Att leva och dö i L.Ä.

Första gången jag såg Advance Patrol övergick klubbspelningen så småningom i att publiken tog över och började skråla chilenska arbetarklassfotbollslaget Colo-Colos sång tills arrangören steg in och lugnade ner stämningen. Någon timme senare på samma klubb höll jag på att bli nedsparkad av en roterande Gonzas fötter när han börjat spontanbrejka på golvet. Mer än några andra av Malmös rappare får latinotruppen Advance Patrol mig att vilja sätta mig på ett tåg och flytta från Stockholm. Rapparna Juan, Rodde, Gonza och DJ:n Lucas gör hiphop som är på samma gång lekfull och allvarlig, som känns i höfterna lika mycket som i hjärtat. Vem vill hem? och Farbror Blå kom ut via Ordkrig-samlingen och etablerade dem på nationell nivå. Och med Ison & Fille-samarbetet Njam, en soulig och galet charmerande låt om god mat, fick de mig att skriva in dem överst på listan över efterlängtade svenska debutalbum. På samma sätt som Ison & Fille får sitt Guldish och Vårberg att kännas som de skönaste platserna i stan ger Advance Patrol Malmö och framförallt Kroksängen och Lindängen, L.Ä, helt nya, mytiska och mystiska kvalitéer. Som MC:s har de hittat sina roller. Magyver Juan är tystlåten och lugn och får en massa kärleksbrev från tjejer på Internets hiphopforum. Rodde, Rock-a-spot, pratar med kaxig "g'z up, hoes down"-attityd och levererar varannan mening han säger med något slags frätande avsmak. Gonza Blatteskånska hoppar över hiphop-poserna och hamnar någonstans mellan B-Real i Cypress Hill, Shaggy i Scooby-Doo och utflippad friformsdans. Mest av allt påminner han om alla de dagdrivande latinos jag växte upp med i Uppsala, som alltid spelade fotboll i jeans och bar överkropp, pratade om revolutionen och fick höra av sina mammor att de skulle skaffa ett liv. I och med hans medverkan på Lillemans hit Tonårstankar (den som remixades med beaten från Royce da 5'9:s Boom) blev han ett välkänt ansikte i hiphopkretsar innan de andra. Han pratar med en dramatisk, lätt darrande, ton i rösten som om varje mening han sa var skitviktig. Det är de inte. Hemma hos honom pratar vi lite om chilenarkulturen i Sverige och hur den utvecklas under de olika flyktingvågorna till att gå från intellektuell vänster på 70-talet till en minsta-gemensamma-nämnare-kultur med hamnarbetarslang, nostalgiskt pirogknaprande och chilenska talkshows via satellit. Jag frågar honom om förebilder och Che Guevara dyker lite motvilligt upp, även om han är noga med att påpeka att han bara är en av många förebilder. När jag går in till hans rum ser jag en stor Che-målning ovanför sängen, på nattduksbordet ligger Jon Lee Andersons Che-biografi Ständigt mot segern, på ett skrivbord ligger något slags Che-fanzine och på golvet en gammal Che-almanacka. - Eh, okej det här är inte riktigt som det ser ut, det bara råkade bli så! säger Gonza urskuldande, innan han avslutar kavalkaden med att visa upp sina senaste inköp i London: en tröja med texten "Fuck the revolution" och en Che som röker en enorm joint. Vi tar oss hemifrån Gonza och han berättar om Lindängen, ett av Malmös miljonprogramsområden vid sidan om Rosengård och Möllevången. - Vi kallar det "området", säger Gonza. Det är som El Barrio i USA eller förorten i Stockholm. Advance Patrol var många från början, alla kompisarna från området. Då var Lilleman med oss. Och sångerskan Pauline, hon är också från området. Vi växte upp tillsammans med henne. Jag och hon dansade till R Kellys She's Got That Vibe på discon när vi var tretton. Petrix, han från Prominent, är också AP. Han gör musik med Prominent, men han är kompis med oss. Vi ska gå ihop igen allihopa så småningom, och ta över staden. Han-med-näsan från Prominent sjunger på ett av de bästa spåren på Utskrivna, minneslåten till avlidne bandmedlemmen Chafic Mourtada, Jag finns här med er nu. När jag träffar Advance Patrol hemma hos Juan är de mitt uppe i en diskussion om vad de ska döpa låten till. Det finns en spänning mellan Gonzas blödighet och Roddes arroganta no-bullshit-attityd som alstrar all möjlig sorts energi hela tiden. Gonzas olika titelförslag får direkt mothugg av Rodde som muttrar missnöjt om att allting inte behöver vara så sentimentalt och poetiskt hela tiden. Helst av allt skulle han bara vilja kalla låten "Chaf". Några minuter senare gäller diskussionen ett klipp från president Allendes sista tal som Latin Kings DJ Salla scratchat in i slutet av en låt. Lucas och Rodde fattar inte riktigt vad ett Allende-tal har att göra där medan Juan och Gonza argumenterar för att det aldrig är fel med lite Allende. - Ja ja, men du är ju kommunist, klart du säger så, kontrar Rodde. Du är åt det hållet i alla fall, kommunist, socialist, che guevarist. Hela den där Cuba, Fidel, Che Guevara-grejen... Fuck that shit. De är socios, compadres och hermanos till döden, det tvivlar man aldrig på. Men samtidigt finns det inbyggda motsättningar som skapar dynamik och i slutändan antagligen bättre musik, som om den ena sidan drar mot att våga vara pretentiösa medan den andra sidan stretar emot för att hålla det på marken. - Vi kommer så klart att bråka, säger Gonza. Det ska vi göra, vi är ju bröder. Men vi får se hur det blir när