Foto: Rasmus Blom och Hector Apelgren
Vad händer när man plockar ett par hundra singlar från hela Sverige, ger dem tillgång till billig alkohol, hyr in Peter Siepen att dj:a, och placerar allt på ett fartyg mitt i Östersjön? Härdad har Rasmus Blom återvänt för att dela med sig av upplevelsen.
Det blåser och regnar nere vid kajen när jag traskar in på båtterminalen. Det gör mig på gott humör för det är precis den kulissen jag hade föreställt mig – riktigt dåligt väder. Det är aldrig vackert väder när det vankas singelkryssning (klassiskt djungelordspråk). Jag checkar in på Tallink-Siljas bästa fartyg ”Galaxy”, får min biljett och en mycket dyster goodiebag. Den består av två kapslar Red Bull och en tandkräm. Jag skänker en tanke till den som komponerade ihop påsen och ställer mig sist i kön. Peter Siepen i kaptenshatt och skepparkrans hälsar oss välkomna, men ingen hör honom, hans röst dör ut i sorlet. Stämningen är förväntansfull, nästan på ett vemodigt vis. Mannen bredvid mig ser ut att tänka som spelmissbrukare gör innan de tar ut sina sista pengar: ”den här gången, den här gången ska jag fixa det”. Någon har en glittrig hatt, medan någon annan har tokiga byxor. Spexigt kan tyckas, men för den som kan sin The Game är ett utstickande plagg den omedelbara samtalsöppnaren. Många är redan packade. En man i ögonbindel leds in av polarna på båten, och de gråter av genuin lycka tillsammans. Detta är att se början på ett naturprogram. Kön är lång och består nästan uteslutande av män – de är laxarna som simmar upp för floden mot årets största lek.
Jag tar mig genom kön, följer strömmen genom tunnlar med partyljus i taken, bländas av blixten från en vimmelfotograf och så är jag ombord. 15 gastar på M/S Tallink, hej å hå och en flaska med rom – jag är ombord! Jag kör en avstickare till hytten, det är en B-hytt där A är högst i hierarkin. Tydligen är det klädpoker på någon våning längre ner och tankarna går till ett avsnitt av The Wire: ”If you do not play, you can not lose”. Men samtidigt, långkalsongerna (som jag bär halvårsvis) skulle kunna hålla kvar mig rätt länge i tävlingen. Apropå just långkalsongerna, jag är här i rent studiesyfte, men tänk OM jag lockar hem en äldre puma till hytten efter en het finsk tango, är inte då långkalsongerna ett par riktiga stämningsdödare? Å ena sidan ett ess i rockärmen, å andra sidan ett hinder på vägen... Nerverna brakar ihop och det slutar med att jag behåller långkalsongerna på och struntar i klädpokern. Istället går jag ner till dansgolvet Moonlight, där det redan är mycket folk. Kapten Siepen spelar skivor i bar överkropp och kåtar upp det kvinnliga klientelet så till den grad att de gång på gång rusar fram och tar bilder. Tungor spelar över Siepens bröstvårtor, tänder hugger efter hans överarmar och bröst pressas upp i hans välsminkade ansikte. Han studsar upp och ner bakom skivspelarna, ”den här är så vacker att Kelly Rowland borde få nobelpris”, hojtar han och höjer volymen till någon låt av just Kelly Rowland. Några låtar senare skriker han: ”TONIGHT’S THE NIGHT”, och sammanfattar på något sätt hela konceptet i just de orden. För i natt är verkligen natten, detta ska bli mångas stora genombrott.
