48 timmar Hongkong

10:16 20 Feb 2019

Michelinkrogar till vrakpris, galleriabarer med amazonshower, hajker i vacker natur och kommunaltrafik för några kronor. Vi har tillbringat några dygn i världsmetropolen Hongkong. 

Det är 20 grader varmt och precis lagom fuktigt i luften när vi står utanför Hongkongs flygplats och försöker komma underfund om det är den röda eller gröna taxikön man ska välja om man som vi ska till ö-sidan. Efter fyra filmer på planet är hjärnan är lite för seg för att avgöra detta, men lyckligtvis bor min kompis Lisa här och hon knuffar sig vant fram till den röda kön. Snabbt susar det fram en bil som vid första anblicken inte i närheten rymmer oss fyra personer med bagage, men med hjälp av några remmar och en nedvevad ruta är vi snart på väg in till stan. 

En elva timmar lång flight från Kastrup sätter sina spår, det gör det. Men om man anländer i Hongkong en fredagseftermiddag är det bara att bita ihop och kliva på det. Vi kastar in väskorna på rummet och beger oss därför mot Soho i en av de spårvagnar som till utseendet mest liknar en brittisk dubbeldäckare. Vårt första stopp är Chom Chom, där man i likhet med majoriteten av alla restauranger i staden inte kan boka bord. Vi skriver därför upp oss på en lista och beställer en runda kalla medan vi väntar. Restaurangen ligger i hjärtat av bartäta Soho, och det är redan fullt av törstiga nattvandrare i kvarteret. Trots detta går det ganska fort innan vi visas till bordet, och innan vi vet ordet av har en holmgång utan dess like tagit vid. Det visar sig nämligen fort att om det är någonting som serveringspersonal gillar att göra i Hongkong, så är det att bjuda på järn, och vips så står det fyra tequila framför oss. 

Chom Chom.

Efter en utsökt middag på Chom Chom är det dags att prova på Sohos barliv, och vi går med raska mot cocktailbaren The Old Man som 2018 förärades med en tiondeplats på den prestigefyllda listan Worlds 50 Best Bars. På klassiskt speakeasymanér ringer vi på en diskret liten dörr som öppnas och avslöjar en kanske 30 kvadratmeter stor lokal som rymmer ungefär lika många människor. Här beställer vi självklart från husets egen cocktaillista, men får även snabbt ett väntjärn i handen av den urtrevliga personalen som inte heller själva är sena att kliva på sponken. Vi hamnar i samspråk med den tämligen frispråkige ägaren som, om än kärleksfullt, skojar loss på vår bekostnad tills jag råkar nämna vad jag jobbar med och hans kollega uppgivet mumlar “We’re dead”.

Varma i kläderna är det dags att röra sig vidare mot Lan Kwai Fong – en drygt 100 meter lång gata som rymmer inte mindre än 90 barer. Längst upp i toppen där den slutar ligger svenska Flying Elk, en av flera krogar som superkocken Björn Frantzén driver i staden. Här är även personalen svenskar och vi blir välkomnade med öppna armar och visade till det bästa bordet på balkongen, med utblick över Soho. Även här bjuds det på sprit, men vi får också en första inblick i hur välsorterat det lokala ölutbudet är i stan då baren dignar av öl från såväl nordiska som lokala bryggerier. Nedförsbacken via Lang Kwai Fong tar oss sedan sakta men säkert slutligen till Brick Yard, som får bli nattens slutdestination.

Dagen efter skriker kroppen efter ramen, om en kropp nu kan skrika efter buljong och nudlar. Jag knappar in adressen till Ramen Jo, en hålet i väggen-krog som förärats med stjärnor i Michelinguiden fyra gånger de senaste fem åren, och det visar sig ligga i Causeway Bay. En perfekt promenad från Wan Chai där vi bor. Vi kommer lyckligtvis dit precis mellan lunch och middag och slipper därför den värsta kön, som bildas fort då krogen bara har knappt ett tjugotal platser. För en knapp hundralapp får vi den godaste ramen jag någonsin smakat, och en cola light. Jag kan inte tänka mig något bättre sätt att uppleva den här staden. 

Tim Ho Wan.

Stärkta av buljong och nudlar fortsätter vi till stadsdelen Tsim Tsa Tsui och gatumarknaden Ladies market, som erbjuder exklusiva märken som Supreme och Balenciaga till vrakpriser – om man kan leva med vissa felstavningar. Det kan vi, och jag plockar på mig ett par tischor från Comme des Garçons mest för att det är så satans billigt. Köplusten kittlas av priserna så vi vågar oss vidare även tillbaka till Causeway Bay och Fashion Walk, som erbjuder liknande märken fast av mer äkta utförande, innan det är dags för dagens andra lunch. Det här med Michelinkrogar till vrakpris kändes som en god idé, tänker vi när vi ställer oss i kön till Tim Ho Wan, som är en om möjligt ännu billigare sådan. Cirka 100 personer är före oss i kön till hovmästarinnan som får soupnazin från Seinfeld att framstå som Gandhi. Men in kommer vi efter en ändå hyfsat rimlig väntetid, och den som väntar på något gott…väntar inte här. Visst att maten är billig, men det är också det enda som är tilltalande med inrättningen.

