears andra band, men tänker att det ju är lysande. Varför måste man tvunget spela låten alla räknar med? Det är befriande med artister som vägrar kompromissa.

Vi skiljs åt vid Warschauer Straße, jag önskar som vanligt att jag bodde i en bättre konsertstad.