Ett obekvämt empatiskt porträtt av sektmedlemmar, pedofiler och lovsångsboybands. En zoloft-svart undersökning om gränsen mellan hopp och det hopplösa. Det blev missmod som toppade både utländskt och svenskt när Nöjesguidens filmredaktion efter lite gräl enats om årets bästa filmer.
Listorna är framröstade av Nöjesguidens filmredaktion i november 2005: hannes dükler, niklas eriksson, tomas hemstad och johanna koljonen.
[B]Bästa utländska[/B]
På liv och död
[B]Palindromes[/B]
Regi: Todd Solondz
[B] 1[/B] Todd Solondz återvänder till familjen Wiener från genombrottsfilmen Welcome to the dollhouse. Dawn har blivit fet, slutat tvätta sig och dött. Ballerinabarnet Missy har en egen bebis och anklagar i berättelsens marginaler sin tunnhårige storebror Mark för pedofili. Wieners tonårskusin Aviva tvingas att abortera frukten av sitt fumliga tonårssex, rymmer till ett kristet terroristkollektiv och går med i ett lovsångsboyband för handikappade. För att inte fastna i lättsorterade stereotyper spelas hon av sju skådisar av olika storlek, färg, ålder och kön. Det här skulle lätt kunna bli till en meningslös konstploj, men precis som tejpkulisserna i Dogville blir det istället snabbt märkvärdigt naturligt. Som alla Todd Solondzs filmer innehåller Palindromes obekvämt empatiska porträtt av freaks, pedofiler och sektmedlemmar. Det är modigt. Och framför allt hysteriskt kul.
Fick betyget 5 av Johanna Koljonen i januari.
Klaustrofobisk filmkonst
[B]Barnen som inte fanns[/B]
Regi: Hirokazu Kore-eda
[B] 2[/B] Barnen som inte fanns är en stenhård anklagelseakt mot vuxenvärlden. Den som väljer att inte se, som vägrar ta sitt ansvar. För sjutton år sedan avslöjades det att fyra unga syskon under ett halvår levt ensamma i en liten lägenhet i nordvästra Tokyo, övergivna av sin mor. Hirokazu Kore-edas filmatisering av tragedin skildrar hur tolvårige Akira sköter alla vardagssysslor när mamma Keiko plötsligt farit sin kos för gott. De övriga barnen måste stanna inne i lägenheten för att inte de sanna förhållandena ska uppdagas. Liksom i Efter livet visar Kore-eda hur mästerligt han väver ihop fiktion med det dokumentära. Han repeterade aldrig några scener med barnen, utan lät dem istället vänja sig vid filmteamet. När såg man senast barn agera (eller ickeagera) som dessa? Det är en realism som inte liknar något annat och där Stanislavskij kan dra något riktigt gammalt över sig.
Fick betyg 6 av Hannes Dükler i augusti.
Heterodekadens
[B]Closer[/B]
Regi: Mike Nichols
[B] 3[/B] På listan över saker som vi inte visste att vi önskade oss år 2005, låg en amerikansk superstar-version av Detaljer ganska högt. Men Mike Nichols Closer visade sig vara riktigt fängslande voyeur-dramatik om viktiga ögonblick i fyra personers urbana kärleksliv. Trots stjärnor som Natalie Portman, Jude Law och Julia Roberts så var det sexpaketet Clive Owen som lyste allra starkast. Med tight regi och fulspråk som kunde fått Eric Cartman att rodna lyckades Nichols övertyga oss om att filmad relationsteater var den hetaste skiten i stan. Och under året när det verkade som att varenda kotte bytte ut kokain och andrahandslägenhet i Vasastan mot Urban Jungle-bebis och radhus kändes det tryggt att få bekräftat att det fortfarande fanns klassiskt destruktiva och sexuellt dekadenta heterorelationer.
Fick betyg 5 av Johanna Koljonen i februari.
Snaskfantasy
[B]Kalle och Chokladfabriken[/B]
Regi: Tim Burton
[B] 4[/B] Roald Dahls djupt störande snaskfarbror Willy Wonka får fruktansvärt liv när Johnny Depp i läskiga plasthandskar kanaliserar Michael Jackson i takt till Danny Elfmans musikaliska lämningar från Oingo Boingo-eran. Bara Tim Burton kan paketera ett sådant upplägg i sockervadd och våld mot barn och kalla det familjefilm. Kalle och chokladfabriken bygger på samma granna kombination av obehag, detaljmagi och sjungande dvärgar som gjorde Trollkarlen från Oz till en vinnare för ungefär 70 år sedan. En godisorgie i allting gott, alltså, utom slutet. Man får känslan av att Depp och Burtons fruktbara samarbete alltid har haft just den här filmen som mål. En storvulen fantasyfilm som trots sin till synes enkelspåriga handling vägrar medge vem som till slut har vunnit och vad det kan tänkas betyda.
Fick betyg 4 av Hannes Dükler i september.
Metrosexuell feelgood
[B]Sideways[/B]
Regi: Alexander Payne
[B] 5[/B] Med Alexander Paynes Sideways kunde vi konstatera den metrosexuella buddykomedins födelse. För vad kallar man annars en film om två medelålderskrisande män som åker på vinresa och grälar? Trots denna ganska läskiga utgångspunkt var Sideways en av årets stora feelgood-upplevelser, mycket tack vare mästerliga Paul Giamattis gnällspik, Miles. En monumental loser som väckte så mycket moderskänslor att det faktiskt luktade östrogen i flera veckor på Rigoletto. Även resten av ensemblen: Virginia Madsen, Thomas Haden Church och Sandra Oh lyckades leverera så pass att det blev både oscars och golden globes. Och även om Sideways uppmuntrade till förkastliga företeelser som golf, otrohet och vinbögeri var det fruktansvärt svårt att inte bli åtminstone lite förälskad i den.