Kvällen inleder vi på Woolomolos takbar som erbjuder en slående utsikt över i princip hela ösidan. När mörkret faller och reklamskyltarna tänds är det svårt att inte känna sig som en karaktär i Blade Runner och efter ett par drinkar petar jag på min kompis Lisa för att försäkra mig om att hon inte ersatts av en replikant. Det har hon inte. Efter att ha checkat in på Hotell Fleming blott ett stenkast från baren, och dumpat våra inköp på rummet bär det ut i natten igen. Denna gång inleder vi på restaurang Garcon Saigon för att sedan ta några drinkar på Ophelia medan vi tittar på den suspekta showen som framförs av ett tjugotal kvinnor utklädda till amazoner. Allt detta ett par våningar upp i en galleria. Man blir verkligen inte klok på den här staden. 

Efter två ganska hårda kvällar med en hel del mat och dryck på schemat bestämmer vi för att låta apostlahästarna jobba lite. Vi tar därför tramen till ändstationen Kennedy Town – där allt både ser ut och heter som en brittisk förort. Dubbeldäckaren kostar inte mer än några kronor, och går varannan minut från ena sidan ön till den andra. Från Kennedy Town promenerar sedan vi den knappt halva milen tillbaka mot Wan Chai, längs Hollywood Road mot Soho och Central. Det är en angenäm promenad som passerar genom såväl bostadskvarter av budgetkaraktär, till finare områden som Hollywood Hill, där vi för övrigt skymtar Björn Frantzéns andra restaurang Frantzéns Kitchen. Det är också ett väldigt billigt nöje, då det knappast saknas sevärdheter längs vägen. Vi avslutar hurtigrutten på en av de viktigaste – Victoria Peak, en trots turistinvasionen obligatorisk destination första gången du är i Hong Kong. Här ser du inte bara ut över både fastlandet och ön, utan du passerar också stadens zoo lite som en bonus, om du känner för att titta på apor i något för små burar. 

Framför allt ser vi från Victoria Peaks topp rakt in i restaurang Aquas enorma panoramafönster på andra sidan bukten och bestämmer oss för att ett besök där lagom till kvällen får bli en värdig avslutning på våra dygn i Hongkong.

Ramen Jo.

ATT ÄTA 

Chom Chom
58 Peel St, chomchom.hk
Mitt i partydistriktet nummer ett ligger den vietnamesiska krog som är obligatorisk under ditt första besök i Hongkong. 

Ramen Jo
Causeway Bay

En av världens billigaste Michelinrestauranger, som serverar en av världens godaste Ramen.

Aqua 
One Peking, Tsim Sha Tsui, aqua.com.hk
Gillar du korsningen mellan italiensk och japansk mat, samt att inta den vid ett panoramafönster på 56:e våningen har du kommit rätt.

Old man.

ATT DRICKA 

The Old Man
37-39 Aberdeen Street, theoldmanhk.com

Speakeasy i ordets absolut mest korrekta bemärkelse.

Ophelia
Lee Tung Avenue, facebook.com/OpheliaHongKong
Knasig bar och nattklubb med en underhållning tillika inredning som “sticker ut”.

Please Don’t Tell
Central, mandarinoriental.com
I lobbyn på Mandarin Oriental finns en telefonkiosk. Slå rätt nummer och du teleporteras ögonblickligen till förbudstidens New York. Men berätta det inte för någon.

Iron Fairies 
Central, diningconcepts.com/restaurants/Iron-Fairies
Fullkomligt bisarr bar inredd som en blandning mellan tortyrkammare, smedja och fjärilshus. Precis så faktiskt. 

Ping Pong Gintonería
129 Second St, Sai Ying Pun, pingpong129.com
Spansk ginbar som är vilket namnet antyder inredd i en gammal pingiskällare. Hongkongs kanske högsta takhöjd.

Café Gray.

ATT BO 

The Fleming 
41 Fleming Rd, Wan Chai, thefleming.com
Hipstrigt och prisvärt botiquehotell mitt i Wan Chai. 

Upper House
Pacific Place, 88 Queensway, upperhouse.com

Smakar det så kostar det, men du kan inte bo så mycket bättre än på Upper House som även förfogar över urtrevliga Café Gray.

Ritz Carlton 
ICC 1 Austin Road West, ritzcarlton.com
Om inte annat för att det förfogar över världens högst belägna bar, Ozone Bar på 118:e våningen. Titta inte ner. 

OM HONGKONG
Efter över 150 år som brittisk koloni blev Hongkong 1997 återigen kinesiskt. Området fungerar emellertid som en autonom region, och använder bland annat den egna valutan HKD (Hongkongdollar). Både kinesiska (kantonesiska) och engelska är officiella språk. 

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2019.

Fler artiklar

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!