Up and Coming: Antonia Vai

 

 

När Antonia Morvai hör riktigt bra musik stänger hon av och skriver själv. Hennes behov av att uttrycka sig gör att en YouTube-sökning på artistnamnet ”Antonia Vai” ger lika många videoresultat som för vilken etablerad artist som helst.
Under året har bokningarna börjat rulla in, och stockholmarna har kunnat se den svårplacerade singer-songwritern spela på bland annat Fasching, Pet Sounds och Nalen. När hon inte uppträder jobbar hon med sitt debutalbum som förhoppningsvis blir klart till våren.

Hur skulle du beskriva din musik?
- Den har rötterna i soul. Sedan tar jag mycket inspiration från folkvisor och sagoberättande. Jag är jättebesatt av sagor, mytologier och drömmar.
Vad lyssnar du själv på?
- Det är olika. Jag brukar säga att jag inspireras jättemycket av Tom Waits och Lhasa de Sela, som är min nya kärlek. Men egentligen lyssnar jag inte så mycket på musik. Så fort jag hör något riktigt bra stänger jag av och skriver något eget.
Du skriver poesi också. Hur kom du på att musik är ditt uttryckssätt?
- Jag har alltid sjungit och spelat piano och alltid skrivit sånger. Jag hittade en jättetjock bok häromdagen, full med sångtexter. Den var från 1992. Jag var fyra år då, så det är bakvända bokstäver och så där. Men jag minns att jag verkligen försökte.
När blev det allvar med musiken?
- Det var nog för tre år sedan när jag åkte iväg till London i ett år. Jag skrev jättemycket och hängde med musiker. Jag stod aldrig på scen då, men jag spelade in mina låtar själv på en liten inspelningsapparat jag hade med mig. När jag kom hem till Stockholm fick jag en spelning på Snookerbaren. Jag hade spelat lite förut, men det var då det började rulla igång. Jag började lägga upp saker på nätet och började få respons, och jag upptäckte att det inte fanns någon poäng i att hålla inne med låtarna eftersom jag ändå skrivit dem. Jag kunde lika gärna stå för dem.
Låtarna känns väldigt olika genremässigt.
- Ja. Det är inget som har skett medvetet, utan det har jag märkt först nu när jag har behövt beskriva vad jag gör. Jag har lite genrefobi, just för att jag aldrig vet vad jag ska svara när folk frågar. Jag uttrycker ju olika känslor och skriver låtarna i helt olika tillstånd, så de blir helt olika. Den enda röda tråden är att det är jag som har skrivit dem. Första gången jag spelade med musiker i ett stort band refererade de till mina låtar som ”den där bossanovalåten” eller ”den där låten med grungeriffet”. Jag fattade inte ens vad de snackade om. Det är först nu jag har insett hur olika låtarna är i genre.
Vad tycker du om att stå på scen?
- Det är jättekul. Det har jag har alltid tyckt. På scenen håller inte jantelagen – man får vara hur dryg, hur divig, hur självgod och hur bisarr man vill. Man måste vara det. Går man upp på scenen och inte står för det man gör, då gör man publiken obekväm. Man gör sig själv obekväm. Jag kan vara ödmjuk resten av tiden, men på scenen kan jag gå upp och bara leva ut allt.
Hur orkade du vara så produktiv och lägga upp så mycket egeninspelat material innan du hade någon direkt plattform?
- Jag tror att jag gjorde det just för att jag kände att jag hade fått en plattform. Eller så vågade jag ta den platsen kanske, för att det är så lätt att lägga upp musik i dag och för att alla gör det. Sedan är det den där känslan jag har, att jag ju ändå har skrivit låtarna och att de går till spillo om jag inte gör något av dem. Jag visste inte om folk skulle tycka om dem som jag tyckte om dem, men det var absolut värt ett försök. Drivkraften är väl att jag inte kan låta bli: jag får någonting i huvudet som jag måste skriva ner och spela in. Då kan jag lika gärna lägga upp det.
Vad hoppas du på - med skivan och i framtiden?
- Jag hoppas kunna förverkliga visionerna jag har i huvudet, kunna känna att ”här är min skiva, den är på riktigt och jag står för den”. Jag hoppas på respons, oavsett om den är bra eller dålig.  Annars tar jag ett steg i taget. Tackar ja till en bokning, skriver en till låt. Varje liten grej är ett litet lyckat ögonblick. Jag tänker ofta på surfarna som alltid söker nästa våg, som står på en våg i några sekunder för adrenalinkicken. Och är jättenöjda kanske, just i det ögonblicket. Men så fort de faller ner vill de på nästa, och nästa, och nästa. Men jag tänker inte på den största vågen, utan på den jag åker med. Det är väl det jag hoppas på, att fortsätta vara ärlig och gå med vågorna.
Du säger att du inspireras av sagor. Har du någon favoritsaga?
- Gud vad svårt. Jag skrev en låt i går som jag insåg handlar om Snövit. Den utspelar sig i skogen, när man är vilse och har tappat räkningen på hur många dagar som har gått sedan man hamnade där. Man springer runt bland trädgrenarna och vet inte längre om man hör andras röster eller sin egen, och man minns inte hur man kom in i skogen eller var man bor. Jag skrev den snabbt för att jag behövde skriva av mig. Sedan försökte jag komma på vem det var som sprang omkring i skogen, och kom på att det var Snövit. Så nu heter den Snow White.