Fick betyg 4 av Tomas Hemstad i februari.
Lytesmusikal
[B]Team America - World Police[/B]
Regi: Trey Parker och Matt Stone
[B] 6[/B] När den amerikanska nöjesindustrins mest välbetalda anarkister smackar på med tourettes och moralisk blasfemi för allt vad tygen håller är resultatet en liten popversion av Bushs utrikespolitik som fullständigt omdefinierar begreppet "allsångsdockfilm". Det börjar med en bunt kalastöntiga amerikanska elitsoldater och fyra generiska araber som spränger Louvren och Eiffeltornet i luften. Därefter utvecklas den ack så subtila America Fuck Yeah!-metaforen, att USA är en kuk som knullar skiten ur resten av världen. Men som vanligt är mobbinglektorerna Trey Parker och Matt Stone mycket noga med att det inte ska finnas lojaliteter mot några. Varför Team America snart lägger lika mycket krut på att krossa Susan Sarandon och andra väluppfostrade vänsterskådisar mot ett stengolv som på själva Bush-buskisen. Maria Schottenius-vänner världen över kan kanske tycka att det blir lite väl osorterat på sina håll, men det är ju förstås South Park-duons osannolika genialitet: inga vänner, ingen agenda.
Fick betyg 5 av Roger Wilson i januari.
anime
[B]Det levande slottet[/B]
Regi: Hayao Miyazaki
[B] 7[/B] Vem mer än Hayao Miyazaki skulle komma på tanken att låta en nittioårig hattmakerska agera hjältinna? Det är en sällsam hybridvärld av fin de siècle-nostalgia, WWII-vibbar och gigantiska stridsrymdskepp vi möter i Det levande slottet. Här är inte förhållandet och samexistensen mellan civilisation och natur ett lika tydligt tema som i tidigare Ghibli-produktioner. Däremot känner man igen den framträdande förståelsen för alla sidor av en konflikt, en oerhört förlåtande inställning med allt annat än skarpa linjer mellan vän och fiende, ond och god. Filmens egentliga huvudperson är just det levande slottet som mest liknar Järnjätten körd i en gilliamsk matberedare tillsammans med ett par pterosaurer och en mindre stad. Så fantastiskt fin där den böljande kliver fram över klipporna och de renoirska blomsterfält som omger staden.
Fick betyg 4 av Hannes Dükler i oktober.
busaction
[B]Old Boy - Hämnden[/B]
[B] 8[/B] Det är bara en tidsfråga innan världen - hela världen - förstår att vår tids grymmaste actionregissör heter Chan-wook Park. Old Boy - Hämnden är del två i hans trilogi om hämnd och för andra gången letar han sig in på vår lista över årets bästa filmer. Förklaringen är enkel. Det är mycket sällan man ser en film som handlar om att tungor klipps av, tänder dras ut och levande bläckfiskar bygger små reservat i munnen på folk - och man ändå lämnar biografen med den fasta övertygelsen att ha bevittnat något oerhört romantiskt. Sedan hjälpte det förstås till att Oh Dae-su var en sådan osannolik actionhjälte med sin behjärtansvärda surgubbe-med-hammare-jargong. Chan-wook Park har mer eller mindre skapat en egen genre med sina bombastiska hämndepos. Och nästa år kommer sista delen på bio. Vi har redan börjat köa för biljetterna.
Fick betyg 6 av Tomas Hemstad i januari.
Los Angeles
[B]Crash[/B]
Regi: Paul Haggis
[B] 9[/B] Crash handlar ytligt sett om poliser och politiker, tjuvar och trafikförbrytare. Filmen inleds med en brottsplats men först på slutet förstår tittaren vem den mördade är och varför just han, just den här dagen, fallit offer för det meningslösa våldet. Genremässigt rör det sig alltså om ett slags elegisk noir, utan att för den skull bli stjärtpretentiöst - Sandra Bullock och Matt Dillon är ju med. Plus Don Cheadle och ett otal grymma skådisar som annars brukar ha fel färg för att få jobb, men här får briljera i ett svårspelat finstilt nätverk av fördomar och strukturell rasism. För Crash är ett helkroppsporträtt av Los Angeles vars blodsystem av vägnät, bilar och kollektivtrafik sammanbinder alla alienerade små människoceller, oavsett etnicitet, till en gemensam, ledsen jätteorganism.
Fick betyg 5 av Johanna Koljonen i september.
Magisk realism
[B]Million dollar baby[/B]
Regi: Clint Eastwood
[B] 10[/B] I gränslandet mellan historia och legend, ikon och kliché knåpar Clint Eastwood på ett stort livsverk. Midnatt i godhetens och ondskans trädgård tecknade sydstaterna, småstäder, mordmysterier. Unforgiven lade till vilda västern, sista stöten, den ensamma ryttaren. Mystic River läste Gudfadern-läxor om våldets relation till den amerikanska drömmen. Ändå blir hans filmer inte kataloger över amerikansk ikonografi: närvaron av voodoo, det omutliga ödet, den svarta floden, skjuter genremässigt in hans filmer i en finstilt magisk realism.