Jag ser ett kompisgäng i baren, fyra unga män, som ser ut att vara någon slags brötig supergrupp. En noggrant utvald konstellation som antingen är extremt dåliga, eller extremt bra för varandra. Jag väljer ut en av dem – det skulle inte förvåna mig om han är ”hjärnan” i gänget – och låter honom statuera exempel. Man skulle väl kunna säga att jag skissar en liten gärningsmannaprofil åt honom. Emil är 26 år, har en komplett samling av herrtidningen Moore (så när som på ett gammalt Tilde Fröling-nummer), såg på knattenivå ut att bli en gedigen innebandyspelare när en knäskada kom i vägen. Efter en resa till Rhodos kom han hem med en tribaltatuering som hans mamma tog med ro (de två hemliga könssjukdomarna hade däremot tagit hus i helvete). Han uppskattar alltid ett välfunnet American Pie-citat och skulle själv beskriva sig som en ”kramig buskille med glimten i ögat”. Emil har ett konto på Flashback, men tycker mest om att brottas med sin syster.
Detta är alltså vad jag har framför mig. Det visslas på tjejer, bryts arm och hålls inofficiella ölhävartävlingar. Lika mycket som de vill erövra en tjej, lika mycket vill de bevisa för varandra att de överhuvudtaget kan erövra en tjej. Det är en så uppskruvad bild av manlighet att det snuddar vid det homoerotiska. På u-båtar finns det en regel som säger att samlag mannar emellan inte räknas som homosexualitet efter tre månader nere i båten. Efter den gyllene tremånadsgränsen rör det sig tydligen bara om djuriska instinkter. Jag skulle vilja föreslå att de går för en light-version av u-båtsregeln, men hinner samla mig då jag väl förmodligen skulle få gå på plankan, kölhalas eller något annat som hör deras piratbeteende till. Det är aggressiv kåthet när den är som intensivast. Mitt i all denna sörja av erektion och testosteron råkar jag naturligtvis gå in i en av killarna. Han rubbas förvirrat ur sitt tillstånd och tänder genast till: ”vad FAN var det är?”, undrar han, ”ingenting, ingenting, snälla ingenting”, rabblar jag och konstaterar snabbt i huvudet att jag måste jobba på pondusen. Killen synar mig en stund, accepterar mig motvilligt, mumlar ”okej, du är cool” och återgår sedan till sina polare. ”Gött”, svarar jag och lämnar Moonlight.
Jag kommer ut i korridorerna och hittar en glaskarta med hela färjan i genomskärning. Jag ser att jag befinner mig i fören och att jag behöver ta mig till aktern för att nå nästa dansgolv. Förutom den dova partymusiken i bakgrunden är det tyst. En vansinnigt packad finne i långt hår snubblar fram och vrålar ”VAR SÖPER MAN SPRITEN?”, jag parerar honom och fortsätter. Plötsligt får jag syn på ett surrealistiskt rum med tillhörande bollhav. Jag kikar in. På en matta sitter en kvinna utklädd till Lilla My från Mumindalen och läser sagor för några barn. Det är otroligt bisarrt alltihop. I en singelkryssare – en kåtbåt – sitter barn och lyssnar på en kvinna som avtjänar sin samhällstjänst i en Lilla My-dräkt medan deras föräldrar dricker sprit ur varandras navlar. Livet känns hopplöst på det sättet.
På nästa dansgolv, Starlight Show Lounge, spelar ”Farbror Fläsk” och dennes partyband. De spelar Staten och kapitalet och raden ”vi sitter i samma båt” känns plötsligt plockad ur sitt sammanhang. En kvinna står och smådansar i baren medan hon blir uppvaktad av äldre män. Huden spänner upp ett stramt leende över ansiktet på henne. Jag föreställer mig vår gemensamma framtid tillsammans. Hur vi skulle gå i land i Tallinn där jag skulle bjuda henne på zoo. Det skulle vara en regnig tisdag, gärna på förmiddagen och jag skulle mata henne romantiskt med kroppkaka. Hon skulle ta mig till en buske för att visa sin favorit-tatuering. Vi skulle gå hem till henne för att äta blodkorv och dricka mjölk. Hon skulle hämta sin tama albinoråtta, sätta den i min famn och säga: ”råttan gillar dig”. Jag skulle ta jobb i diskbranschen vad det led, dricka vodka och äta rödbetor i soffan och berätta för våra ungar hur jag träffade deras stackars mamma på en singelkryssning i Östersjön. Jag skulle dö av oklar anledning på ett estniskt motell några år därpå. Motellägaren skulle dumpa liket i grovsopen.
