"This is an A, beautiful friend" - högt och lågt bland återutgåvor och DVD

Dexys Midnight Runners [I]Let's Make This Precious. The Best of[/I] (EMI) är naturligtvis höstens samling, med Kevin Rowlands två nyinspelade mästerverk som glasyr. Men det vet du ju redan, så den här månaden koncentrerar vi oss istället på att lyfta upp några andra återutgåvor som förebilder respektive varnande exempel. Men tyck inte synd om undertecknad retroskribent, tvingad att både tre och fyra gånger lida sig igenom också lågvattenmärken som Joe Jacksons försök att frigöra sig från stämpeln som Elvis Costello-kopia på förment urbana och sofistikerade [I]Night and Day[/I] (A&M/Universal) från 1982 -- nu dubbelt plågande som DeLuxeutgåva med lika ointressant extra-CD. Se det som en väntjänst, jag offrar mig för Er. Som jag kommer att fortsätta göra när först Paul Heaton och därefter Paul Weller och, eh, Bob Geldof så småningom släpper de "pärlor" ur sina skivsamlingar som serien [I]Under the Influence[/I] (DMC) hotar med. Den här månaden var det Ian Browns tur, efter Morrisseys briljanta inledning med sin samling i somras, och även om Stone Roses-sångarens samling inte är lika eklektisk fungerar den som en helt okej redovisning av influenserna för 90-talets viktigaste Manchesterband. Sex Pistols och Clash tidiga reggaehyllning [I]White Man (in Hammersmith Palais)[/I] intill soul med Edwin Starr, Bobby Womack ([I]Across 110th St[/I]) och Isley Brothers, afrofunk med Osiris, ragga med Sizzla och Buju Banton, och hiphop med GZA och Brand Nubian. Och så gospel, även om spåren av Dorothy Love Coates fantastiska [I]99 _ (Won't Do)[/I] var svåra att upptäcka hos Stone Roses. Å andra sidan rymmer det här jobbet en hel del högtidsstunder dessutom Marvin Gayes [I]I Want You -- Deluxe Edition[/I] (Motown/Universal) från 1975 är en brinnande kärleksförklaring till hälften så gamla Jan, så effektiv att det inte dröjde länge innan de var gifta. Romantiken och förförelsen tävlar om utrymmet med själva akten, både i titlar, i sugande Fender Rhodes-arrangemang och i sofistikerad metodisk groove. Diana Ross lillebrorsa T-Boy stod för låtmaterialet tillsammans med förförarnas mästare Leon Ware, tillika producent, men i Marvin Gayes mun blir materialet ändå lika personligt och privat som på underhållsskivan till hustru nummer ett, [I]Here, My Dear[/I], tre år senare. Bland det omfattande extramaterialet finns en acappellaversion av titelspåret som är helt knäckande, och en prototyp-rap, jo, så tidigt, i [I]Is Anybody Thinking About Their Living[/I]. Essetiellt, minst sagt. Även den fortsatta serien av Elvis Costello-återutgåvor från Warner/Rhino är musikaliskt omistlig, och fungerar dessutom genom Elvis långa och underhållande essäer i omslagshäftet som en självbiografi i följetongsform. På [I]Get Happy![/I] behandlar han till exempel äntligen 1978 års USA-turnés olycksaliga rasistincident med ödmjukhet och humor. Full med ursäktande Motown- och Staxpasticher som [I]High Fidelity[/I], tillsammans med mästarballader som [I]New Amsterdam[/I] är [I]Get Happy![/I] en av Kungens mest essentiella skivor. Särskilt som den obligatoriska bonus-CDn med singelbaksidor och udda inspelningar är så här späckad, det här var en tid när Elvis Costellos kreativa flow gjorde att han hade råd att lägga poppärlor som [I]So Young[/I] och [I]Girls Talk[/I] på singelbaksidor eller ge bort dem till -- att det var ett fyllebeslut är ingen ursäkt -- Dave Edmunds. [I]Punch the Clock[/I] från 1983 däremot har inte åldrats med samma grace, och ett inköp kräver ett visst mått av MacManus-fanatism. Blåögda soulpastischer som [I]T.K.O. (Boxing Day)[/I] dominerar även här, men Clanger/Winstanleys då så snygga produktion och Caron Wheelers då så hippa bakgrundssång låter hopplöst tunna och plastiga idag, och inte ens Dexys