I Million dollar baby är det boxningsikonografin som utforskas, våldet som psykisk och ekonomisk utväg för trailer trash-tjejen Maggie (Hilary Swank). Man skulle gärna avfärda filmen som en upphottad Girlfight, om det inte vore för mångtydigheterna. Särskilt berättarrösten är ett mysterium. Efter en evighet förstår man: det är ju Morgan Freeman, gymets halvblinde vaktmästare Eddie, tränare Eastwoods samvete och högra hand. Eastwood väver in symboliken med så lätt hand, att det är högst oklart om Eddie och knasfallet Danger är verkliga karaktärer, psykologiska projektioner eller det som Eddie kallar "the magic in boxing".
Fick betyg 5 av Johanna Koljonen i april.
11 Järn3:an Regi: Kim Ki-duk
12 Broken flowers Regi: Jim Jarmusch
13 Batman begins Regi: Christopher Nolan
14 Se mig Regi: Agnès Jaoui
15 attentatet mot richard nixon Regi: Niels Mueller
16 40 year old virgin Regi: Judd Apatow
17 Tarnation Regi: Jonathan Caouette
18 A tale of two sisters Regi: Kim Jee-Woon
19 Proof Regi: John Madden
20 Sin city Regi: Robert Rodriguez, Frank Miller, Quentin Tarantino
[B]Bästa svenska [/B]
[B]Vinnarintervju[/B]
[B]Björn Runge[/B]
Det var ett ovanligt tufft år att sammanställa årets bästa svenska filmer. Men så mitt i produktionen av numret du håller i handen damp Björn Runges nya Mun mot mun upp och genast var en vinnare korad. Vi ställde några frågor till en regissör som tror på kärleken som urkraft och hatet som konsekvens.
[B]Du ger skådespelarna i dina filmer väldigt mycket ansvar. Finns det tillfällen när det har slagit fel och du varit tvungen att styra till rolltolkningarna?[/B]
- Jag kräver att skådespelarna ska ta ansvar och lägga sig i arbetet. Men det är jag som är stämgaffeln. Det är jag som är resonansbotten för det som pågår under planering, inspelning och efterarbete. Och sedan är det så att skådespelaren vet om att hon eller han är utvald. De kan slappna av i det. Jag har förtroendet för dem. Jag har ännu aldrig varit med om att arbetet med en skådespelare barkat iväg rakt in i destruktiv förvirring. Tvärtom så får jag ibland mana på skådespelare att våga släppa taget om sina egna ambitioner och sin självcensur.
[B]Du har jobbat med film sedan tidigt 80-tal, inspireras du fortfarande av kontemporära filmare, och i så fall vilka?[/B]
- Den filmare som för tillfället ger mig mest inspiration är Stanley Kubrick. Han tog sitt kontrollbehov på största allvar och byggde en produktionsapparat runt sig och sina visoner som gav energi åt hans filmer. Sedan levde han i ett annat ekonomiskt system. Med andra proportioner. Han sysslade med den mest exklusiva underhållning samtidigt som han förnyade mediet. Det kan inte bli mycket bättre. Sedan tycker jag att den koreanske filmaren Kim-Ki-Duk är inspirerande. Han bryter upp realismen. Bland klassikerna är det fortfarande Federico Fellini som är den störste av dem alla. Och John Cassavetes förstås, en fantastisk skildrare av det som pågår mellan människor.
Text:Tomas Hemstad Foto: Ola Kjelbye
Feelbad
[B]Mun mot mun[/B]
Regi: Björn Runge
[B] 1[/B] Det är ganska enkelt att göra film om miserabla, egoistiska, människor med problem. Det är svårare att göra en film där vi verkligen bryr oss och känner med dem. Med Mun mot mun visade Björn Runge än en gång hur man gör. Historien om Vera som rymmer hemifrån för att leva med heroinisten Morgan kröp så djupt under skinnet att det känns som att delar av den aldrig kommer att lämna dig. Merparten av Mun mot mun var så kylig att det kändes som att man skulle få kallbrand i hjärnan. Men just som man börjar fundera på att lämna biografen, sjukskriva sig för utbrändhet och börja käka Zoloft som smarties kommer det en strimma hopp. Och man inser att Runge har gjort det igen. Att han lyckats berätta en tung och jobbig berättelse och ändå lämna oss med tron att människor kan förändras. Att pissiga situationer kan bli bättre. Och att kärleken är svaret. Lurifaxen har dessutom gjort det utan att lätta på mörkret i historien. Här behövs inga frälsande körledare, styrkan finns i oss själva. Detta i kombination med en nästan läskig känsla för hur man klämmer ut det allra yttersta av varje skådepelare i varenda scen gör Mun mot mun till årets bästa svenska film.
Fick betyg 5 av Tomas Hemstad i det här numret.
Bomber och granater
[B]Zozo[/B]
Regi: Josef Fares
[B] 2[/B] Josef Fares går från oklarhet till fullständig klarhet. Efter bylingbuskisen Kopps återvänder han med denna rörande, visuellt enastående och - faktiskt - viktiga berättelse om människans förbluffande förmåga att anpassa sig till för stunden rådande villkor. Elvaåriga Zozo bor med sin familj i inbördeskrigets Beirut, men hamnar snart i Sverige där han försöker lära sig de rätta tonlägen och anslag som gäller för att bli accepterad av det gåtfullt grymma folk som kallas barn. Det är inte bara realismen som är magisk här, Imad Creidi som Zozo är enastående, med en totalt vidöppen blick som rymmer både trauma och eufori. Historien har funnits hos Fares länge, men det var först efter 50 kortfilmer och två långfilmer som han kände sig mogen. Och som han har mognat. Att med så lätt hand ta sig an ett sådant smärtsamt ämne, att varken tycka synd eller skoja bort, imponerar. Stort.
