Sverigedemokraternas valvaka.
Det är så tungt att vakna idag. Som en mardröm som man burit med sig så länge: nu är den sann.
Det är märkligt att det gått så snabbt. Nu är min mardröm här, ändå rapporterar public service, tv, media som om inget speciellt har hänt. ”Högerpopulister har gjort ett jättebra val." Det är spännande, intressant. Det talas om vindar, det talas om frammarsch, rekordval. Man pratar om högerpopulism, man pratar om missnöjespartier, man pratar om främlingsfientlighet. Inte en enda gång nämner man rasism.
Inget får längre sägas, brukar de säga. Nu får de säga precis vad de vill, oemotsagt. SVT:s valvaka är snabba med att behålla sin neutralitet; när Alexandra Pascalidou och America Vera Zavala säger hur beklämda de är över SD:s framgångar är programledaren snabb med att förmana, rätta; många tycker att de är bra!
Som om vi inte redan visste det.
Det pratas om neutralitet, den har plötsligt nått nya höjder – att tycka är silver, att vara neutral är guld. Vems neutralitet pratar vi om? Den är inte neutral för mig, för bruna och svarta kroppar. Att prata om rasism i okritiska ordalag är bara neutralt för rasismen. Men vi kan ju fortsätta låtsas. Fortsätta prata i dessa eufemismer, ignorera den rosa elefanten i rummet. Istället prata om främlingar, om rädsla, om populism. Om ett ”jättebra val”.
Prata om de människor som varje dag omkommer på grund av Europas stängda gränser som strömmar, nummer, siffror. Alla de som med säkerhet kommer att dö nu, som ett direkt resultat av striktare invandringspolitik, som kvoter som fyllts. Inte hjärtan som kommer att sluta slå på grund av oss, på grund av svenskar, på grund av européer.
De här abstraktionerna fyller ett sådant tydligt politiskt syfte. Omskrivningarna låter det mörka växa obehindrat, till slut är det inte ens mörkt längre. För inte så länge sedan var vi alla på det klara med att Sverigedemokraterna var rasister. Nu myser vi med dem i morgonsofforna. Nu är nynazister och rasisters rätt att prata i skolor större än rasifierade barns rätt att inte få sitt existensberättigande ifrågasatt under sin skolgång, en skolgång de enligt lag måste närvara vid. Nu har det rasistiska, antisemitiska Front National fler platser i EU än vad Sveriges alla partier har sammanlagt.
Det har gått snabbt, men inte så snabbt.
Det är många som hjälpt till. Alltifrån Timbromänniskor som för bara några veckor sedan tyckte nazisthotet var både överdrivet och ren lögn, till den extrema normaliseringen som skett i offentligheten. Det är nu tydligen en mänsklig rättighet att få annonsera rasistiska faktaoider i privatägda dagstidningar och på våra kommunala färdmedel.
Politikerna tittar avvaktande på. Ingen av de som uttalar sig behöver oroa sig över sina egna liv, sina barns säkerhet efter detta valresultat. Vi andra har svårt att sova.
Kanske är det de som bär det största ansvaret, de politiker som valt att blunda, att prata om annat, att strunta i sina rasifierade väljare, att lägga över antirasismen på individer, istället för att göra det till en konkret politik. Att medan rasisterna lyckats omsätta sin ideologi till konkret politik har de suttit och rullat tummarna, pratat om tolerans, om stora ord och vackra visioner, men inte bedrivit ett enda konkret antirasistiskt initiativ.
Det är det vi skördar nu. I Sverige. I Europa.
Valerie Kyeyune Backström är skribent på Rummet. Hon har för Nöjesguiden tidigare skrivit om bland annat Solanges utskrattade ilska, Raskortet och kulturskribenters cultural appropriation.
