Det svenska filmåret har varit ett odiskutabelt styrkebesked. Sex diametralt olika filmer toppar listan, och de är alla vinnare utifrån sina egna särpräglade preferenser. Att Roy inte ens får vara med i topp med sin Venedigvinnande Duva måste hälsas med glädje för svensk films framtid.
1. Någonting måste gå sönder
Ester Martin Bergsmarks Någonting måste gå sönder, baserad på Eli Levéns roman Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats, fångade dels en kärlekshistoria precis så överdramatiskt romantisk som den ser ut inifrån den förälskades kropp, dels ett Stockholm på sommaren bland unga människor som är det bästa och mest trovärdiga vi sett på länge. Och såklart helt utan flåsiga avsikter att ”sätta fingret på” just detta. Igenkänningen fick vi liksom på köpet, troligtvis snarare en konsekvens av känsligheten i manus och regi än av något målgruppsoptimerat ställningstagande. Huvudrollsinnehavarna Saga Becker och Iggy Malmborg är också garanterat namn att lägga på minnet.
Fick betyget betyg: 5 i mars.
2. Turist
Ruben Östlund har än en gång lyckats ta något högst vardagligt och få det att kännas fruktansvärt mycket. I Turist får en skidsemester stå som kuliss för en skoningslös uppgörelse med den, i ärlighetens namn, skitlöjliga mansrollen och ett långsamt dissekerande av medelklassdrömmen. Allt filmat med ett obehagligt realistiskt filter som får en att skruva sig i stolen. Vad händer egentligen när en man bryter det manliga patriarkala kontraktet? Hur påverkar det honom själv, barnen, partnern, ja, omgivningen i stort? Det är igenkännande, pinsamt, sorgligt och stundtals skratta-rakt-ut-roligt.
Fick betyget betyg: 5 i augusti.
3. Om våld
Om våld (mer utbredd titel: Concerning Violence) är en underlig film. I jämförelse med Göran Olssons senaste alster The Black Power Mixtape 1967–1975 är den betydligt långsammare, hackigare och mindre benägen att hålla tittaren i handen. Men de nio scenerna ur den antiimperialistiska kampen är alla oerhört intressanta, speciellt då de sällan får ta plats. Här vävs arkivbilderna från sjuttiotalet ihop med ord från Frantz Fanons The Wretched of the Earth och resultatet är en välbehövd lektion i kolonialismens våld och våldet som krävdes för att slå sig fri.
Om våld har inte recenserats i Nöjesguiden.
4. Under Gottsunda
Författaren Viktor Johanssons debutlångfilm Under Gottsunda utspelar sig under en sommar i Uppsala, gränsar mellan spelfilm och dokumentär, någonstans i den berömda skarven mellan att vara barn och vuxen. Filmens ungdomar söker mening i subkulturer och drömmar om stordåd som ofta återkommer till olika platser: att erövra någonting, lämna sitt avtryck. En strålande och egen början på något större.
Fick betyget betyg: 5 i oktober.
5. Flugparken
Paranoian och mörkret i långfilms-debutanten Jens Östbergs Flugparken kan bara jämföras med det i Axel Peterséns Avalon. Måns Månsson gör ännu en mästerlig insats som fotograf i denna skildring av obehagliga hierarkier, ensamhet och machostrukturer i ett samhälle nära polcirkeln. Extra plus till Sverrir Gudnason tolkning av Kristian Keskitalo, som både är sylvass och gripande, liksom till Peter Andersson och Malin Buska.
Fick betyget betyg: 5 i november.
6. Tusen bitar
Filmen om Björn Afzelius för korta liv orienterar sig med hjälp av intervjuer med vänner och familj, Mikael Wiehe, Marianne Lindberg de Geer, döttrarna, men framför allt hans musik. Ett smidigt sätt att undvika musikdokumentärs-klyschan där något gubbigt talking head sitter och redogör för i detalj hur snacket gick i studion för 30 år sedan, vilket intresserar en rätt marginell publik. Istället var Tusen bitar ett personligt men respektfullt porträtt av en imperfekt person. Utan att ursäkta Afzelius synder i det privata gav man honom den konstnärliga respekt han inte alltid åtnjöt i livet.
Fick betyget betyg: 5 i september.
7. Gentlemen
8. En duva satt på en gren och funderade på tillvaron
9. The Quiet Roar
10. Att skiljas
Stad:
Kategori:
Se alla artiklar om:
Publicerad i tidning:
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 11, 2014.