Fick betyg 5 av Hannes Dükler i september.
Finska flyktingar
[B]Den bästa av mödrar[/B]
Regi: Klaus Härö
[B] 3[/B] Den finlandssvenske Klaus Härö kallar sig nordisk filmmakare, men hans självsäkra, diskreta regi för snarare tanken till hans amerikanska kolleger än till våra lokalt egotrippande auteurer. Lätt amerikansk är också hans spielbergska sentimentalitet, som förstås inte faller alla i smaken. Att det slags flyktingsberättelse som ter sig så rörande i Josef Fares tappning känns lätt manipulativ i fyrtiotalets Skåne får väl avskrivas som en kombination av historielöshet och jantelagsångest. Det är bara att medge - Härös vinnarkvalitéer syntes egentligen redan i den solida barnfilmen Elina - som om jag inte fanns och hans vuxendebut förtjänar sina framgångar. Han gör storfilm utan att förhäva sig, kostymdrama utan att kväva och har ett sällsynt handlag med både små och stora skådespelare.
Fick betyg 4 av Johanna Koljonen i november.
Muppmustach
[B]Bang Bang Orangutang[/B]
Regi: Simon Staho
[B] 4[/B] Säga vad man vill om Simon Staho, en sak är säker: Han är en fena på att rollbesätta sina filmer. Precis som i förra årets Dag och natt såg rollistan i Bang Bang Orangutang ut som dramatens julkortsregister. Likheterna slutade inte där. Än en gång handlade det om att Michael Persbrandt skulle få fett med stryk. Men den här gången var han ingen levnadstrött yuppie utan en riktigt tjockskallig workaholic med muppmustach. Bara det kunde säkert vara värt biljettpriset för vissa. Lägg då till epilepsiframkallande färgexperiment, Fares Fares, Börje Ahlstedt, Lena Olin, Tuva Novotny, Jonas Karlsson, Shanti Roney och Reine Brynolfsson och du har en sån där film som du känner att du måste se. Inte minst de många scenerna mellan Persbrandt och förlorade dottern i framsätet på en bil är frammejslade med så känslig hand att tanken på att göra hela kalaset till en trilogi faktiskt inte känns som overkill.
Fick betyg 3 av Tomas Hemstad i november.
Prestigedeckare
[B]Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö[/B]
Regi: Martin Asphaug
[B] 5[/B] I den nygamla skolan av polerade svenska perioddramer - med Ondskan som välfungerande exportmall - lyckas Kim Novak skapa en air av precis den prestige och soliditet som vi vant oss vid att kräva. Utan att för ett ögonblick kännas särskilt - omskakande. Filmatiseringen av Håkan Nessers uppväxtminnen går inte vilse i Carl Johan De Geersk memorabilia, utan tar oss lugnt och metodiskt med på ett mardrömslikt sommarlov. Nostalgiska skildringar av 50- och 60-talspojkars första erotiska eskapader har förvisso blivit något av en stapelvara inom svensk film, men Skärgårsdoktorn-mannen Martin Asphaug förvaltar deckarnerven med en förståelse för genren som vi faktiskt inte blivit bortskämda med. Dessutom visar inte minst Maria Lundquists här ytterst väluppfostrade son Anton att skådisåterväxten mycket väl kan vara bättre än vi trott.
Ej recenserad i Nöjesguiden.
6 Ninas resa Regi: Lena Einhorn
7 Tjenare kungen Regi: Ulf Malmros
8 Asta Nilssons sällskap Regi: Marie-Louise Ekman
9 Om Sara Regi: Othman Karim
10 Flickan från Auschwitz Regi: Stefan Jarl
[B]Statistik[/B]
[B]Liten peddo-barometer[/B]
Pedofili är det nya andra världskriget i de prisbelönta filmernas värld. Och även om många barnsexentusiaster besviket lämnat filmer som Familjen är värre och Million dollar baby fanns det gott om exploaterade ungar på årets repertoar. Nöjesguiden fick statistiken direkt från Belgien.
[B]1. Palindromes[/B]
Solondz nöjde sig inte med att gräva i abortfrågan och låta sin hjältinna Aviva bli gravid med en vän i samma ålder. Senare inleder hon ett passionerat förhållande med en medelålders pedofil/kristen fundamentalist. Tillsammans mördar de abortläkare och har ömsint analsex. Senare i filmen droppar hon en odödlig kommentar till sin kusin som förnekar anklagelserna om att han är pedofil och har antastat en yngre släkting. "I believe you - pedophiles love children." Barnsex: 80%
[B]2. The Woodsman[/B]
Nicole Kassells The Woodsman var en allvarsam historia om en pedofil, spelad av Kevin Bacon, som nyligen släppts ut ur fängelset och försökte skapa sig ett nytt liv. Trots långa monologer om småflickor lyckas faktiskt Bacons karaktär hålla fingrarna i styr hela filmen. Barnsex: 10%
[B]3. Mysterious Skin[/B]
Året stora male hustler-rulle. Så köttig, poetisk och pojk-
toraxcentrisk att det är ett smärre under att Gus van Sant inte ens tjatat till sig ett litet uppdrag som cateringansvarig.
