Under fler år än vad som är hälsosamt hade Mott the Hoople harvat runt Storbritanniens samlade toaletter med sin osäljbara variant av boogie och Dylan-härmningar. De hade haft så här många managers och legat på så här många skivetiketter, men inte ens deras morsor ville köpa bandets skivor på rea.
Så plötsligt förbarmade sig unga heta David Bowie över bandet, och skänkte Ian Hunter och hans Mott the Hoople allmosan [I]All the young dudes[/I]. Den kastade bandet huvudstupa in i ett rockstjärneliv de inte hade en aning om hur de skulle hantera. "Buffin lost his childhood dreams and Mick lost his guitar and Verden grew a line or two, and Overend's just a rock 'n' roll star". USA-turnéer, droger, obekväm glitterimage och flickfans en tredjedel så gamla som bandet.
Och sedan - lika plötsligt - ute i kylan igen. Bowie och hans manegement hade inte tid längre, medlemmar ramlade av i alla riktningar, och USA-satsningen ledde ingen vart. "You look like a star but you're still on the dole". Tillbaka i London och hänvisade till Ian Hunters låtskrivande - som dittills gett allt annat än utdelning - borde Mott the Hoople ha varit en förbrukad kraft 1973.
Istället levererade Ian Hunter sitt livs höjdpunkt med albumet [I]Mott[/I]. Med nån sorts glamrockintrospektion utredde han hela rockstjärnetrippen, [I]All the way from Memphis[/I] till [I]Ballad of Mott[/I]. Som grädde på moset hittade han för första gången helt rätt i sina Dylan-ambitioner och fixade till balladen [I]I wish I was your mother[/I], en låt som var och en som är kär än i dag absolut måste lyssna på tre gånger om dagen, liggande på golvet med huvudet mitt emellan högtalarna. Inget annat hjälper.
På [I]The Hoople[/I] hade Mick Ralphs dragit vidare till Bad Company, och leadgitarren hanterades av Ariel Bender (som egentligen bar det lika hysteriska namnet Luther Grosvenor). Trots att [I]Roll away the stone[/I] var en av deras bästa stunder var Mott the Hoople åter ett vilset band som inte riktigt visste om de ville lägga energi på smink och paljetter, på minioperetter som [/I]Marionette[/I] (förbandet Queen snodde den idén) eller på nostalgisk 50-talsrock för teddyboysen.
Det blev ingetdera. När Mott the Hooples uppgång och fall nu åter finns tillgängligt, finns även deras Post Scriptum ordentligt dokumenterat i det föredömligt späckade bonusmaterialet i form av singelbaksidor, demos och livetagningar. Ian Hunter hittade till slut sin sanna själsfrände i Mick Ronson, som hoppade in i bandet i dess sista skälvande stund på bokslutssingeln och [I]The saturday gigs[/I], numera självklart inkluderad på [I]The Hoople[/I]. [I]Mott[/I] är i särklass, och har därmed råd att tunnast i bonusavseende, medan [I]All the young dudes[/I] bjuder bland annat på den demo av titelspåret som upphovsmannen David Bowie sjöng in för att visa sina protegéer hur.
[B]Grupp/Artist:[/B] Mott the Hoople
[B]Album:[/B] All the young dudes/Mott/The Hoople
[B]Distributör:[/B] Columbia Legacy/SonyBMGStad:
Kategori:
