Årets bästa utländska skivor

2. King Krule

6 Feet Beneath the Moon

XL/Playground

Över akustiskt gitarrplock med influenser av jazz och post-dubstep hörs 19-årige Archy Marshalls röst som låter som att den kommer från någon med betydligt längre livserfarenhet. Men med en tonårings syn på världen. 

3. Ghostface Killah & Adrian Younge

Twelve Reasons To Die

Soul Temple/Border

Detta dramatiska möte mellan en av hiphopens mest plågade röster – och därmed en av de mest drabbande rapparna – Ghostface Killah och den amerikanska kompositören Adrian Younge skapade den skräcktecknade fantasivärld där Ghostface Killah verkligen kunde göra sitt namn rätta.

4. Matthew E. White

Big Inner

Domino/Playground

Redan 2012 släppte den storvuxne och vänlige Virginia-musikern sitt debutalbum på egen etikett, mest för att göra reklam för sin hemmastudio. Upplockad på större bolag i år fick vi alla möjlighet att njuta av hur han viskar fram sina stilla varma countrysoullåtar med stölder från Joe South, Harry Nilsson och Jorge Ben lika ogenerade som lovsångerna till Jesus. 

5. Danny Brown

Old

Fool's Gold

Bakom det grova ordförråd Danny besitter gömmer sig en av de mest komplexa och självutlämnande rapparna av idag. Old visade att freaket från Detroit är mer än en galen outsider. På 2013 års trasigaste beats red rapvärldens mest intensiva flow in i rapens referensbibliotek.

6. Drake

Nothing Was the Same

Universal

Drakes haters klagar på hans mesighet och pop-crossoverambition men det är dessa som är hans starkaste sidor. Framtoningen har visserligen blivit kaxigare men mjukheten gör honom trovärdigare än alla rappare som inte vågar frångå stereotypen om att ”love” bara får nämnas högst en gång på ett rapalbum.

7. Kelela

Cut 4 Me

Fade To Mind

2013 visade prov på hur vig r’n’b -genren är. Vigast var det vågade men självklara Los Angeles-fenomenet Kelela. Hennes debutmixtape spräckte alla tidigare föreställningar om att r’n’b måste låta mjukt med sina råa och bastyngda produktioner signerade Girl Unit, Nguzunguzu, Kingdom och Morri$. 

8. Kurt Vile

Wakin on a Pretty Daze

Matador/Playground

Med påtaglig Phillydialekt sjunger Vile över välsnidade melodier och de allra mjukaste av gitarrer om sin fru, sina barn och att alltid längta någon annanstans. Rock med total avsaknad av breda ben, det är genialiskt.

9. Mavis Staples

One True Vine

Anti-/Cosmos

Som ung gospel- och soulsångerska var Mavis Staples svårslagen redan i mitten av förra århundradet. Med Jeff Tweedy intill sig och utsökt svängande covers av såväl Low som Funkadelic har hon som åldrande gospel-, soul- och funksångerska sextio år senare inga konkurrenter kvar.

10. Jhené Aiko

Sail Out

Def Jam

Med en hypnotiserande röst och de klaraste av toner doppade i både guld och socker övertygar Jhené Aiko oss om hur svindlande högt hon kan gå. Med denna EP, Def Jam i ryggen och med löftet om fler utsökt utvalda gäster som Kendrick Lamar får hon oss att längta efter mer.

11. David Bowie

The Next Day

Iso/Sony

”Here I am, not quite dying”, jublade den här 66-åringen på sin comeback, och så tog han över hela året. Den briljant sammanfattande och självrefererande The Next Day, med lika stora beståndsdelar kraut och jazz som gammal glamrock och cutting edge avantgardism var bara början på ett år som sedan fylldes av videos, remixer, museiretrospektiver och Louis Vuitton-modellande. Not quite dying, indeed. 

12. Robert Glasper Experiment

Black Radio 2

Decca/Universal

I en alldeles lysande uppföljare till Black Radio samlar Robert Glasper storheter som Common, Brandy, Jill Scott, Dwele, Faith Evans, Anthony Hamilton, Lalah Hathaway och många fler för sitt musikaliska jazzexperiment. Vi är tacksamma för detta.

13. Blood Orange

Cupid Deluxe

Domino/Playground

Producenten och låtskrivaren Devonté Hynes andra album under namnet Blood Orange är en svårdefinierad mix av r’n’b, pop och 80’s funk som sprider sig som ett klot av värme i bröstkorgen på den som lyssnar.

14. Earl Sweatshirt

Doris

Columbia/Sony

Det främsta bevisat på att Odd Future inte var en dagslända stavas Earl. Om det var rätt eller fel av hans mamma att placera honom på rehab från sin stökiga tillvaro låter vi vara osagt men att resultatet av de senaste årens frånvaro ledde till det lyriskt mest kompetenta alstret från OFWGKTA någonsin vet vi bestämt. 

15. Oddisee

The Beauty in All

Mello/import

Amir Mohamed el Khalifa har skapat ett integritetsfyllt och märkligt verk. Det drömskt experimentella och kompromisslösa gör att ingen låt varken börjar eller i slutändan hamnar där man först tror. Att lyssna på Oddisee är att kapitulera inför det.

16. Jay-Z

Magna Carta Holy Grail

Universal

Pappa Carter fick ingen Picasso-bebis, men Magna Carta Holy Grail uppvisar ändå vissa klara kubistiska kvaliteter då vi får se en betydligt mer mångfacetterad Jay-Z från flera sällsamma vinklar på samma gång. Precis som alltid kan man analysera Jay-Z:s mångtydiga texter till det enörade vansinnets djup.

17. Arcade Fire

Reflektor

Merge/Universal

Win Butlers beskrivning av Reflektor som en mix av Studio 54 och haitisk voodoo är träffande. Rytmen är rent av hypnotiskt suggestiv, och bara svalkan i röster och stråkar håller oss från trans när Kanadas stoltheter breder ut sig över två skivor och oräkneliga avantgardistiska riktningar. 

18. Janelle Monáe

The Electric Lady

Atlantic/Warner

Denna udda android som är Janelle Monáe och hennes futuristiska, psykedeliska robotfunk är lika konceptuellt knasigt som magiskt. Tillsammans med gäster som Prince, Erykah Badu, Solange och Miguel blir det tydligt att Ms. Monáe hittat sitt musikaliska uttryck: den apokalyptiska dansen.

19. Rhye

Woman

Polydor/Universal

Den dansk-kanadensiska duo som gömmer sig bakom namnet Rhye håller nästan lika låg profil som sin eleganta soulpop. Mike Milosh röst för tankarna till kvinnliga kollegor som Sade och Feist.

20. The Weeknd

Kiss Land

Republic/Universal

Kiss Land var det känsliga steget av att gå från tre lagom smutsiga mixtapes till ett välsmort major label-släpp. Avståndet mellan modern alt-r’n’b till modern r’n’b må vara långt men egensinnigheten och den patenterat sorgset ödsliga tonen fanns kvar och lyfte The Weeknd till något som kan vara relevant för alla.