Barnsex: 90%
[B]4. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö[/B]
Scener där småknattarna kör sitt första sprutrunk utanför en sommarstuga med en helnäck Helena af Sandeberg/Kim Novak i, sammanfattar både den nostalgiska svenska uppväxtfilmen och 2005-peddotrenden med all önskvärd tydlighet . Barnsex: 5%
[B]5. Tarnation[/B]
Filmvärldens egen JT Leroy, Jonathan Caouettes självbiografiska collage Tarnation var så späckad med misär att övergreppen endast var en bisats. Ändå lyckades Caouette berätta en historia som bitvis var både lycklig och rolig. Barnsex: 8%
[B] 1[/B] Todd Solondz återvänder till familjen Wiener från genombrottsfilmen Welcome to the dollhouse. Dawn har blivit fet, slutat tvätta sig och dött. Ballerinabarnet Missy har en egen bebis och anklagar i berättelsens marginaler sin tunnhårige storebror Mark för pedofili. Wieners tonårskusin Aviva tvingas att abortera frukten av sitt fumliga tonårssex, rymmer till ett kristet terroristkollektiv och går med i ett lovsångsboyband för handikappade. För att inte fastna i lättsorterade stereotyper spelas hon av sju skådisar av olika storlek, färg, ålder och kön. Det här skulle lätt kunna bli till en meningslös konstploj, men precis som tejpkulisserna i Dogville blir det istället snabbt märkvärdigt naturligt. Som alla Todd Solondzs filmer innehåller Palindromes obekvämt empatiska porträtt av freaks, pedofiler och sektmedlemmar. Det är modigt. Och framför allt hysteriskt kul.
Fick betyget 5 av Johanna Koljonen i januari.
Klaustrofobisk filmkonst
[B]Barnen som inte fanns[/B]
Regi: Hirokazu Kore-eda
[B] 2[/B] Barnen som inte fanns är en stenhård anklagelseakt mot vuxenvärlden. Den som väljer att inte se, som vägrar ta sitt ansvar. För sjutton år sedan avslöjades det att fyra unga syskon under ett halvår levt ensamma i en liten lägenhet i nordvästra Tokyo, övergivna av sin mor. Hirokazu Kore-edas filmatisering av tragedin skildrar hur tolvårige Akira sköter alla vardagssysslor när mamma Keiko plötsligt farit sin kos för gott. De övriga barnen måste stanna inne i lägenheten för att inte de sanna förhållandena ska uppdagas. Liksom i Efter livet visar Kore-eda hur mästerligt han väver ihop fiktion med det dokumentära. Han repeterade aldrig några scener med barnen, utan lät dem istället vänja sig vid filmteamet. När såg man senast barn agera (eller ickeagera) som dessa? Det är en realism som inte liknar något annat och där Stanislavskij kan dra något riktigt gammalt över sig.
Fick betyg 6 av Hannes Dükler i augusti.
Heterodekadens
[B]Closer[/B]
Regi: Mike Nichols
[B] 3[/B] På listan över saker som vi inte visste att vi önskade oss år 2005, låg en amerikansk superstar-version av Detaljer ganska högt. Men Mike Nichols Closer visade sig vara riktigt fängslande voyeur-dramatik om viktiga ögonblick i fyra personers urbana kärleksliv. Trots stjärnor som Natalie Portman, Jude Law och Julia Roberts så var det sexpaketet Clive Owen som lyste allra starkast. Med tight regi och fulspråk som kunde fått Eric Cartman att rodna lyckades Nichols övertyga oss om att filmad relationsteater var den hetaste skiten i stan. Och under året när det verkade som att varenda kotte bytte ut kokain och andrahandslägenhet i Vasastan mot Urban Jungle-bebis och radhus kändes det tryggt att få bekräftat att det fortfarande fanns klassiskt destruktiva och sexuellt dekadenta heterorelationer.
Fick betyg 5 av Johanna Koljonen i februari.
Snaskfantasy
[B]Kalle och Chokladfabriken[/B]
Regi: Tim Burton
[B] 4[/B] Roald Dahls djupt störande snaskfarbror Willy Wonka får fruktansvärt liv när Johnny Depp i läskiga plasthandskar kanaliserar Michael Jackson i takt till Danny Elfmans musikaliska lämningar från Oingo Boingo-eran. Bara Tim Burton kan paketera ett sådant upplägg i sockervadd och våld mot barn och kalla det familjefilm. Kalle och chokladfabriken bygger på samma granna kombination av obehag, detaljmagi och sjungande dvärgar som gjorde Trollkarlen från Oz till en vinnare för ungefär 70 år sedan. En godisorgie i allting gott, alltså, utom slutet. Man får känslan av att Depp och Burtons fruktbara samarbete alltid har haft just den här filmen som mål. En storvulen fantasyfilm som trots sin till synes enkelspåriga handling vägrar medge vem som till slut har vunnit och vad det kan tänkas betyda.
Fick betyg 4 av Hannes Dükler i september.
Metrosexuell feelgood
[B]Sideways[/B]
Regi: Alexander Payne
[B] 5[/B] Med Alexander Paynes Sideways kunde vi konstatera den metrosexuella buddykomedins födelse. För vad kallar man annars en film om två medelålderskrisande män som åker på vinresa och grälar? Trots denna ganska läskiga utgångspunkt var Sideways en av årets stora feelgood-upplevelser, mycket tack vare mästerliga Paul Giamattis gnällspik, Miles. En monumental loser som väckte så mycket moderskänslor att det faktiskt luktade östrogen i flera veckor på Rigoletto. Även resten av ensemblen: Virginia Madsen, Thomas Haden Church och Sandra Oh lyckades leverera så pass att det blev både oscars och golden globes. Och även om Sideways uppmuntrade till förkastliga företeelser som golf, otrohet och vinbögeri var det fruktansvärt svårt att inte bli åtminstone lite förälskad i den.
