Hundarna från Söder i all ära, men från sin koja på västkusten har El Perro Del Mar pinkat in ett avsevärt större revir med turnéer både i Brasilien och i USA. Med sitt nya album fortsätter Sarah Assbring att utvidga det.
Du har hunnit ge ut en hel del skivor i olika konstellationer, och nu ligger From the valley to the stars färdigt och ska snart släppas. Känner du dig lättad och färdig när skivan är klar?
— Njae, det är klart att man känner en viss oro inför att blotta något som bara varit för ens egna öron under en lång tid. Det här albumet är väldigt mycket mer personligt och intimt också, och det gör ju det hela ännu mer oroligt på något sätt. Men om jag verkligen tänker efter så bryr jag mig egentligen inte så mycket.
Vilka är de största förändringarna sedan ditt förra album?
— Jag har en tendens att hela tiden ifrågasätta och reagera mot mig själv och mina tidigare principer. Om min förra princip var att göra enstaka låtar à la mp3-vänligt så ville jag nu istället göra något som verkligen var ett album, ett enhetligt verk nästan. Mer vinylvänligt helt enkelt. Jag ville försöka göra ett verk i sin klassiska betydelse, typ som klassiska kompositörer arbetar utifrån ett tema.
Jag läste någonstans att du tyckte att du tidigare inte riktigt har lyckats åstadkomma det du velat med din musik.
— Alltså, man blir aldrig klar såklart. Och aldrig nöjd. Det är ju det som är hela poängen att sikta mot målet men aldrig riktigt nå det. Men i och med El Perro del Mar kände jag att jag för första gången kom fram till en klar form för hur jag skulle tänka och arbeta när jag gör musik.
Skivan kommer på det lilla bolaget Licking Fingers. Hur landade du där?
— Jag hade stött på The Concretes, som ju är de som driver Licking Fingers, i samband med spelningar och festivaler under årens lopp och slogs alltid av att de och deras musik genomsyrades av en särskild värme och kärlek. Sedan tror jag att det handlade om att jag som soloartist kände att jag ville vara del av något mer kollektivt. Det kan bli ganska ensamt ibland.
Jag uppfattar dina sånger lika mycket som akvarellmålningar som sånger, nästan.
— Jag beskriver alltid låtidéer i anteckningsböcker eller på min diktafon genom färger. Och i själva valet av instrument tänker jag också mycket på färgtoner som till exempel att en flöjt har väldigt pastelliga toner eller att mixen av körstämmor måste smälta samman till en harmonisk färgskala.
From the valley to the stars (Lickin’ fingers/Playground) släpps den 27 februari och recenseras i nästa nummer av Nöjesguiden.
