Bäst just då - retrokrönikan juni 2007

Ill Wind/Playground

Två singlar, varav den ena i flexiformat, och ett par spår på samlingskassetter (om det är ett obekant begrepp går det att slå upp det i Nordisk Familjebok) var allt Kitchen and The Plastic Spoons gav ut under sin drygt tvååriga existens i 80-talets inledning. Absurdister och Devo-fans föll som furor, alla sju, och nu samlas vi åter för att fira att singlarna åter är tillgängliga, tillsammans med fler demos och livespår än man behöver. Happy funeral är fortfarande spåret du måste höra först.

Iodine Jupiter blev så småningom performance-artist, medan antikhandlaren Mats Wigerdal hoppade runt mellan Mare Kandres Global Infatilistists, Cia Bergs Ubangi, Tomas Öbergs Oven & Stove och Robert Johnson & The Punchdrunks.

 

Radar/Rhino/import

Ursprungligen 1979

Mark Stewart och hans alternativa Bristolvänner tolkade ”punk” som att man fick göra som man ville. Det gick naturligtvis inte för sig om det innebar annat än bondage-uniform och klantig snabbrock, men det upptäckte inte The Pop Group förrän det var försent och de redan hade kombinerat Ornette Coleman med dub, Can och Funcadelic. Freakat, i någon udda mening dansant, och stundtals enerverande banade de vägen för Gang of Four med She is beyond good and evil. Kan vi nu få uppföljaren också, med singeln We’re all prostitites adderad, tack?

 

Ursprungligen 1982

Factorys kontinentala systeretikett startade stort. På en ambitiöst sammansatt 80-minuterskassett (nu har du väl hunnit slå upp det begreppet?) samlade de det tidiga 1980-talets mest pretentiösa artmusiker, som John Foxx, Thomas Dolby, Bill Nelson, Michael Nyman, Gavin Bryars, kärnan i Wire och Harold Budd, tillsammans med omslagets unika bildkonst och en inspelad Brian Eno-intervju. Det är en precis lika obekväm lyssning idag som då, men tre unika inspelningar gör mödan värd. Återstående Joy Division-medlemmars allra första inspelning utan sin just avlidne sångare, som otajt kompband till Manchester-barden Kevin Hewick har mest ett musealt värde, om än ett stort sådant, medan Vini Reilly och hans Durutti Columns Sleep will come är en verkligt hjärteknipande hyllning till vännen Ian Curtis. Allra roligast är dock före detta Skids-sångaren (numera framgångsrika independent-filmaren) Richard Jobsons programförklarande dadaistiska diktuppläsning. ”Art is dead – long live the new machine art.” 

 

Korova/Rhino/import

Ursprungligen 1990 resp 1992

När Echo & The Bunnymen slutligen var nedlagt 1990 var Ian McCulloch dystrare än någonsin. Deras trummis Pete deFreitas och Ians far hade båda gått vidare till det dystra stearinljuslandet, och därmed blev Ian McCullochs solodebut en skiva fylld av samma gråtoner som Echos, bara lite mörkare. Titelspårets duett med Elizabeth Fraser var en höjdpunkt, liksom Proud to fall, men publiken var ointresserad av hans 80-talspop.

Hade uppföljaren Mysterio varit ett debutalbum fem år tidigare än 1992, eller för den delen 15 år senare, hade den varit en omedelbar succé, eftersom Ian McCulloch inte tappat ett uns av vare sig sin popkänsla eller sin dramatik, och med gästande Roddy Frame och en fin Leonard Cohen-cover är den en trevlig återupptäckt. Men vid det laget var ingen intresserad, och Ian McCulloch drog sig tillbaka från offentligheten med svansen mellan benen.

Ihopsatta till en dubbel med en drös extraspår är skivorna knappast någons förstahandsval i skivbutiken, men den som låter den slinka med bland inköpen har en mycket trevlig stund framför sig.

 

 

Green on Red, Itch and shout från BBC Sessions (Cooking Vinyl/BonnierAmigo)

En gång i tiden var det här ett band, men 1989-1992 när dessa sessioner spelades in var de reducerade till en kärnduo bestående av Dan Stuart och Chuck Prophet. De grävde sig ner i eget och andras material som vore de än mer oslipade Neil Youngs, och samtidigt som de på det sättet la grunderna för dagens americanascen kan man konstatera att Hank verkligen inte skulle gjort det så här.

Chuck Prophet fortsatte ge ut album efter album av briljant rock med countryanstrykning, medan Dan Stuart försvann ur offentligheten bara för att dyka upp igen härom månaden med nästa duo, Danny & Dusty, tillsammans med gamle Dream Syndicate-ledaren Steve Wynn. 

 

Honeydrippers, Sea of love från Volume One (Rhino/Warner), ursprungligen 1984.

Robert Plants soloplattor fortsätter att återges, och när du är färdig med det här r’n’b-hobbyprojektet, med både Jimmy Page och Jeff Beck på gitarr, är Now and Zen (1988) med utmärkta Tall cool one en bra fortsättning.