Fick betyg 4 av Tomas Hemstad i februari.
Lytesmusikal
[B]Team America - World Police[/B]
Regi: Trey Parker och Matt Stone
[B] 6[/B] När den amerikanska nöjesindustrins mest välbetalda anarkister smackar på med tourettes och moralisk blasfemi för allt vad tygen håller är resultatet en liten popversion av Bushs utrikespolitik som fullständigt omdefinierar begreppet "allsångsdockfilm". Det börjar med en bunt kalastöntiga amerikanska elitsoldater och fyra generiska araber som spränger Louvren och Eiffeltornet i luften. Därefter utvecklas den ack så subtila America Fuck Yeah!-metaforen, att USA är en kuk som knullar skiten ur resten av världen. Men som vanligt är mobbinglektorerna Trey Parker och Matt Stone mycket noga med att det inte ska finnas lojaliteter mot några. Varför Team America snart lägger lika mycket krut på att krossa Susan Sarandon och andra väluppfostrade vänsterskådisar mot ett stengolv som på själva Bush-buskisen. Maria Schottenius-vänner världen över kan kanske tycka att det blir lite väl osorterat på sina håll, men det är ju förstås South Park-duons osannolika genialitet: inga vänner, ingen agenda.
Fick betyg 5 av Roger Wilson i januari.
anime
[B]Det levande slottet[/B]
Regi: Hayao Miyazaki
[B] 7[/B] Vem mer än Hayao Miyazaki skulle komma på tanken att låta en nittioårig hattmakerska agera hjältinna? Det är en sällsam hybridvärld av fin de siècle-nostalgia, WWII-vibbar och gigantiska stridsrymdskepp vi möter i Det levande slottet. Här är inte förhållandet och samexistensen mellan civilisation och natur ett lika tydligt tema som i tidigare Ghibli-produktioner. Däremot känner man igen den framträdande förståelsen för alla sidor av en konflikt, en oerhört förlåtande inställning med allt annat än skarpa linjer mellan vän och fiende, ond och god. Filmens egentliga huvudperson är just det levande slottet som mest liknar Järnjätten körd i en gilliamsk matberedare tillsammans med ett par pterosaurer och en mindre stad. Så fantastiskt fin där den böljande kliver fram över klipporna och de renoirska blomsterfält som omger staden.
Fick betyg 4 av Hannes Dükler i oktober.
busaction
[B]Old Boy - Hämnden[/B]
[B] 8[/B] Det är bara en tidsfråga innan världen - hela världen - förstår att vår tids grymmaste actionregissör heter Chan-wook Park. Old Boy - Hämnden är del två i hans trilogi om hämnd och för andra gången letar han sig in på vår lista över årets bästa filmer. Förklaringen är enkel. Det är mycket sällan man ser en film som handlar om att tungor klipps av, tänder dras ut och levande bläckfiskar bygger små reservat i munnen på folk - och man ändå lämnar biografen med den fasta övertygelsen att ha bevittnat något oerhört romantiskt. Sedan hjälpte det förstås till att Oh Dae-su var en sådan osannolik actionhjälte med sin behjärtansvärda surgubbe-med-hammare-jargong. Chan-wook Park har mer eller mindre skapat en egen genre med sina bombastiska hämndepos. Och nästa år kommer sista delen på bio. Vi har redan börjat köa för biljetterna.
Fick betyg 6 av Tomas Hemstad i januari.
Los Angeles
[B]Crash[/B]
Regi: Paul Haggis
[B] 9[/B] Crash handlar ytligt sett om poliser och politiker, tjuvar och trafikförbrytare. Filmen inleds med en brottsplats men först på slutet förstår tittaren vem den mördade är och varför just han, just den här dagen, fallit offer för det meningslösa våldet. Genremässigt rör det sig alltså om ett slags elegisk noir, utan att för den skull bli stjärtpretentiöst - Sandra Bullock och Matt Dillon är ju med. Plus Don Cheadle och ett otal grymma skådisar som annars brukar ha fel färg för att få jobb, men här får briljera i ett svårspelat finstilt nätverk av fördomar och strukturell rasism. För Crash är ett helkroppsporträtt av Los Angeles vars blodsystem av vägnät, bilar och kollektivtrafik sammanbinder alla alienerade små människoceller, oavsett etnicitet, till en gemensam, ledsen jätteorganism.
Fick betyg 5 av Johanna Koljonen i september.
Magisk realism
[B]Million dollar baby[/B]
Regi: Clint Eastwood
[B] 10[/B] I gränslandet mellan historia och legend, ikon och kliché knåpar Clint Eastwood på ett stort livsverk. Midnatt i godhetens och ondskans trädgård tecknade sydstaterna, småstäder, mordmysterier. Unforgiven lade till vilda västern, sista stöten, den ensamma ryttaren. Mystic River läste Gudfadern-läxor om våldets relation till den amerikanska drömmen. Ändå blir hans filmer inte kataloger över amerikansk ikonografi: närvaron av voodoo, det omutliga ödet, den svarta floden, skjuter genremässigt in hans filmer i en finstilt magisk realism.
I Million dollar baby är det boxningsikonografin som utforskas, våldet som psykisk och ekonomisk utväg för trailer trash-tjejen Maggie (Hilary Swank). Man skulle gärna avfärda filmen som en upphottad Girlfight, om det inte vore för mångtydigheterna. Särskilt berättarrösten är ett mysterium. Efter en evighet förstår man: det är ju Morgan Freeman, gymets halvblinde vaktmästare Eddie, tränare Eastwoods samvete och högra hand. Eastwood väver in symboliken med så lätt hand, att det är högst oklart om Eddie och knasfallet Danger är verkliga karaktärer, psykologiska projektioner eller det som Eddie kallar "the magic in boxing".