Timmarna går och plötsligt finner jag mig själv sitta i en kafeteria. Klockan är redan fem på morgonen och jag har beställt en torr pizzaslice med köttfärs. Om det är båten eller huvudet som gungar gör detsamma. Vid borden omkring mig sitter stora finskor i taggtrådstatueringar och äter prinsesstårta. Blonderade män i hawaii-skjortor gör ett sista tappert försök att lägga in en stöt, men orden snubblar på varandra. All humor är borta nu och jag inser att jag är en i gänget, att jag har köpt hela myten. När jag mönstrade på Galaxy för några timmar sedan var jag lattjo, skön och ironisk. Ingenting kunde nudda mig. Men här sitter jag nu i en miserabel kafeteria, med köttfärs hängandes i mungipan och har löst in alla mina tidigare värderingar och ideal mot en hytt på singelbåten. Hade jag varit Ulf Lundell hade jag skrivit Hav utan hamnar på stället. När jag slås av detta reser jag mig upp och går. Hissmusik spelas i korridorerna och en finsk röst önskar god morgon i högtalarna när jag stänger hytten och somnar.
Jag vaknar och läser dagens program. 13:00-14:00 ”Dansskola i Moonlight”, 14:00-15:00 ”Speed Dating i Moonlight”, 15:00-15:30 ”Stand-up med Janne Westerlund”, 15:00-17:00 ”Club i disco Zenit med några av europas största dj:s - Ladda upp inför Lördagskvällen!”. Jag vill somna om, men tar mig ner till kafeterian och äter köttbullar med potatismos. Dunderkvartetten från igår sitter vid bordet bredvid, ”Emil” berättar om nattens framgångar och high-fives utdelas. Jag blir sittandes, jag behöver liksom hela min kropp för att irritera mig på de här människorna. Varför måste jag veta att de finns? Vad ska jag göra av den informationen? Är det som i deckare, att informationen verkar onödig nu, men är fullkomligt avgörande på slutet? Förmodligen inte. Jag går till en bar och lyssnar på en tjej som spelar akustisk gitarr. Hon är helt okej, men några fulla gubbar skrattar och avbryter henne för att önska låtar, ”jag har redan spelat den…”, suckar tjejen. Hon försöker spela en ny när en annan gubbe i sällskapet reser sig upp och kliver fram till henne, hon avbryter sången och ryter ”sätt dig ner, gubbjävel”. Gubbarna hånskrattar. En ointresserad bartender torkar glas och ute på havet är det grått och kallt. Jag gömmer ansiktet i händerna – stämningen är brutal – om jag inte ser det finns det inte, intalar jag mig. Men från styrbord till babord, fören till aktern utspelar sig liknande scenarier. Jag hämtar mina grejer i hytten när Galaxy gör sig redo att lägga till i Stockholm. Alla har köpt på sig rikligt med öl och sprit från taxfreeshopen när vi kliver av fartyget. Vi är tillbaka på terminalen, men stämningen är en annan nu än vad den var för 24 timmar sedan. Det tar emot att vara hemma. Alla har drivit omkring på Östersjön för att om möjligt känna sig lite mindre ensamma. Mannen bredvid drar en djup suck innan han går ut i regnet.
Vi ringde upp Peter Siepen för en kommentar:
”Det är inte specifikt just singelkryssningar jag gör, men det händer. Det var en trevlig kryssning, men det borde varit bredare musik. När det är mycket folk från när och fjärran så fungerar inte house. Att jag hade bar överkropp har inget att göra med att jag tycker ’Åhh vad sexig jag är’ utan det är bara show. Jag är ju en udda fågel i mediesverige och mitt kändisskap legitimerar att jag kan ha en viss framtoning.”