allt utvecklas. Det som är bra med oss är att vi sakta klättrat uppåt. Om allt går för snabbt tror jag nog det blir kaos. Jag hade nog kunnat vänta ett år till. Man får intrycket att ni är rätt olika varandra... - Vi är olika på många sätt och lika på många andra. Men jag förstår vad du menar. Så är Advance Patrol. Det är Fidel och Che - jag och Juan - på ena sidan och Bush och Tony - Rodde och Lukas - på den andra. Vi spelade på en antikrigsdemonstration nyligen och jag och Juan blev som vanligt mobbade för Che och Fidel så äntligen slog vi tillbaka och gav dem nya smeknamn, haha. Vi har tagit oss till Stippes, ett med all välvilja fortfarande sunkigt snabbmatshak i Malmö, känt för sina varma mackor med överdrivna mängder ost i, samt att ägaren verkar soft och låter uteliggare hänga där när det är kallt. Vi äter hamburgare i stället och jag och Juan gör av med tjugo spänn på en jukebox som systematiskt hoppar över att spela Nas Money Is My Bitch hur många gånger man än försöker. Vi kommer in på en intervju med Ken som jag gjorde för Nöjesguiden några månader tidigare. - Jag känner femtio idioter som är värre än han men de går inte omkring och pratar om det med media, säger Gonza. Det är så enkelt, en människa som är mafioso och säljer kokain och så vidare - han håller käften om det. Det är som de säger, den som snackar mest gör minst. Det är samma som med kungahuset innan. Det är bra, säg det du vill säga motherfucker, men säg det på rätt sätt så att folk förstår dig. - Men samtidigt är det hans liv, säger Rodde, då blir hans verklighetsbeskrivning som den blir. Det är området, jag är också från området och jag vet att det finns en massa skit där. Jag gillar det inte personligen. Men du har inte samma invändning mot, säg Mobb Deep? - Äh, jag gillar inte dem heller. Alla de där negrerna i USA är lika löjliga, pratar om hur mycket juveler de har, hur mycket knark de säljer och hur mycket brudar de knullar. Jag känner det inte. Precis som alla andra svenska (invandrar-) hiphopgrupper, efter att Latin Kings adopterades av kultursidorna i början av 90-talet, har Advance Patrol fått hoppa in som politiska språkrör för en "förlorad MTV-generation" och andra uttryck som får en att himla med ögonen. - Politik är skit, säger Rodde. De skiter i mitt distrikt, du vet. Kommer du ihåg när de la en massa miljoner på en utredning om man skulle förbjuda lakritspipor för att det skulle leda till att barn började röka. Det är så onödigt. Jag hade själv såna pipor och chokladcigaretter när jag var liten, det är ju fan bara godis. Röker du nu då? - Inte cigaretter i alla fall. Vi sitter hemma hos Juan och lyssnar igenom nya skivan Utskrivna som är beräknad att komma ut i slutet av mars. Ord upp! är aggressiv och rå, perfekt för svettiga spelningar och för bilstereon direkt efter förfesten. Min musik är Masse på Just Blaze-humör, med cuts från Ison & Filles Allt jag behöver och uppitchade soulsamplingar. Det är toppen. Jag går inte igång på allt. Produktionerna på singlarna Para Ti och Vi e dom lämnar mig lite likgiltig, fast kanske främst för att den första är sönderspelad och för att jag bara blir sugen på att sätta på Beanie Sigels Mack Bitch när jag hör den andra. Men när gamla Dialogen kommer på, med Juan och Gonza som växlar kokande verser om tunga känslor, minns jag varför Advance Patrol är för mig. Ison & Fille-samarbetet Operation: Sverige cementerar det band som finns mellan grupperna när de tillsammans ger sig ut över hela landet som terrorister för att spränga byggnader de inte gillar. - Vi använder krig som en metafor, säger Rodde. Och när det är krig så sprängs ju saker, det räcker med att kolla på Kinas ambassad i Jugoslavien. Och vi spränger klubbarna när vi spelar. - Skriv, beordrar Rodde mig, att Gidappa är fega som ger (Möllevången-rapparen) [LINK:http://www.flavarecords.com/apdiss.htm|Don Diego|_int] högt betyg bara för att de är rädda att få stryk. Rodde står och huttrar vid hållplatsen för bussen från Malmö City ut till Lindängen och spottar ur sig saker åt alla håll. En stund senare går han igenom alla hiphopare som totalt tappat skärpan efter debuten - Wu-Tang Clan, Big Pun och så vidare - samtidigt som han sarkastiskt förutspår sin egen grupps utveckling till att bli "bull". Jag sparar stunden i mitt hjärta som ett fint Malmö-ögonblick. Advance Patrol bidrog med låten Välkommen till Malme på soundtracket till Blådårar 2, Magnus och Fredrik Gerttens andra dokumentär om Malmö FF, med Zlatan Ibrahimovic i spetsen. Magnus Gertten håller nu tillsammans med Erik Bäfving på med att göra en film om Advance Patrol. - Det kommer bli en film om Chafic egentligen, säger Gonza. Om vad vi gått igenom som människor efter att han dog. Det är jättesnöigt i Lindängen och jag har trasiga skor. Jag och Gonza har dragit till hans kamrat Lillemans lokal och spelat Grand Theft Auto och Virtua Tennis (jag fick stryk av Lilleman i sista gamet) på Playstation 2. Nu väntar vi på lift in till stan för Advance Patrols spelning på kvällen och Lilleman sätter igång en spontan allsång av Här kommer Pippi Långstrump som ekar ut över parkeringsplatsen. Malmö är precis som jag alltid förväntat mig att det ska vara.