Fick betyg 5 av Johanna Koljonen i april.
11 Järn3:an Regi: Kim Ki-duk
12 Broken flowers Regi: Jim Jarmusch
13 Batman begins Regi: Christopher Nolan
14 Se mig Regi: Agnès Jaoui
15 attentatet mot richard nixon Regi: Niels Mueller
16 40 year old virgin Regi: Judd Apatow
17 Tarnation Regi: Jonathan Caouette
18 A tale of two sisters Regi: Kim Jee-Woon
19 Proof Regi: John Madden
20 Sin city Regi: Robert Rodriguez, Frank Miller, Quentin Tarantino
[B]Bästa svenska [/B]
[B]Vinnarintervju[/B]
[B]Björn Runge[/B]
Det var ett ovanligt tufft år att sammanställa årets bästa svenska filmer. Men så mitt i produktionen av numret du håller i handen damp Björn Runges nya Mun mot mun upp och genast var en vinnare korad. Vi ställde några frågor till en regissör som tror på kärleken som urkraft och hatet som konsekvens.
[B]Du ger skådespelarna i dina filmer väldigt mycket ansvar. Finns det tillfällen när det har slagit fel och du varit tvungen att styra till rolltolkningarna?[/B]
- Jag kräver att skådespelarna ska ta ansvar och lägga sig i arbetet. Men det är jag som är stämgaffeln. Det är jag som är resonansbotten för det som pågår under planering, inspelning och efterarbete. Och sedan är det så att skådespelaren vet om att hon eller han är utvald. De kan slappna av i det. Jag har förtroendet för dem. Jag har ännu aldrig varit med om att arbetet med en skådespelare barkat iväg rakt in i destruktiv förvirring. Tvärtom så får jag ibland mana på skådespelare att våga släppa taget om sina egna ambitioner och sin självcensur.
[B]Du har jobbat med film sedan tidigt 80-tal, inspireras du fortfarande av kontemporära filmare, och i så fall vilka?[/B]
- Den filmare som för tillfället ger mig mest inspiration är Stanley Kubrick. Han tog sitt kontrollbehov på största allvar och byggde en produktionsapparat runt sig och sina visoner som gav energi åt hans filmer. Sedan levde han i ett annat ekonomiskt system. Med andra proportioner. Han sysslade med den mest exklusiva underhållning samtidigt som han förnyade mediet. Det kan inte bli mycket bättre. Sedan tycker jag att den koreanske filmaren Kim-Ki-Duk är inspirerande. Han bryter upp realismen. Bland klassikerna är det fortfarande Federico Fellini som är den störste av dem alla. Och John Cassavetes förstås, en fantastisk skildrare av det som pågår mellan människor.
Text:Tomas Hemstad Foto: Ola Kjelbye
Feelbad
[B]Mun mot mun[/B]
Regi: Björn Runge
[B] 1[/B] Det är ganska enkelt att göra film om miserabla, egoistiska, människor med problem. Det är svårare att göra en film där vi verkligen bryr oss och känner med dem. Med Mun mot mun visade Björn Runge än en gång hur man gör. Historien om Vera som rymmer hemifrån för att leva med heroinisten Morgan kröp så djupt under skinnet att det känns som att delar av den aldrig kommer att lämna dig. Merparten av Mun mot mun var så kylig att det kändes som att man skulle få kallbrand i hjärnan. Men just som man börjar fundera på att lämna biografen, sjukskriva sig för utbrändhet och börja käka Zoloft som smarties kommer det en strimma hopp. Och man inser att Runge har gjort det igen. Att han lyckats berätta en tung och jobbig berättelse och ändå lämna oss med tron att människor kan förändras. Att pissiga situationer kan bli bättre. Och att kärleken är svaret. Lurifaxen har dessutom gjort det utan att lätta på mörkret i historien. Här behövs inga frälsande körledare, styrkan finns i oss själva. Detta i kombination med en nästan läskig känsla för hur man klämmer ut det allra yttersta av varje skådepelare i varenda scen gör Mun mot mun till årets bästa svenska film.
Fick betyg 5 av Tomas Hemstad i det här numret.
Bomber och granater
[B]Zozo[/B]
Regi: Josef Fares
[B] 2[/B] Josef Fares går från oklarhet till fullständig klarhet. Efter bylingbuskisen Kopps återvänder han med denna rörande, visuellt enastående och - faktiskt - viktiga berättelse om människans förbluffande förmåga att anpassa sig till för stunden rådande villkor. Elvaåriga Zozo bor med sin familj i inbördeskrigets Beirut, men hamnar snart i Sverige där han försöker lära sig de rätta tonlägen och anslag som gäller för att bli accepterad av det gåtfullt grymma folk som kallas barn. Det är inte bara realismen som är magisk här, Imad Creidi som Zozo är enastående, med en totalt vidöppen blick som rymmer både trauma och eufori. Historien har funnits hos Fares länge, men det var först efter 50 kortfilmer och två långfilmer som han kände sig mogen. Och som han har mognat. Att med så lätt hand ta sig an ett sådant smärtsamt ämne, att varken tycka synd eller skoja bort, imponerar. Stort.
Fick betyg 5 av Hannes Dükler i september.
