Få band bokas utan att ha vare sig namn eller låtar klara. Men det gjorde svenska Amason. Varför? Troligtvis för att formationen luktar framgångsrikt koncept. Sara Berg har träffat kvintetten och tagit reda på varför de hypas.
Det finns en scen halvvägs in i filmen Återträffen, där Anna Odell är frustrerad över svårigheterna med att få tag på sina gamla klasskamrater. Hon vill konfrontera dem med mobbningen de utsatte henne för under skoltiden, men de är inte speciellt intresserade av att ses överhuvudtaget.
Scenen spelades in i en gammal biograf, numera kontor och musikstudio, vid Mariatorget i Stockholm. I källaren till samma byggnad hade medlemmarna i det relativt nybildade bandet Amason precis samlats för att ha en av sina första replokalssessioner.
– Vi blev avbrutna hela tiden på grund av en massa oväsen en våning upp. Folk skrek och grät och vi skrek nere hos oss och förstod först inte vad det var som pågick, säger Gustav Ejstes.
Han sprang på Anna Odell för några månader sedan och tackade henne för en fantastisk film. Han brukar göra så, tacka kända kulturpersoner för saker de gjort när han möter dem på stan, senast Leif André. Han tycker själv att det är fint när det kommer fram människor som tackar honom för hans musik.
Precis som Gustav, som annars spelar i Dungen, är de övriga medlemmarna i Amason redan etablerade musiker. Amanda Bergman gör musik under namnet Hajen, Nils Törnqvist hade tidigare Little Majorette tillsammans med Petter Winnberg vars bror Pontus Winnberg är en tredjedel av Miike Snow.
Det var Pontus som styrde upp bandet. Han älskade Amandas röst och ville göra något med henne, resten av medlemmarna kände redan varandra sedan tidigare, privat eller professionellt, vilket gjorde att bandformationen kändes naturlig. De har hittills inte repat jättemycket, men ändå lyckats spela in debutskivan Sky City som just släppts.
– Skivan är det vi har lyckats åstadkomma, säger Amanda. Det har varit viktigt för oss att få göra det vi tycker är grymt och som känts naturligt, det var aldrig intressant att sitta och snacka om hur vi skulle låta eller få kritik från utomstående personer under inspelningen. Allt det där kommer ändå senare.
– Vi bokade en studiotid och blev tvungna att göra något av den, säger Nisse. Jag hoppas att vi kan vara mer spontana i framtiden, men det är svårt när alla har familjer och andra projekt samtidigt.
Deras sound är en mix av allt de lyssnar på, vilket är en extremt spretig blandning mellan jazz, hiphop, rock, pop och country. Något de upptäckte då de åkte turnébuss i åtta timmar i USA i höstas med en roterande spellista, där varje medlem fått välja vart femte spår. När de kom fram hade de betat av hela den västerländska pophistorien.
Texterna på skivan sjungs på ömsom engelska, ömsom svenska, men oftast av Amanda. Nästan hälften av låtarna har djurtitlar, som Elefanten, Älgen och Blackfish.
– Jag vet inte varför, men jag gillar kontraster och absurd humor, säger Amanda. Ofta är steget väldigt kort mellan det värsta och bästa, så många av våra låtskrivarprocesser börjar med att vi ligger på golvet och flabbar och sedan tar vi steget och skapar något.
Gustav nämner dansband, David Lynch, en gemensam förkärlek för sjuttiotalet och tidiga krautvibbar som försvann. Sammantaget väldigt oängsligt och utan hybris.
– Vi har alla spelat mycket i studior, så själva inspelningen var väldigt odramatisk och med högt i tak, säger Nisse.
Bandnamnet kommer också från Pontus, som precis som Petter inte kunde vara med vid intervjun. Det var något han skrev i ett mejl efter att ha bildat bandet, fixat en spelning och sedan insett att de behövde a) låtar och b) ett namn.
– Vi tänkte att det vi gjorde var lite åka bil-musik, säger Gustav. Däremot har det inget med vare sig Amazonas eller amasonkvinnor att göra. Det är svårt med namn, mina barn har sex namn var eftersom vi inte kunde välja.
Har ni upptäckt nya sidor hos er själva i den här konstellationen?
– Definitivt i mitt fall, säger Gustav. Jag har skrivit både text och musik i Dungen, vilket har varit en ganska diktatorisk uppgift. Jag hade inte direkt någon erfarenhet av att samarbeta i ett band.
– Jag har aldrig varit med i något band, säger Amanda. Men detta känns jättekul, lätt, tryggt och skönt att få släppa kontrollen, till skillnad från när jag gör musik ensam. Jag passar nog inte som soloartist egentligen.
– Det är superenkelt och roligt att jobba med Amason, säger Nisse. Det är därför jag vill vara med.
De har få intressekonflikter, det är ingen som säger ”fyfan, vad dåligt” när någon kommer med en idé, samtidigt som det finns starka viljor inom bandet.
– Det finns en stark energi, säger Gustav. Det är ändå kniven mot strupen när vi spelar live, inget flams.