Midnight Runners avhoppade blåssektion lyfter [I]Let Them All Talk[/I]. Bara [I]Love Went Mad[/I], det närmaste Elvis Costello någonsin kommit den Abba-gräddbakelse han alltid försökt baka, och Chet Bakers inhopp på [I]Shipbuilding[/I], som Robert Wyatt redan gjort den ultimata versionen av, räddar dagen. Å andra sidan rymmer bonusCDn demon av [I]Shatterproof[/I], som hjälten Billy Bremner gjorde perfektionspop av på singel något år senare, och en radiosession som rymmer The Beats rättframma anti-Tory-protest [I]Stand Down Margaret[/I]. Ramones [I]NYC 1978. King Biscuit Flower Hour Archive Series[/I] (King Biscuit/import) är inte heller ett givet inköp för gemene man, men för finsmakaren är det helt underbar gammal liveupptagning, från ett band som just blitzat London och därmed tagit hela Västeuropa med storm, och nu återvänt hem i triumf. Det må verka omöjligt, men här var Ramones till och med piggare, snabbare, argare och samtidigt mer jublande än på [I]It's Alive[/I]. Ein, zwei, drei, vier. Lika mycket live och lika mycket New York, men i övrigt antitesen till Ramones, är den här månadens Jeff Buckley-återutgåva. Den gör för övrigt att hans dödsbo därmed får behålla vandringspokalen för världens mest exploaterade utsökta as, när hans postmortemkatalog blivit fyra gånger så omfattande som den fullängdsskiva och EP som hann komma ut under hans livstid. Nu har debut-EP:n [I]Live at Sin-é[/I] (Columbia/Sony) återförpackats, och originalets fem låtar har fyllts ut med ytterligare 17 låtar och 13 långa monologer över två CD, tillsammans med en DVD med tre låtar och en intervju. Det snabba upphöjandet av Jeff Buckley till underbarn och geni får bättre bränsle här än på alla de outtakes och senare liveinspelningar som hittills blivit hans mammas pensionsförsäkring. Charmen, talangen och personligheten lyser starkt, trots att Jeff Buckley tvekar, missar och ber om ursäkt, storögt förklarar sin kärlek till idoler som The Doors - "This is the end" blir träffsäkert "This is an A" när han ber musikerna om tonart - och Nusrat Fateh Ali Khan, och framför allt spelar covers av Bob Dylan och Van Morrison. På DVD:n tar han ett steg fram inför en märkbart ointresserad publik - gissa om de nu ångrar att de stod med ryggen emot - och drämmer av [I]Kick Out the Jams[/I] för att hylla MC5:s just avlidne Fred Sonic Smith. Där och då, innan han hunnit ge ut en enda skiva, slog Jeff Buckley definitivt fast att han hade kunnat bli något oändligt mycket större än bara ännu ett vackert lik. Abba [I]Gold[/I] har länge funnits på VHS, och när den släpps på DVD med en dokumentär och en alternativ [I]Dancing Queen[/I]-video som enda bonusmaterial är fortfarande den stora behållningen, utöver mästerverk som [I]Knowing Me. Knowing You[/I] att Lasse Hallström i slutet av promon lyckades visa samtliga Abbor petande sig i näsan! Genialt. Den som får mersmak för tacky videos har en högtidsstund tillsammans med en numera läppmuterad Pete Burns, som samlat Dead or Alives gamla vulgu-gothdiscohits från början av åttiotalet på [I]Evolution - The Videos[/I]. [I]In Too Deep[/I], [I]You Spin Me Round[/I] och gayanthem-covern [I](That's the Way) I Like It[/I] -- som av någon anledning var en hit på straighta Ritz för tjugo år sen -- är ordentligt unkna för alla som skiter i var Marilyn Manson lånade queerdragen att lägga till sin Alice Cooper-personlighet. Om Abba och Dead Or Alive känns för ytligt eller glamoröst är Cowboy Junkies motsatsen. De följer upp sin [I]Open Road[/I] från 2001 med en livedokumentär i två volymer, en live-CD och en dito DVD (Zoe/Rounder/). DVDn rymmer två av turnéns 108 spelningar, varav den ena ett akustiskt duogig, samt en intervju och en turnédokumentär så erbarmerligt träig att den skulle kunna få åtminstone en generation ungdomar att avstå från musikerlivet.