På Hultsfreds Rookiescen invigde Those Dancing Days sina nya scenkläder, och om sanningen ska fram såg de en aning tafatta ut i sina vita linnen, blåglansiga sportshorts och svettband. Däremot lät de allt annat än tafatta.
Deras tvärsäkra och dansanta indie slog hårdare än de flesta etablerade band på festivalen, och den största publikskara som någonsin samlats framför den lilla nybörjarscenen vid sjön kunde bara konstatera att nästa år kommer Those Dancing Days att stå på en betydligt större scen. 17 år gamla Linnea Jönsson har soul i sin röst och en självlysande karisma på scenen.
— Vi har ingen direkt gemensam referens. Shout Out Louds är nog det enda alla i bandet gillar. För mig är det avgörande att det är en bra röst. Finns inte det spelar det ingen roll hur bra musiken är, slår hon fast.
Men hennes Lauryn Hill-ambitioner är bara en beståndsdel av många i den mest spännande pop vi mött på väldigt länge.
— Vi låter mer som våra förebilders förebilder, förklarar Rebecka Rolfart. Inte som Shout Out Louds, men som den musik som påverkat dem.
— Det är inte så många som träffar rätt när de försöker beskriva oss. De försöker måla upp oss som gulliga, och det är vi inte, fräser Lisa Pyk Wirström.
Jag hittade till och med någon som jämförde er med Sugababes.
— Vafan. Är inte det ett så där porrigt band? Dem har vi inget gemensamt med. Det finns rockband, det finns punkband, det finns band med alla sorters stilar. Så finns det tjejband, som om det vore en egen musikstil. Hallå? Vi har aldrig blivit jämförda med ett killband, slår det mig nu, konstaterar Mimmi Evrell inte direkt argt men en aning sammanbitet.
Those Dancing Days har ändå inte väckt uppmärksamhet ur genusperspektiv, utan för medlemmarnas ålder. Två av dem hade ett sjå att ta sig in backstage på Hultsfred, eftersom de inte är myndiga.
Hur funkar det att kombinera musiken med skolan?
— Nu har tre av oss äntligen tagit studenten, men det har inte funkat så bra, eftersom prioriteringen har legat på bandet. Samtidigt lär man sig ju en massa viktigt den här vägen också. Att ta ansvar, att passa tider, allt sånt.
— Ibland har det varit konstigt, suckar Rebecka Rolfart. Som när vi spelade på KB i Malmö, och hade en sådan där riktig drömhelg. Nästa dag var det bara att ta fram matteboken igen.
— Men vi har mött förståelse från lärarna, tycker Cissi Efraimsson. De tycker väl att det är kul att man har lyckas, och ibland har de frågat mer om bandet än vad kompisarna har gjort.
Både journalister och branschfolk kommer att vilja forma er.
— Vi kommer aldrig att göra något som inte känns bra, slår Rebecka Rolfart fast, och Cissi Efraimsson nickar instämmande.
— Just att det har blivit en sådan hype är lite farligt. Man vet ju aldrig när sådant vänder, och vi vill inte störta. Men sånt kan man ju inte göra något åt, så det är ingen idé att gå och grubbla på, konstaterar Lisa Pyk Wirström. Samma sak med att några engelsmän har lagt upp en fan-site om oss på Myspace. Vi har faktiskt haft en Londonspelning bokad, för länge sen. Men det var av misstag. Vi hade skickat ett mail till Beyond Retro-butiken om att få spela där, och så fick vi svar att de inte kunde svenska så att vi var tvungna att maila på engelska. Så coola är de, tänkte vi, och när de sen ville ha oss var vi skitlyckliga. Tills de sa att de skulle betala oss si och så många pund. först då fattade vi att det inte var den svenska butiken utan den engelska. Det var nästan att vi åkte över.
V2 vann kapplöpningen att signa Those Dancing Days, vars debut-EP släpps i augusti. Då har de redan erövrat landets alla festivaler, tagit sig förbi alla åldersgränser och kanske bokat in avsiktliga utlandsspelningar.
