Ingenting av mig- Foto: Petra-Hellberg
Ibland blir applådtacket en del av föreställningen. Ett litet ögonblick som markerar en gräns – nu slutar teatern, skådespelarna blir sig själva, står där på rad och tar mot publikens applåder. Mycket kan hända i det ögonblicket.
Som när lettiska Jaunais Rigas Teatris gästspelade 2009 på det som då var den nya internationella gästspelsscenen C/o Stockholms Stadsteater. The Long Life utspelade sig på ett åldringshem från Sovjeteran där fem krokiga, böjda gamlingar stapplade sig igenom en lång dag, bara för att vid applådtacket sakta räta på ryggarna och plötsligt visa sig vara unga, viga skådespelare. Inte bara skryt om teaterns förvandlingskonst utan en smått magisk effekt av överraskande tidshopp, med vördnad inför livets gång.
En stark effekt, om än allt annat än vördnadsfull, fick också applådtacket efter Nils Polettis version av Den fredlöse på Dramatens experimentprojekt Satans Strindberg för snart två år sedan. Här fanns en sorts uttalad ambition att spela August Strindbergs högtravande fornnordiska saga om svenska vikingar på fullt allvar – utan att alls utmana teaternormerna eller pjäsens kvavt tjärdoftande kvinnosyn, bara erbjuda gåshudsrysande illusioner ... Facklor, pälsar, renhorn och musik av norska dark folk-projektet Wardruna. Nåja. När ensemblens ansikten till ljudet av applåderna efteråt ändå sprack upp i oemotståndliga gapskratt blev det tydligt att de hade haft svårt att hålla sig i en hel timme. Ett avslöjande om den ironiska leken med konventioner, koncept och kontext.
En helt annan känsla uppstår när jag sitter på Eirik Stubøs världspremiär av Arne Lygres nya pjäs Ingenting av mig på Kulturhuset Stadsteatern. Den är så brutalt svart och uppgiven, slutet är så tungt och övergivenhetskänslan efteråt så stark att jag nästan inte kan ta att Sofia Helin, Henrik Norlén, Björn Bengtsson och Katarina Ewerlöf lättat småleende trippar fram till scenkanten och tar emot blommor och handklapp.
Ni har just utsatt mig för det här bottenlösa mörkret, hur kan ni se glada ut? Ändå är det deras ansikten som får mig att lugna ner mig, inse att föreställningen kan vara en besvärjelse som vi alla gör tillsammans – för om vi vågar möta svärtan då och då kanske vi bättre klarar av att leva med den.
Bäst just nu
1. Vårt förakt för svaghet
Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen, till och med den 5 juni
Svårt att släppa den här, en av de bättre och viktigare uppsättningarna jag har sett den här våren. Denna minimalistiska teatertimme – om hur nazismens grundläggande lära om förakt för svaghet i olika former smyger runt i hela samhällskroppen – har fått förlängd spelperiod.
2. Jag ringer mina bröder
Kulturhuset Stadsteatern, till och med den 11 juni
Njut av Shima Niavarani, vinnare av Nöjesguidens Stockholmspris, kategori scen 2013.
3. Hej, det är jag igen
Dramaten, till och med den 21 oktober
Hon har själv påstått att det blir stillastående när poeter skriver dramatik. Och ja, Kristina Lugns pjäser är ofta genialiska men krävande att sätta upp. Den lätthet som Vibeke Bjelkes bedårande Idlaflickorna från 2011 hade är ingen självklarhet. Det blev också tydligt i Åsa Kalmérs uppsättning av Stulna juveler förra året: energin sjunker helt enkelt ibland av textvördnad. Sara Gieses uruppsättning av nyskrivna Hej, det är jag igen klarar bättre att bli sin egen, särskilt med hjälp av Anna Vnuks koreografi som passar Lugns värld perfekt.
4. Really good music
MDT, den 4–5 juni
Koreografen Juli Reinartz undersöker ljudets sociala möjligheter.
5. Great expectations
Folkoperan, den 6–8 juni
Spana på blivande operastjärnor i Operahögskolans examensproduktion.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2014.