Finska flyktingar
[B]Den bästa av mödrar[/B]
Regi: Klaus Härö
[B] 3[/B] Den finlandssvenske Klaus Härö kallar sig nordisk filmmakare, men hans självsäkra, diskreta regi för snarare tanken till hans amerikanska kolleger än till våra lokalt egotrippande auteurer. Lätt amerikansk är också hans spielbergska sentimentalitet, som förstås inte faller alla i smaken. Att det slags flyktingsberättelse som ter sig så rörande i Josef Fares tappning känns lätt manipulativ i fyrtiotalets Skåne får väl avskrivas som en kombination av historielöshet och jantelagsångest. Det är bara att medge - Härös vinnarkvalitéer syntes egentligen redan i den solida barnfilmen Elina - som om jag inte fanns och hans vuxendebut förtjänar sina framgångar. Han gör storfilm utan att förhäva sig, kostymdrama utan att kväva och har ett sällsynt handlag med både små och stora skådespelare.
Fick betyg 4 av Johanna Koljonen i november.
Muppmustach
[B]Bang Bang Orangutang[/B]
Regi: Simon Staho
[B] 4[/B] Säga vad man vill om Simon Staho, en sak är säker: Han är en fena på att rollbesätta sina filmer. Precis som i förra årets Dag och natt såg rollistan i Bang Bang Orangutang ut som dramatens julkortsregister. Likheterna slutade inte där. Än en gång handlade det om att Michael Persbrandt skulle få fett med stryk. Men den här gången var han ingen levnadstrött yuppie utan en riktigt tjockskallig workaholic med muppmustach. Bara det kunde säkert vara värt biljettpriset för vissa. Lägg då till epilepsiframkallande färgexperiment, Fares Fares, Börje Ahlstedt, Lena Olin, Tuva Novotny, Jonas Karlsson, Shanti Roney och Reine Brynolfsson och du har en sån där film som du känner att du måste se. Inte minst de många scenerna mellan Persbrandt och förlorade dottern i framsätet på en bil är frammejslade med så känslig hand att tanken på att göra hela kalaset till en trilogi faktiskt inte känns som overkill.
Fick betyg 3 av Tomas Hemstad i november.
Prestigedeckare
[B]Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö[/B]
Regi: Martin Asphaug
[B] 5[/B] I den nygamla skolan av polerade svenska perioddramer - med Ondskan som välfungerande exportmall - lyckas Kim Novak skapa en air av precis den prestige och soliditet som vi vant oss vid att kräva. Utan att för ett ögonblick kännas särskilt - omskakande. Filmatiseringen av Håkan Nessers uppväxtminnen går inte vilse i Carl Johan De Geersk memorabilia, utan tar oss lugnt och metodiskt med på ett mardrömslikt sommarlov. Nostalgiska skildringar av 50- och 60-talspojkars första erotiska eskapader har förvisso blivit något av en stapelvara inom svensk film, men Skärgårsdoktorn-mannen Martin Asphaug förvaltar deckarnerven med en förståelse för genren som vi faktiskt inte blivit bortskämda med. Dessutom visar inte minst Maria Lundquists här ytterst väluppfostrade son Anton att skådisåterväxten mycket väl kan vara bättre än vi trott.
Ej recenserad i Nöjesguiden.
6 Ninas resa Regi: Lena Einhorn
7 Tjenare kungen Regi: Ulf Malmros
8 Asta Nilssons sällskap Regi: Marie-Louise Ekman
9 Om Sara Regi: Othman Karim
10 Flickan från Auschwitz Regi: Stefan Jarl
[B]Statistik[/B]
[B]Liten peddo-barometer[/B]
Pedofili är det nya andra världskriget i de prisbelönta filmernas värld. Och även om många barnsexentusiaster besviket lämnat filmer som Familjen är värre och Million dollar baby fanns det gott om exploaterade ungar på årets repertoar. Nöjesguiden fick statistiken direkt från Belgien.
[B]1. Palindromes[/B]
Solondz nöjde sig inte med att gräva i abortfrågan och låta sin hjältinna Aviva bli gravid med en vän i samma ålder. Senare inleder hon ett passionerat förhållande med en medelålders pedofil/kristen fundamentalist. Tillsammans mördar de abortläkare och har ömsint analsex. Senare i filmen droppar hon en odödlig kommentar till sin kusin som förnekar anklagelserna om att han är pedofil och har antastat en yngre släkting. "I believe you - pedophiles love children." Barnsex: 80%
[B]2. The Woodsman[/B]
Nicole Kassells The Woodsman var en allvarsam historia om en pedofil, spelad av Kevin Bacon, som nyligen släppts ut ur fängelset och försökte skapa sig ett nytt liv. Trots långa monologer om småflickor lyckas faktiskt Bacons karaktär hålla fingrarna i styr hela filmen. Barnsex: 10%
[B]3. Mysterious Skin[/B]
Året stora male hustler-rulle. Så köttig, poetisk och pojk-
toraxcentrisk att det är ett smärre under att Gus van Sant inte ens tjatat till sig ett litet uppdrag som cateringansvarig.
Barnsex: 90%
[B]4. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö[/B]
Scener där småknattarna kör sitt första sprutrunk utanför en sommarstuga med en helnäck Helena af Sandeberg/Kim Novak i, sammanfattar både den nostalgiska svenska uppväxtfilmen och 2005-peddotrenden med all önskvärd tydlighet . Barnsex: 5%
[B]5. Tarnation[/B]
Filmvärldens egen JT Leroy, Jonathan Caouettes självbiografiska collage Tarnation var så späckad med misär att övergreppen endast var en bisats. Ändå lyckades Caouette berätta en historia som bitvis var både lycklig och rolig. Barnsex: 8%
Stad:
Kategori:
